Elva dagar. Mitt behov av att skriva av mig i bloggen blir, just nu i alla fall, mindre och mindre. UVIn gav sig nästan direkt när jag väl fick börja äta penicillin. Tyvärr fick jag inte vara glad särskilt länge. Jag bet nämligen sönder en tand i förra veckan. Cellgifter och tänder är ingen lyckad kombination. Jag hade planerat att börja boka in lite tider hos tandläkaren under våren men nu fick jag ju onekligen lite hjälp på traven... Rotfyllning och krona. Tur att man är högavlönad.

I morgon är det ett sånt där bisarrt jubileum igen. Då är det precis ett år sen jag petade i mig dom första 32 kortisontabletterna. Maxdos för en vuxen person, enligt FASS, är åtta så jag var rätt orolig när jag hade tagit första dosen med 16. Satt på en stol i trädgården, så att nån i alla fall skulle hitta mig om jag fick en anafylaktisk chock (det är väl så det heter? jag börjar förtränga en hel del...). Nu blev det inga andra biverkningar än väldans sosseröda kinder och en energi som hade fått en duracellkanin att svimma av avundsjuka. Och dan efter påbörjades arton veckors förgiftningskur. Men den har jag verkligen förträngt det mesta av!

I morgon ska jag göra det jag inte gjorde förra året, dvs åka in och demonstrera. Men jag åker inte till Stockholm. Har faktiskt ingen lust att lyssna på Wanja. Det blir Norrtälje och Christina och Thage G. Lite sugen är jag på att åka till Södertälje och lyssna på Evin men jag inser redan nu att latmasken kommer att segra.

I cancerlandet är det uppochnervända världen ibland. Igår kväll insåg jag att jag hade sprungit väl många gånger på toaletten. Och att det började svida rätt rejält. Dessutom upptäckte jag att jag hade blod i urinen. Mycket blod. Jag googlade lite och på alla sidor jag hamnade stod det att det var skäl till läkarkontakt (och naturligtvis hittade jag en hel del sidor där blod i urinen stod som ett möjligt cancersymptom...). Detta hade jag alls ingen lust med på fredagkvällen och tänkte först strutsa mig igenom helgen men kom ändå på bättre tankar och ringde sjukvårdsupplysningen.

Sköterskan jag pratade med tyckte att det lät väldans allvarligt och försökte skapa kontakt mellan mig och onkologjouren men dom är tydligen enbart till för den som är mitt i en cellgiftsbehandling. I stället beordrade hon mig att ringa på en gång till Närakuten. Vid det laget var jag rätt uppstressad och gjorde naturligtvis som hon sa och fick en tid en knapp timme senare.

Jag behövde knappt vänta i fem minuter på att få träffa en läkare. Han bara skakade på huvudet åt sjukvårdsupplysningen. Att mitt urinprov såg ut ungefär som tomatjuice, såg han inte alls särskilt allvarligt på. Tydligen är det väldigt vanligt att man blöder vid urinvägsinfektion. Däremot tyckte han att det var bra att jag kom ändå, så att jag fick en chans att lindra symptomen. Betydligt lättare till sinnes tog jag bussen ner till Apoteket och beredde mig på några timmars väntan. Men se, det tog inte mer än tio minuter innan jag var på väg hem med penicillinet.

Två tabletter blev det igår, enligt doktorns ordination, och redan i morse kändes det nästan helt bra. Det kommer fortfarande blod men det ska väl ge sig det med. Och det spelar liksom ingen roll. Bara det att det var en helt vanlig - och helt botbar sjukdom, gör att jag kan stå ut med det mesta. Precis så märkligt kan det vara i cancerlandet. Att man är överlycklig över en urinvägsinfektion. Yippeee!

Det är ju påskafton idag. Och påsken är ju som bekant rörlig. Så det är ju inte alls precis ett år sen jag hittade Hemske Harald. Men visst känns det. Eftersom det var just på påskaftonen som jag satte mig i fåtöljen. Och kände det där som inte fanns där innan...

Idag behöver jag i alla fall inte sätta mig och googla med all den ångest jag hade förra året. Nu vet jag ju att man faktiskt kan leva med saker som i alla fall jag aldrig skulle kunna trott var möjliga. Innan resan. Och är det nu så att resan kommer att fortsätta, så tar vi tag i det också... Men jag tänker hålla mig så långt från herr C som det bara går! Och just nu mår jag bara bra! Solen skiner fortfarande efter en strålande vår- (eller sommar-) dag och fåglarna är fortfarande i full fart.

Tack alla som hjälpte till att göra ettårsdagen till en positiv upplevelse! Alla ni härinne, alla på Cancertjejer och alla vännerna på fejan! Det kunde så lätt ha blivit ett tillfälle för att grotta ner mig men nu blev det en riktig framåtdag. Stor stjärna i himlen till er alla!

Och ni 430 besökare som var inne under mars månad. Ni fick en stjärna igår - men här kommer en till!

Det kommer nog inte precis att bli tätare mellan inläggen. Om nu allt fortsätter att gå bra, förstås (peppar, peppar...). Nästa milstolpe blir i mitten av maj, då det är dags för återbesök igen hos professorn (om nu inte han får nytt jobb...). Men man ska aldrig säga aldrig. Och nån liten veckorapport blir det nog. Om inte annat är det praktiskt att kunna läsa igenom hela tremånadersperioden inför återbesöken. Helt återhämtad är inte cytohjärnan...

Ja, så var den här, ettårsdagen. Och min resa under det senaste året är fortfarande inget aprilskämt... Men jag grät nog färdigt härom kvällen känns det som. Idag är det bara framåt som gäller. Jag fick en ny omgång papper att fylla i till den psyko-sociala studien (livskvalitet) och den här gången blev det nog ännu bättre siffror (utom när det gäller sömnen, förstås).

Jag väntar till i morgon med att stämma av antalet besökare under mars men utan att veta hur många ni var, vill jag ändå ge er den traditionella stjärnan i himlen just idag! Så sällan som jag skriver nuförtiden, är det mer än fascinerande att det är så många inne och läser. Men fortfarande lika kul!

Mod och styrka till er alla därute som behöver!