På lunchen gick jag bort till apoteket. Där visade det sig att jag hade turen att få komma till samma människa som jag pratade med i lördags. Hon verkade känna av rätt snabbt, dvs på mindre än tio sekunder, hur lyckligt lottad jag kände mig över att just få prata med henne igen och kallade omedelbart in förstärkning. En väldigt vettig farmaceut, faktiskt, som förstod precis vad jag menade. Efter en lite upprörd inledning var vi helt överens om en hel massa saker. För henne var det viktigt att vi var överens om att apoteket inte hade begått något formellt fel. Och det fick jag ju faktiskt medge. Det är ju inte dom som har bedömt pillrena som likvärdiga (Hallå Läkemedelsveket! Ett litet svar, kanske?). Ingen farmaceut i världen kan väl heller hålla koll på vad alla olika mediciner innehåller. Hon förstod min synpunkt, vilket ju var viktigt för mig, och hade inga problem med att ta tillbaka den sorten som jag absolut inte ville ha. Jo, jag fattar att den kasseras men eftersom den här sortens piller har ett visst svartabörsenvärde hos kroppsbyggare känns det ändå viktigt att hanteringen går till på ett öppet och riktigt sätt.

Vi var nog också helt överens om, fast kanske inte riktigt med just dom orden, att det möjligen går lite överstyr ibland i jakten på billigare läkemedel och hon kunde villigt bidra med informationen om att det är många som känner sig lite obekväma med den. Jakten alltså.

Eftersom apoteket inte har gjort något fel, får jag stå för hela kostnaden av den sorten som nu kommer att kunna hämtas ut i morgon. Det känns som att det kan vara värt sina pengar. Mer än 131:50 handlar det inte om. Jag funderar på att skicka en faktura till Läkemedelsverket. Då kanske dom svarar i alla fall...  Skämt åsido, så återstår att se om jag nu är dömd att för evigt få stå för hela kostnaden för mina fulgula (eller vilken färg det nu blir på den nya sorten). Av samma svartabörsanledning som ovan, finns det en spärr för hur ofta man får ta ut pillrena. Jag antar att det är av den anledningen i alla fall. Och det är definitivt inte fem dagar vi pratar om. Kanske kan apoteket trolla bort förra veckans uttag eftersom jag ju faktiskt lämnat tillbaka det. Eller så räcker det kanske med att jag får ett nytt recept för att få börja om på ruta ett. Det löser sig väl på ena eller andra sättet. Just nu är jag mest glad över att slippa ännu en omgång av herr C:s ryska roulett!

Jag hade nog inte förväntat mig något svar från Läkemedelsverket än. Däremot trodde jag nog att det skulle finnas någon att resonera med på själva apoteket där jag hämtade ut dom "ickeallsfulgulamenacksåallergiframkallande". Det gjorde det inte. Jag fick prata med någon som enbart kunde referera till att den som handlade mitt recept är "jätteduktig". Det enda som faktiskt kom ut av det telefonsamtalet var att jag har två uttag kvar på receptet. Tack för det. Då behöver jag åtminstone inte jaga senaste onkologen för ett nytt recept utan kan koncentrera mig på att hitta ett acceptabelt alternativ.

Jag har laddat upp med en lista på dom alternativ jag kan acceptera. Ett av alternativen verkar mest likt mina ursprungliga fulgula piller. Jag antar att nästa uppförsbacke består i att hitta en apotekskedja som tar in just det medlet. Vem kom på idén om att avreglera apoteksvärlden? Och varför, kan man ju stillsamt undra...

En och annan kanske tycker att jag överreagerar. Lite färgämnen är väl inget att bråka om. Jag får ju ändå medicin som ska förlänga mitt liv. Fast det är ju just det. Om jag nu inte tål det där E 102 blir ju effekten i värsta fall tvärtom. Och jag tycker att jag har gjort mitt som försökskanin. Som när jag satt där mitt i min trädgård med 16 kortisontabletter, som var och en faktiskt kunde ta livet av mig med lite otur. Maxdosen per dag för en vuxen är dessutom åtta enligt Fass och där satt jag med 16 små ilskna piller. Och var tvungen att ta dom för att inte cellgifterna, 48 tabletter senare, kanske skulle ta livet av mig annars. Jag lovar att den ångesten jag kände när jag bestämde mig för att utföra "testet" i trädgården, så att åtminstone någon skulle se om jag inte klarade det hela och att hundarna skulle bli omhändertagna utifall att, inte var att leka med.

Det finns inga alternativ till kortison. Där är det just den verksamma substansen som kan orsaka förödelse. Men till E 102 finns det. Så jag tänker bråka vidare. Både för min egen skull och för alla er som tyvärr kommer att följa efter.

Eller kanske snarare plan B:2 fick det bli. Jag letade rätt på något som jag fick plats i. Och blev väldigt störd över den där magen, som bara verkar växa sig allt längre ut i färdriktningen. Plan B:1 blev då att försöka mig på en undanmanöver. Dom ynkliga små ögonfransarna som återstår efter diverse cellgifter och annat elände, skulle tillfälligt förstärkas med lösögonfransar och liksom dra åt sig all uppmärksamhet. Kanske hade det varit en bra idé om jag hade haft en fräsch omgång med klister till lösögonfransarna. Eller om jag faktiskt hade tränat lite oftare än inte alls. Eller så. Nu blev det bara ett praktfiasko, med fransar som befann sig på alla ställen utom på ögonlocken. Dom lösa befann sig snabbt återbördade till byrålådan. 

Så då blev det plan B:2, som visade sig bestå av mina fjantiga efteroperationsbröstproteser. I alla fall var dom rätt fjantiga då. Nu kändes dom som rätt adekvata alternativ. Dom gjorde liksom det som behövdes, dvs att dölja det där mageländet. Eller ännu hellre om sanningen ska fram, att dölja min rejält störda uppfattning av min rätt störda kropp. Typ. Jag tror faktiskt att dom kommer att bli använda fler gånger, om än inte särskilt ofta.

I dag hämtade jag ut en ny omgång av mina fulgula piller. Eller, rättare sagt lågprisvarianten av mina fulgula piller. Jag kan nog tycka att det är okej att det kommer lågprisvarianter, efter att dom som utvecklat själva originalläkemedlet har fått betalt för den utvecklingen. Det innebär troligtvis att fler får det som
landstingen tidigare kunnat välja bort som allt för dyr behandling. Hoppas jag i alla fall.

Med detta sagt, blev jag ändå riktigt irriterad när jag skulle beställa mina fulgula i förrgår. Dels råkade jag ut för en snäsig människa som inte ens verkade tycka att jag var värd att lyssna på eller resonera med. Dels fanns det i hennes värld bara ett val mellan fulgula och den allra billigaste utbytesmedicinen (där jag då skulle få stå för nästan 3 500 kronor för att få det fulgula).

När jag nu hämtade ut mitt lågprisalternativ idag, visade det sig att jag hade fått den enda letrozoltabletten (letrozol är alltså är det verksamma ämnet) som innehåller E 102. Det är ett högallergent färgmedel och är enbart tillåtet i vissa läkemedel och i godis. På läkemedelsverkets hemsida står det att det t ex kan behövas för att skilja olika styrkor åt. Jo tack, nu är det så att letrozol bara ges i en enda styrka. Utöver just den sorten fanns det typ fem andra, under 250 kronor, som inte innehåller just E 102. Gissa vem som skrev ett långt mail till Läkemedelsverket? Ska bli intressant att se vad dom svarar. Om dom svarar...

I går var det dags för Rosa Bandetgalan igen. Få händelser gör mig så otroligt kluven som just den. Inte minst för att det numer nästan alltid handlar om åtminstone någon som jag känner. Eller kände, som förra året, när Anna J var ett av inslagen. För säkerhets skull har jag spelat in programmet. På så vis kan jag i lugn och ro ta ställning till hur mycket jag orkar se och i vilken takt.

Ännu en ängel (den här gången var det herr C igen) som alldeles för tidigt rycktes från oss. Annelie, vila i frid.

Inte har förkylningen gett sig. Den hade bara dragit sig tillbaka högst tillfälligt. Nu är jag tjock i halsen och täppt i näsan. Igen. Jag börjar mer och mer tro på min teori om att den där vätskan som syntes på senaste ultraljudet är ett lymfödem. Trots allt är ju lymfsystemet kapat vid minst två tillfällen. Och med ett lymfödem är det ganska sannolikt att jag har ett nedsatt immunförsvar. Det skulle ju åtminstone kunna vara en förklaring till varför mina förkylningar håller i sig så länge.

Trist är det i alla fall. Jag som hade tänkt att ägna den här dagen åt att göra tidernas ryck och gå ner tio kilo på ett ungefär. Eller i alla fall så mycket att jag skulle kunna få plats i någon av alla fina klänningar som hänger i min allra mest fuktiga garderob. Nu får jag nog lov att gå över på plan B och leta rätt på något som jag faktiskt får plats i. Så kan det gå. Det ska bli väldigt kul att gå på 50+50-årsfest ändå, oavsett klädsel!

Snart är snuvan slut! Eller? Nog verkar det gå åt rätt håll i alla fall. Äntligen. Det blev en ganska lugn vecka, även om jag inte har hittat den där lediga dagen. Lite tid till eftertanke och omladdning av batterierna har det ändå funnits möjligheter till och det behöver man ibland. Och just nu behövde jag det. Definitivt.

Jag var på en minnesstund i dag. Ännu en tjej som fick lämna oss alltför tidigt. Hon fick sin diagnos för drygt ett år sen, när hon var 47. Det låter ju onekligen bekant men där upphör likheterna. Även om jag hade dåliga prognoser i utgångsläget fanns det ändå 30-40 procents chans att hänga mig fast vid och kämpa för. Dom oddsen var hon inte ens i närheten av. Ändå vittnade så många om hur hon lyckades leva sitt sista år med både hopp och glädje. Och hon valde att se att hon hade hunnit uppleva så mycket. Så mycket att hon kanske egentligen var dubbelt så gammal som hon faktiskt var. Snacka om att hitta dom halvfulla glasen. I kväll tänder jag ett ljus för dig, Lena. Sov i ro.

Jag skulle gärna vilja kalla min förkylning för envis. Nu är det ju en dryg vecka sen jag kom hem från Toulouseresan och visst borde jag väl vara frisk nu?! Eller så är det på det lilla viset att om jag hade stannat hemma och kurerat mig under den här veckan, så hade jag nog varit frisk vid det här laget. Det är nog mig själv det kommer an på. Inte helt ovanligt. Om man envisas med att jobba full tid och lite till med en förkylning, och dessutom ge sig ut på ännu en tjänsteresa, så får man kanske räkna med en och annan konsekvens...

Tur att målet för resan inte var mer fjärran än Luleå. Även om flygresorna var jobbiga med tryckutjämning och svullnader, var det ändå hanterbart. Lite trist att rinnsnuvan fick ny luft under vingarna (om nu uttrycket ursäktas) men nu är jag i alla fall hemma igen. Och nästa vecka har jag faktiskt ganska tomt i kalendern, tack vare den inställda långa tjänsteresan. Jag ska nog försöka se till att det fortsätter att se ut så och kanske till och med unna mig en ledig dag mitt i veckan.

En riktigt bra sak har smugit sig fram under dom senaste veckorna. Mitt bland alla svullnader och vätskeansamlingar, har äntligen muskeln börjat mjukna. Den där halva ryggmuskeln, alltså, som fick nytt jobb som del av nytt bröst. Äntligen! Visserligen sisådär en åtta månader för sent men ändå. Bättre sent än aldrig. Hoppas nu att den utvecklingen håller i sig, så att jag kan få gå vidare och avsluta rekonstruktionsfasen någon gång i början av nästa år. Inte är väl det att gapa över för mycket?

Inte helt otippat slutade tjänsteresan även denna gång i en rejäl förkylning. Kanske är all världens luftkonditioneringar delaktiga. Nyttiga är dom ju inte i alla fall. Inte blev väl oddsen bättre av att jag i två dagar satt bredvid min alltmer snuviga arbetskamrat. Han låg ungefär ett halvt dygn före mig i händelseutvecklingen, vilket innebar att min hals svullnade till rejält ungefär i Paris. Och på den vägen är det. Torsdagen och fredagen fick ägnas åt det absolut nödvändigaste att göra på jobbet. Och att göra det absolut nödvändigaste för mig själv, dvs att sova. Detta har också varit den huvudsakliga sysselsättningen under helgen.

Sakta men säkert har det onda i halsen gått ner till nån sorts hanterbar nivå och hostan bryter bara ut lite då och då. Värmeutslagen på magen från febern är nästan borta. Det blev nån sorts topp i morse, strax efter att jag tagit en värktablett mot huvudvärk och febervärk. Jag vaknade vid åttatiden helt genomblöt. Tur att jag inte iddes byta sängkläder i går, om man säger så... 

När jag kom hem i fredags, låg ett skriftligt svar i brevlådan från senaste onkologen angående mammografin. Det stod ingenting om nån vätskeansamling. Det kan ju tolkas på lite olika sätt. Kanske har röntgenläkaren skrivit en kommentar om bilden, utifrån min anmärkning. Eller så har hon inte skrivit något utifrån min anmärkning. I vilket fall som helst verkar inte onkologen tycka att det är något att reagera på. Jag får väl kolla vid nästa återbesök. Lite fundersam börjar jag bli om att det kanske kan vara ett lymfödem och i så fall är det läge att kräva en remiss till en lymfterapeut.

Rosa månaden är i full gång och som jag sagt tidigare, helgar inte alltid ändamålen medlen. Är det någon som faktiskt tycker att detta är smakfullt???

Om ni nu inte tycker det, finns som sagt alternativ just till allt det rosa. Jag väljer alltid att ge mina bidrag till fonder som omfattar alla cancerformer, som exempelvis till Cancerfonden. Jag har under dom här åren fått ynnesten att lära känna så fantastiska människor, vars röster dessvärre inte riktigt alltid nått fram i samhällsdebatten. Bara för att dom har tillhört ett fåtal som har andra cancerdiagnoser. Jag förstår tillfullo deras frustration över att just bröstcancern får så stort spelrum. Är det något jag skulle önska av den patientorganisation jag tillhör, så är det just solidariteten med andra drabbade (det finns en diger lista med övriga önskemål också men var sak har sin tid...).

Min insamling har visserligen nått sitt mål och långt mer därtill men forskningen behöver alltid mer, så: http://www.cancerfonden.se/sv/Stod-oss/Insamlingar/?collection=4432

Ännu en tjänsteresa. Denna gång på lite mer humant avstånd. Ändå tog det nästan tolv timmar från lägenheten till hotellet. Som tur var, hann jag med en rejäl flygplatspromenad i Amsterdam. Annars hade nog kroppen varit väldigt mer stel och sliten. Den här gången var det svanskotan som led mest av resandet, med ryggmuskelfästet som god tvåa. Med hjälp av mjuka kuddar att sitta på och en hyfsad säng, gick det ändå relativt fort att återhämta mig.

I går började själva kongressen. Det brukar betyda mycket stillasittande på obekväma stolar. Så är det här också men med hjälp av lite småpromenader då och då är det inget större problem att hantera (och självklart avhandlas det en mängd intressanta och viktiga frågor också men det är ju liksom inte temat för just den här bloggen). Vid mottagningen i går kväll hade ändå kroppen fått nog. Jag var med i en halvtimme och gav sen upp och åkte tillbaka till hotellet.

Jag hann se Aktuellt live, med inslaget om den tragiska händelsen på häktet i Huddinge (Flemingsberg). Det finns hur mycket som helst att skriva om våra medlemmars villkor inom kriminalvården men det är ju inte heller temat för denna blogg. En tragisk död är ändå en tragisk död. Särskilt om den kommer alltför tidigt. Så jag vill ge både vår avlidna medlem och alla andra som kämpar i hot- och våldsituationer i arbetet varsin klart lysande stjärna i himlen.

Och till er 1022 unika läsare i september delar jag naturligtvis ut varsin stjärna också. Vissa traditioner är värda att hålla på. Ni är alltid lika välkomna tillbaka!