Bildbevis utkrävdes på Facebook i går. Och det är klart. Ska man så där ogenerat göra reklam som jag gjorde i gårdagens blogginlägg, får man väl försöka backa upp det på något sätt.

Så här

   blev det inte. Inte ens Sara skulle kunna trolla fram så mycket och så tjockt hår ur mina slitna testar. Det där är en bild på hur-konstigt-det-kan-bli-om-man-provar-ut-peruk-utan-att-tänka-sig-för. Fast bakifrån var det ju rätt snyggt...

Här kommer gårdagens resultat:

Med alla reservationer för hur svårt det är att få till ett bra foto på sig själv, med bra ljus och bra vinkel, kan man ändå se att det finns volym i frisyren och att det grå är borttrollat. Och en vinkel lyckades jag i alla fall med, om än helt omedvetet. Jag är rätt övertygad om att jag är den enda som faktiskt ser en del av mitt ärr efter porten på den här bilden. Men så vet jag ju faktiskt precis var jag ska leta också.

För mig var det betydligt svårare att tappa håret än att bli av med ett bröst. Kanske för att så mycket av identiteten sitter i håret? Eller kanske snarare i att ha hår. Kanske för att det är väldigt mycket svårare att dölja hårförlusten på ett smidigt sätt. Visst kan man använda peruk men det är obekvämt och dessutom betyder det att en främling stirrar mot en varje gång man möter en spegel. I alla fall var det så för mig. Och även om jag tyckte det var helt OK med buffar, eller till och med att gå där med skallen bar som jag ju faktiskt var tvungen till under rätt långa perioder när utslagen slog till, så innebar det faktiskt också en främling där i spegeln.

Att det sen tog nästan fyra månader efter avslutad cellgiftsbehandling innan håret började växa på allvar och att det som växte ut var helgrått, gjorde inte saken särskilt mycket roligare. Men det var i alla fall hår. Och det har i princip fått växa sen dess. Jag har på egen hand blekt det några gånger och klippt av det värst slitna i topparna några gånger. Annars har det bara fått växa. Och under det senaste dryga halvåret har jag inte ens kunnat bleka det längre. Min gamla psoriasis i hårbotten, som cellgifterna kickade igång, har frodats rejält under all stress av operationssviterna. Varje skov har inneburit en tofs tappat hår. Och det från ett hår som har varit så tunt och skirt, att det knappt räckte till att sätta upp. Även om jag rent logiskt har förstått att jag borde göra något åt det, har jag liksom inte förmått göra det.

Förrän i går. Då lade jag mitt hår i händerna på ett proffs. Äntligen! Världens bästa "låtsassläkting" Sara ägnade timmar åt att slinga, klippa bort "skräp" och skapa och helt plötsligt hade jag ett hår som såg helt OK ut. Till och med nästan tjockt och fylligt. Dom kala fläckarna är borttrollade. Så även dom grå stråna. Och jag har fått några redskap i kampen mot psoriasishåravfallet. Ett underverk, varken mer eller mindre! Och du har sannerligen förtjänat en stor stjärna i himlen, Sara! Sara hyr stol på Salong Diva på Norrtullsgatan i Stockholm (08-22 50 01) och jag kan verkligen rekommendera henne, inte bara till oss som har hår från cancerlandet!

För en stund sen ringde ännu en onkolog från Radiumhemmet. Min senaste är på semester men han som ringde tyckte att jag borde få resultatet av "bentethetsmetningen", som just hade kommit. En onk av den bra sorten med andra ord. Hans besked var ännu bättre. Värdena var i princip identiska sedan förra mätningen! Han lät lite förvånad när jag brast ut i ett glädjetjut. Det visade sig att han inte visste att jag hade lagt av med vidriga veckopillren på prov. När han väl fick reda på det förstod han också att resultatet är över all förväntan.

Dom vidriga veckopillren heter Alendronat och är alltså till för att förebygga osteoporos, dvs benskörhet. Jag tog dom en gång per vecka, därav efternamnet, och var äckligt stel med smärtor hela pillerdagarna. Därav förnamnet. Jag och min förra onkolog kom överens om att testa ett tag utan vidriga veckopillren eftersom jag ändå har så pass kraftig stelhet och värk av dom fulgula och förra mätningen var på gränsen. Det nya testet utföll alltså till det bästa! Nu kan jag med gott samvete låta dom ligga kvar i medicinskåpet ett tag till. Kanske ett par år till och med, innan det är dags för en ny "bentethetsmetning". Hurra!

Jag är dessutom helt övertygad om att mina träningsansträngningar har gjort nytta. Vem vet om inte värdena till och med kunde varit bättre om det inte hade varit för alla operationssviterna. I alla fulla fall längtar jag efter att den här sommarförkylningen ska ge med sig, så jag kan få köra igång med både promenader och cross-trainer igen.

I torsdags ringde en av sköterskorna på Radiumhemmet. Senaste onken ville att jag skulle ta ett nytt blodprov eftersom mina levervärden var något förhöjda vid senaste provet, för dryga sex veckor sen. Tack för den informationen. Men kom den inte sisådär sex veckor för sent?! Jag brukar alltid ta mina prover så resultatet ska vara klart vid själva återbesöket. Då kan man gå igenom i lugn och ro om det skulle vara några värden som sticker ut. Just den här gången hade mina prover hunnit koagulera, så jag fick ta om proverna efter återbesöket. När jag inte hade hört något på ett par dagar, tog jag för givet att faran var över. Det skulle jag uppenbarligen inte ha gjort.

För att börja lite bakifrån tog jag det säkra före det osäkra idag och ringde själv och frågade efter provsvaren. Jag fick beskedet att det ena levervärdet var helt normalt. Det andra var fortfarande något lite förhöjt men i alla fall lägre än förra gången. Jätteskönt! Och faktiskt rent logiskt vad jag kunde förvänta mig. Jag hade inte ens en akutremiss och det är nog första gången. Men det går inte att komma från oron. Framför allt inte när dom ringer så där som en blixt från en klar himmel. Man hinner måla upp många skräckscenarier på fem dagar. Och jag blir faktiskt riktigt irriterad över att hela paketet med oro och irritation med stor sannolikhet hade kunnat undvikas om dom bara hade lyssnat på mig.

Jag bad ju att få göra blodprovet en dag tidigare än vad det stod i remissen, dvs dagen före operationen. Men se, det gick inte för sig. När sen det första provet hade koagulerat föreslog jag att vi skulle vänta någon vecka eftersom jag var fullproppad med diverse starka värktabletter. Men se, det gick inte heller för sig. Trots att jag efter det har hört många säga att det är ganska vanligt att just levervärdena är förhöjda efter en operation och särskilt under perioden när man äter värktabletter. Hade vi gjort som jag ville från början hade vi åtminstone vetat vad ursprungsläget var.

En riktig pärla till provtagare lyckades jag hitta i alla fall. Jag vaknade upp dunderförkyld och med kraftig feber igår, så jag orkade inte åka ända till Radiumhemmet. Jag har testat provtagningscentralerna vid Hötorget och Odenplan, med minst sagt varierande resultat, så dit hade jag ingen lust att gå. Det fick bli den på Tegnérgatan. Jag hann knappt tala om att det nog måste till en butterfly förrän han plockade fram en svart nål som var ännu tunnare. Sticket gick jättebra, trots att jag hade glömt värmekudden hemma, och ett så här litet blåmärke var det länge sen jag hade. Stor stjärna i himlen!

Egentligen var det dags att byta tejp igår men då orkade jag inte. Det var snudd på att det inte blev av idag heller. Det tog halva dagen att övertyga mig själv om att det var dags att kliva in i duschen och sen riva av alla tejpbitarna. Inte för att det gjorde överdrivet ont utan för att jag var lite rädd för hur det skulle se ut under tejpbitarna.

Det såg inte bra ut. Illröda utslag, på gränsen till sår. Jag blir så trött på att inget kan få fungera bara helt normalt. Eftersom jag vet att jag har känslig hud, använder jag ju redan en tejp som knappt finns att få tag i på apoteken. Bara för att... Efter lite googlande idag hittade jag kanske ett alternativ; en sorts genomskinlig silikonhäfta. Om det nu inte är samma som dom smackar på direkt efter operationerna, för då är den helt körd. Mer irriterad hud än efter dom har jag nog aldrig haft. Det får nog bli en tur in till ett apotek i morgon för att kolla hur det är.

Jag lät i alla fall ärr och utslag lufta i fyra timmar, smorde med lite mjukgörande kräm och tejpade sedan så gott det gick med hjälp av kompresser. Aldrig mer får det gå så lång tid som två veckor mellan tejpbytena. Får jag nu bara bort det värst irriterade kan jag testa med lite kortisonsalva då och då. Och nu får jag väl ändå rycka upp mig och ringa till kliniken och kolla upp hur det egentligen är med tejpandet. Är det bara estetiskt finns det väl ingen större anledning till självplågeri.

Något bättre mår kroppen i alla fall. Kanske för att det har blivit betydligt svalare. Eller av någon annan anledning. Träningsvärk är det nog ändå inte. Den sitter i musklerna och där har jag inte ont. Däremot kan det ju faktiskt vara så att bristen på tränade muskler gör att ansträngningen känns i skelett och leder. Lite har jag dragit ner på tempot och träningsmängden. Fast bara lite. Stämmer min teori är det väl ändå bäst att kämpa på. Och som vanligt, mår jag ju bättre både fysiskt och psykiskt av att träna.

Jag har haft ont i några dagar. Både här och där men mest i benen. Stel har jag varit också. Det är i och för sig ingen nyhet. Både stelhet och värk i skelett och leder ingår som rätt normala biverkningar av fulgula pillret. Fast det brukar vara värst på vintern och då framför allt när det är fuktigt och/eller kallt. Så det här kom som en högst oväntad och ovälkommen överraskning.

Egentligen hittar jag bara en möjlig förklaring och den vill jag faktiskt inte se. Nu har det gått en vecka sen jag hade nypremiär på crosstrainern och jag har hunnit med fem halvtimmespass. Plus att jag har fortsatt att powerwalka. Inte kan det väl vara orsaken till det onda? Nej, det vägrar jag bara att tro. Det är ju när jag har rört mig en stund och blivit lite uppvärmd, som jag inte känner något alls. Jag kör på ett tag till och ser vad som händer!

Nu har dom magiska sex veckorna passerat. Sex veckor med obligatorisk sport-BH, dygnet runt första tre och sen på dagtid. I alla fall enligt min kliniks föreskrifter... Härom dagen googlade jag lite på bröstförminskning och träning eftersom jag var lite osäker på när jag kan få komma igång med riktig sådan igen. Det visade sig att jag hela tiden kom in på sidor som över huvud taget handlade om tiden efter operationen. Och det var stora skillnader. När det gällde att ha sport-BH, att träna och att tejpa såren. Det är till syvende och sist som vanligt, med andra ord. Det som gäller är att ta till det sunda förnuftet.

Mitt sunda förnuft säger att jag behöver sport-BH ett tag till. Det är ett pris som är värt att betala för att komma igång med åtminstone en del av träningen. Dvs crosstrainern. Igår kväll var det nypremiär för en hel halvtimme! Och i morse en till! Utan att jag har svullnat upp mer än vanligt! Tacka f--en för att det är värt att ha en BH på sig då. Även om den skaver. Äntligen är jag igång igen!

Jag tror att sexveckorsgränsen även innebär att tejpandet av ärren har gått in i en enbart kosmetisk fas. Fast det vet jag inte. Informationen därute på nätet skiljer sig åt i ännu högre grad när det gäller just tejpandet. Så för säkerhets skull fortsätter jag. Åtminstone så länge som sommartemperaturen håller sig inom rimliga gränser.

Ännu ett månadsskifte har passerat. För mig är var och en av er 928 läsare helt unik och ovärderlig. Varsin stjärna i himlen har ni som vanligt förtjänat!

Idag var det dags för min bentäthetsmätning. Svår den där att uttala. Lite sex laxar, typ. Prova själv och se hur svårt det är att få e:na och ä:na på rätt ställe. Särskilt om man ska uttala det snabbt. I egenskap av uppväxt söder om söder tar jag mig därför rätten att säga "bentethetsmetning". Mycket enklare!

Själva "metningen" är i sig rätt enkel. Man ligger ner på en brits och blir scannad av en "arm" som rör sig lite fram och tillbaka. Inget stickande. Ingen kontrastvätska, varken före eller under tiden. Inget trångt rör att bli intryckt i. Det enda obehaget är när man ska vända fötterna inåt, för att få rätt vinkel på höfterna. Det gör inte särskilt ont men det känns lite som att allt ska hoppa ur led. Det gör det inte i allmänhet och det gjorde det inte idag. Så nu är det bara att invänta resultatet. Det här är ju en enkel undersökning även i perspektivet att den egentligen inte har med herr C att göra. Fast ändå. Den kommer att avgöra om jag kan fortsätta slippa vidriga veckopillret. Och det kan jag få göra om inte "bentetheten" har blivit märkbart sämre än vid förra "metningen". Hoppas, hoppas. Det finns liksom en anledning till att jag kallar dom vidriga veckopiller. För säkerhets skull ska jag läsa på lite om dom olika alternativen som faktiskt finns just till veckopiller. Alltid bra att vara förberedd.

Hur förenade jag då nytta med nytta? Jo, jag tog en powerwalk från Norra Bantorget till KS. Och när det visade sig att jag skulle få vänta i 27 minuter på bussen tillbaka, blev det en powerwalk till i stället. Och faktiskt kändes det mer som nöje än nytta att kunna få upp lite tempo i den lite svalare luften.