Jag blev glatt överraskad idag. 20 små ynka milliliter var dagens skörd i storsprutan! Ett stort steg i rätt riktning. Fortsätter det så här kan jag ju nästan börja drömma om att slippa sitta och åka till kliniken varje vecka (peppar, peppar). Det här behövde jag. Att få se nån sorts ljusning vid horisonten. Det har tärt rätt rejält på krafterna det här, både fysiskt och psykiskt.

Apropå fysiskt, har jag bestämt mig för ett nytt försök att minska i vikt. Eftersom jag inte får träna, kan jag göra ett nytt försök med LCHF-mat ett tag. Går det så går det. Behövs gör det i alla fall. Helst skulle jag naturligtvis få komma igång med att träna men nu är det som det är.

I morgon är jag bjuden på frukost. Det är lansering av 1177:s cancertemasida. Jag vet inte om jag är inbjuden som administratör för Cancertjejer eller för att jag är intervjuad men jag tänker gå dit oavsett vilket. Jag lär finnas med i två artiklar men har hittills bara hittat den ena:

http://www.1177.se/Tema/Cancer/Forsta-tiden-efter-beskedet/Beratta-for-andra/Reportage-Bloggen---ett-redskap-vid-sjukdom/

En vecka med resårbandet kändes lätt bortkastad när dagens tömning gav 40 ml. Samma mängd som förra veckan, alltså. Det märktes på sjuksköterskan att hon börjar tycka lite synd om mig. Jag försökte trösta henne med att jag är väl medveten om att jag kan få hålla på så här i ett halvår, med lite otur. Det vet jag tack vare den samlade kunskapen hos Cancertjejerna. Vår devis är ju "Tillsammans är vi starkare". Men den kunde lika gärna vara "Tillsammans är vi klokare". Så tack vare mina kloka hjältesystrar har jag vetat hela tiden att det skulle kunna bli så här och att det är alldeles för tidigt att tappa sugen.

Men tillbaka till dagens besök på Akademikliniken. Idag tillkallades även plastikkirurgen för att ge ett utlåtande efter tömningen. Han tittade lite sorgset på mig och sa med gravallvarlig röst att det ju inte var så mycket att göra annat än att vänta. Detta fick sjuksköterskan att brista ut i en en utskällning eftersom hennes syfte var att han skulle komma in med ett litet pep-talk. Han gjorde ett lite krystat försök med att klämma fram något käckt i stil med att "din kropp läker ju för fullt och själva lambån ser ju jättefin ut". Fast det var ju en omöjlig pedagogisk uppgift för den stackaren att vända från uppgiven till peppande, när jag nu stod där och både såg och hörde allt. Han såg liksom bara mer ledsen ut efter det. Så jag försökte trösta honom också med att tala om att jag är mentalt förberedd på det värsta. Det är ju det där med halvtomma eller halvfulla glas. Om jag nu ska springa där i ett halvår och tömma ur, har ju åtminstone en tredjedel av tiden redan gått. Eller hur!

Jag fick i alla fall ett solklart besked om att det på inga villkor kommer att bli aktuellt med operation nummer två redan i mars. Inget kul besked alls men ett tydligt besked. Och det är faktiskt alltid lättare att förhålla sig till ett mindre bra besked än inget besked alls. Just nu skulle jag vara glad om jag läker så pass att jag kan börja använda min delprotes. Jag börjar bli väldigt less på min minst sagt begränsade klädstil, som i princip har två varianter; bylsig jacka med luva eller bylsig jacka utan luva. Tur ändå att bylsigheten inte bara döljer storleksskillnad på framsidan och handukspuckel på baksidan. Det är en annan kroppsdel som växer obehindrat i färdriktningen som en effekt av avsaknaden av träning och lite väl mycket tröstätande. Jag vågar inte ens ställa mig på vågen längre...

Jag fick ett helt fantastiskt fint erbjudande idag! Två vänner, Lars och Anita, erbjöd sig att komma upp och skotta, när jag nu har snöskottningsförbud. Fast jag avböjde. Med obegränsade mängder tacksamhet och ödmjukhet. När jag nu har koll på att huset "klarar sig själv", har jag förlikat mig med att jag får vara stadsbo minst ett par veckor till. Även om jag nu skulle få till en parkeringsplats för bilen, är det så mycket annat som jag ändå inte kan göra. Och om jag ändå i stort sett bara kan fördriva tiden i en liggfåtölj framför TVn, kan jag ju lika gärna göra det mitt i stora stan. Där kan jag ju varva med små shoppingrundor och annat smått och gott. Men stort tack! Varsin extra stor och lysande stjärna i himlen får ni givetvis som tack för erbjudandet. Det värmer!

Nu har jag genomlidit snart fyra dagar med resårbältet. Inte vet jag, men än så länge känns det inte som att det gjort någon som helst nytta. Lite surt är det, för det har skavt och klämt så det räcker. Men det är lite för tidigt att uttala sig om slutresultatet. Däremot kan jag konstatera att jag just nu tar mig fram lite på drygt halvfart. Visst är jag piggare sen jag slutade ta antibiotikan men seromvätskeansamlingarna och dräneringarna tär på mig. På måndagarna är jag ju som mest vätskefylld och det startar redan under söndagen. Inte för att det gör särskilt ont eller så men det  påverkar både direkt och indirekt möjligheten att ligga bekvämt. Och framför allt att sova. När jag äntligen på måndagen får komma in och rota och tömma med storsprutan väntar ca två dygns obehag innan kroppen har vant sig vid det uttömda läget. Allt detta ska tajmas ihop med dom sömnbesvär jag redan har sen 2 1/2 år tillbaka. Och just den här gången inföll fullmåneperioden just precis när jag skulle få sova lite mer koncentrerat...

Ännu en bloggvän har gått ur tiden. Hans skrev inte så ofta men varje gång det kom ett nytt inlägg, kunde vi se fram emot en stunds alltid lika klok och underfundig läsning. Hans, till dig behöver jag inte ge nån stjärna i himlen. Du är redan en! Sov i ro.    http://hansmbg.blogspot.com/

Idag var det återbesök igen. Tyvärr var det bara att underkasta mig ännu en dränering. Fast det hade åtminstone minskat till 40 ml. Och blodprovet visade inga som helst tecken till infektion. Ingen mer antibiotika just nu i alla fall. Man får vara glad för det lilla. Och jag kan lova att magen tackar alldeles särskilt för att slippa ännu en antibiotikakur! Nu är jag försedd med ett extra tortyrredskap. Ett resårbälte som ska skapa extra tryck på ryggen, är det tänkt. Fast det känns mest som att det trycker på helt andra ställen. Och kliar gör det. Men om det kan leda till att jag slipper dessa eviga dräneringar, så är det klart värt det.

Jag åkte hem en sväng igår. Fråga mig inte varför men nånstans hade jag nog hoppats att dom senaste dagarnas mildväder skulle ha gett lite resultat. Och det hade det säkert också men det var ändå helt överväldigande mängder kvar...

Jag lyckades klättra och pulsa mig fram till huset och fick bekräftat att allt fortfarande fungerar. Sen pulsade jag tillbaka till bilen och åkte in till stan igen. Har man snöskottningsförbud så har man.

På måndag väntar nästa återbesök. Lite spännande är det faktiskt. Det är ganska mycket vätska men ändå kanske inte lika mycket som tidigare. Åtminstone inte nu. Jag hoppas att vi kan börja gå över i ett läge där kroppen själv kan få ta hand om eländet. Men det blir som det blir. Det är i alla fall helt underbart att slippa dunderantibiotikan. Visserligen hänger en och annan biverkning kvar fortfarande men jag är så mycket piggare nu!

Inte hjälpte det att få lokalbedövning utan adrenalin. Det är nog själva dräneringen och rotandet med storsprutan som är boven. Jag mådde ju rätt bra hela eftermiddagen och kvällen igår och somnade utan bekymmer. Drygt tre timmar senare vaknade jag och sen var det gamla vanliga visan igen... En kvarts sömn på sidan i sängen. En vaken halvtimme på rygg i sängen. Tjugo minuters sömn på rygg. Två vakna timmar, varav sista kvarten i fåtöljen. Sova i fåtöljen en kvart. Och så vidare. Ingen vidare kvalité på den nattsömnen. Idag tycker jag ändå att det känns rätt bra. Nog blir det kortare och kortare tid till återhämtning. Och vätskan fylls på långsammare och långsammare. Det känns att det går framåt!

Och den här gången var det ingen större fara på taket med den misslyckade karriären som försökskanin. Annat var det den gången för cirka 20 år sen när jag deltog i ett försöksprojekt om nickelallergi. Vi var ett antal personer som fick gå med en 25-öring fasttejpad på ryggen respektive i handflatan under 24 timmar. Meningen var att vi skulle bevisa att vi inte var känsliga i handflatan, trots att vi var bevisat allergiska just mot nickel. Vad han skulle med den kunskapen till framgick inte av informationen vi fick. Men när jag kom och visade upp två lika präktiga vattenblåsor med fullt av små ilskna svarta prickar under, utbrast den stackars forskaren "Du har förstört hela mitt projekt!!!". Vad svarar man på sånt? "Hemskt ledsen men kan jag få lite kortison nu?" Som lite plåster på hans sår, och trots en näst intill olidlig klåda, stannade jag i alla fall kvar så länge att han kunde hitta en fotograf som fick dokumentera det raserade projektet. Och sen fick jag mitt kortison till slut. :)

Det går helt klart åt rätt håll! Nu har jag varit utan antibiotika i drygt fyra dygn och det verkar som jag kan fortsätta så. Peppar, peppar!!! Biverkningarna hänger kvar, med smärre justeringar. Det sentimentala humöret är borta. Inga fler utbrott över trasiga bensinpumpar, alltså. Däremot dök en liten svampinfektion upp under helgen. Liten men ack så kliande... Jag bestämde mig för att den skulle ge sig av sig själv vilket, enligt lite efterforskningar på nätet, en majoritet av alla svampinfektioner lär göra. Och det verkar faktiskt som att den gjorde just det. Idag var jag på återbesök igen och dagens skörd i storsprutan blev 45 ml. Alltså tio färre än förra veckan. Bäst av allt ändå är att jag känner att energin börjar återvända. Det tackar vi för!

Precis när hon skulle trycka in lillsprutan, dvs ge lokalbedövning, fick jag en idé. Jag frågade om det möjligen kunde vara den som gjorde att jag mår så urkigt i ett par dagar efter dräneringarna. Så nu är jag försökskanin på att få lokalbedövning utan adrenalin. Än så länge mår jag betydligt bättre än tidigare gånger. Det är inte helt jämförbart eftersom jag har tömt ur på morgnarna förut och det bara har gått drygt fyra timmar sen återbesöket. Men med lite tur så... Och med lite mer tur, fortsätter vätskekurvan att peka neråt. Det vore onekligen skönt att få slippa resorna till Storängsvägen ett tag. Nu vill jag helst börja samla kraft inför nästa operation!

Härom dagen såg jag att reklamen hade invaderat min blogg igen. Jag hade missat det eftersom jag oftast läser i inloggat läge. Nu är det i alla fall åtgärdat för ett helt år framåt.

Peppar, peppar! Det första dygnet utan antibiotika verkar ha gått riktigt bra. Visst skvalpar det. Jag får fortfarande springa på toaletten stup i kvarten. Och rodnaden är där men såvitt jag kan bedöma är det inget som blivit sämre sen jag tog den sista tabletten från kartan. Bara att fortsätta hålla tummarna!

Inatt sov jag bra igen. Till skillnad från igår natt när det bara blev några timmar. Om jag får sova bra varannan natt är jag i och för sig nöjd. Betydligt bättre än att sova dåligt för jämnan.

Jag har just sett ett avsnitt av Plastikkirurgerna på 4:an. Jag vet inte hur jag ska förhålla mig till det programmet. Trots allt har jag minst en operation kvar och kanske borde hålla mig undan för att slippa se när dom bänder och karvar som värst?  Men jag kan inte riktigt slita mig från det. Det är ju inspelat på "min" klinik. Till och med "min" plastikkirurg är med, även om han ännu inte har varit i närheten av något bröst under dom två avsnitt jag sett hittills. Jaja, det lär väl lösa sig rent praktiskt nästa vecka när jag kommer att ha fullt upp med jobb när reprisen sänds.

Jag hoppas i alla fall att jag ska orka med att jobba fullt. Förhoppningsvis blir jag lite piggare när jag inte längre behöver proppa i mig dundermedicin (peppar, peppar som sagt...). Kanske kan humöret få sig en välbehövlig kick uppåt också? Jag tänker åtminstone bidra med det jag kan och ta det lugnt resten av helgen.