Eller kanske snarare plan B:2 fick det bli. Jag letade rätt på något som jag fick plats i. Och blev väldigt störd över den där magen, som bara verkar växa sig allt längre ut i färdriktningen. Plan B:1 blev då att försöka mig på en undanmanöver. Dom ynkliga små ögonfransarna som återstår efter diverse cellgifter och annat elände, skulle tillfälligt förstärkas med lösögonfransar och liksom dra åt sig all uppmärksamhet. Kanske hade det varit en bra idé om jag hade haft en fräsch omgång med klister till lösögonfransarna. Eller om jag faktiskt hade tränat lite oftare än inte alls. Eller så. Nu blev det bara ett praktfiasko, med fransar som befann sig på alla ställen utom på ögonlocken. Dom lösa befann sig snabbt återbördade till byrålådan. 

Så då blev det plan B:2, som visade sig bestå av mina fjantiga efteroperationsbröstproteser. I alla fall var dom rätt fjantiga då. Nu kändes dom som rätt adekvata alternativ. Dom gjorde liksom det som behövdes, dvs att dölja det där mageländet. Eller ännu hellre om sanningen ska fram, att dölja min rejält störda uppfattning av min rätt störda kropp. Typ. Jag tror faktiskt att dom kommer att bli använda fler gånger, om än inte särskilt ofta.

I dag hämtade jag ut en ny omgång av mina fulgula piller. Eller, rättare sagt lågprisvarianten av mina fulgula piller. Jag kan nog tycka att det är okej att det kommer lågprisvarianter, efter att dom som utvecklat själva originalläkemedlet har fått betalt för den utvecklingen. Det innebär troligtvis att fler får det som
landstingen tidigare kunnat välja bort som allt för dyr behandling. Hoppas jag i alla fall.

Med detta sagt, blev jag ändå riktigt irriterad när jag skulle beställa mina fulgula i förrgår. Dels råkade jag ut för en snäsig människa som inte ens verkade tycka att jag var värd att lyssna på eller resonera med. Dels fanns det i hennes värld bara ett val mellan fulgula och den allra billigaste utbytesmedicinen (där jag då skulle få stå för nästan 3 500 kronor för att få det fulgula).

När jag nu hämtade ut mitt lågprisalternativ idag, visade det sig att jag hade fått den enda letrozoltabletten (letrozol är alltså är det verksamma ämnet) som innehåller E 102. Det är ett högallergent färgmedel och är enbart tillåtet i vissa läkemedel och i godis. På läkemedelsverkets hemsida står det att det t ex kan behövas för att skilja olika styrkor åt. Jo tack, nu är det så att letrozol bara ges i en enda styrka. Utöver just den sorten fanns det typ fem andra, under 250 kronor, som inte innehåller just E 102. Gissa vem som skrev ett långt mail till Läkemedelsverket? Ska bli intressant att se vad dom svarar. Om dom svarar...

I går var det dags för Rosa Bandetgalan igen. Få händelser gör mig så otroligt kluven som just den. Inte minst för att det numer nästan alltid handlar om åtminstone någon som jag känner. Eller kände, som förra året, när Anna J var ett av inslagen. För säkerhets skull har jag spelat in programmet. På så vis kan jag i lugn och ro ta ställning till hur mycket jag orkar se och i vilken takt.

Ännu en ängel (den här gången var det herr C igen) som alldeles för tidigt rycktes från oss. Annelie, vila i frid.