Elva dagar. Mitt behov av att skriva av mig i bloggen blir, just nu i alla fall, mindre och mindre. UVIn gav sig nästan direkt när jag väl fick börja äta penicillin. Tyvärr fick jag inte vara glad särskilt länge. Jag bet nämligen sönder en tand i förra veckan. Cellgifter och tänder är ingen lyckad kombination. Jag hade planerat att börja boka in lite tider hos tandläkaren under våren men nu fick jag ju onekligen lite hjälp på traven... Rotfyllning och krona. Tur att man är högavlönad.

I morgon är det ett sånt där bisarrt jubileum igen. Då är det precis ett år sen jag petade i mig dom första 32 kortisontabletterna. Maxdos för en vuxen person, enligt FASS, är åtta så jag var rätt orolig när jag hade tagit första dosen med 16. Satt på en stol i trädgården, så att nån i alla fall skulle hitta mig om jag fick en anafylaktisk chock (det är väl så det heter? jag börjar förtränga en hel del...). Nu blev det inga andra biverkningar än väldans sosseröda kinder och en energi som hade fått en duracellkanin att svimma av avundsjuka. Och dan efter påbörjades arton veckors förgiftningskur. Men den har jag verkligen förträngt det mesta av!

I morgon ska jag göra det jag inte gjorde förra året, dvs åka in och demonstrera. Men jag åker inte till Stockholm. Har faktiskt ingen lust att lyssna på Wanja. Det blir Norrtälje och Christina och Thage G. Lite sugen är jag på att åka till Södertälje och lyssna på Evin men jag inser redan nu att latmasken kommer att segra.