Jag vet ju sen tidigare att söndagen och måndagen är riktigt tuffa dagar efter kurerna. Dels trappar jag ner kortisonet från 32 tabletter till åtta idag och fyra i morgon och dels är det stora kli- och myrkrypardagarna. Lite svag i benen och lite småyr har jag varit och det mesta går i slow-motion. Idag har jag i alla fall sluppit flimret framför ögonen. Alltid något. Utslagen har blivit så bra att jag bestämde mig för att sluta med salvan idag. Hoppas nu att det inte blossar upp igen.

Matlusten håller sig borta. Förut har det fungerat bra med att äta kokt ägg och några mackor för att få i sig åtminstone något men den här gången har den dieten bara gett illamående. Lyckades ändå få i mig en portion med spagetti och köttfärssås vilket faktiskt hjälpte. Inte för att det egentligen smakade något annat än lite odefinierat halväckligt men det tog bort illamåendet i några timmar.

Sovit har jag gjort i omgångar och däremellan har det mest blivit lite slösurfande och TV. Släpade mig också ut i förrådet och stuvade om lite för att förbereda lite ommöbleringar. Apropå ommöbleringar och möbler, visade det sig att det faktiskt fanns gångjärn i paketen från IKEA. Skönt. Då är det bara knoppar som fattas och såna finns ju både lite här och där.

Det känns väldigt skönt att inte ha några "måsten" förrän blodprovet på fredag. Jag har en del jobb som behöver göras förr eller senare men det är saker som även i normala fall hade gjorts hemifrån och det är dessutom ingen brådska. Annars består veckans uppgift i att hålla lite distanskoll på vad som händer i Almedalen och det kan man göra lugnt tillbakalutad i fåtoljen när man nu slipper åka dit i egen hög person.

Avslutningen på gårdagens kur blev lite snopen. Redan efter en halvtimme med taxen började maskinen tjuta. Det visade sig att min sköterska hade glömt att ställa om den, så det hade droppat in nästan dubbelt så fort som det ska göra. För säkerhets skull fick jag ligga kvar och få i mig lite extra koksaltlösning.

Kortisonruset räckte både till att forsla mig och hundarna hem och till att få in IKEA-grejerna. Jag insåg efter en stund att min förvirrade cytohjärna hade missat att beställa såväl gångjärn som knoppar, så det lär dröja ett tag innan det blir montering. Om inte annat måste jag ju in till stan på fredag för blodprov, så jag får väl se hur jag känner mig på torsdag eftermiddag. Det kanske blir en tur till IKEA.

Telia hade skött sig över all förväntan. Avin om modemet låg snällt och väntade, så det var bara att åka ner och hämta. Inte helt fel att få återta favoritpositionen i fåtöljen med datorn i knät.

Det visade sig också att min att-göra-saker-lista hade krympt under min frånvaro. En ängel, som jag starkt misstänker heter Anders, hade klippt mina diken. Varsin stjärna i himlen till er båda, Anders och Ulla, för allt ni ställer upp med när ni har så mycket att fixa med själva!

I morse lyckades jag hitta krafter till att fixa gräset i hundgården och att måla panelen som sitter där altandörren satt tidigare. Så nu ser det åtminstone lite roligare ut från vägen. Efter det var krafterna helt slut. Jag orkade inte ens titta på TV. Det bara flimrade för ögonen. Det skyller jag inte på cellgifterna eftersom det började flimra lite till och från redan i torsdags. Antagligen är det kortisonet som spökar eftersom nattsömnen onekligen inte är den bästa när man är speedad... Hundarna fick vara kvar i hundgården medan jag vilade och jag slumrade åtminstone till några minuter.

Nu sitter jag bara och väntar på att eftermiddagens 16 Betapred ska ge mig lite matlust, utöver dessa eviga knallröda kinder. Jag har mått illa i flera timmar nu och det hjälpte inte med en Primperan. Plåtsmaken i munnen kom visst extra tidigt den här gången också. Inget av det jag har tvingat i mig hittills idag har egentligen smakat nånting och då är det lite svårt att komma på något som jag är sugen på.

- från Radiumhemmet idag. Den röda hallonsaften håller just på att droppa in sig i kroppen och taxen hänger på vänt inför nästa timme. Porten skötte sig halvbra idag. Först ville den inte alls men efter lite fixande och trixande gav den med sig och släppte ut lite blod. Nu har jag order om att ligga stilla så den inte börjar krångla igen. Skönt att slippa extrastick i armen. För första gången på länge ser armarna riktigt bra ut, bara några gamla blåmärken som inte riktigt har velat läka än. Och det är en hel vecka kvar till nästa blodprov (peppar, peppar...)

I morse när jag hade varit uppe ett par timmar hade jag 37,6 så för säkerhets skull tog vi tempen innan vi började. Den hade i alla fall inte stigit. Jag tror att det är reptilhjärnan som spökar. Eftersom jag fick reda på förra gången att det finns en febergräns för att kunna ge kuren, så är det som om varenda omedveten försvarsmekanism gör allt som står i deras makt för att jag ska kunna uppvisa feber. Helt emot den tänkande och medvetna delen av hjärnan som naturligtvis inser att ju förr jag får i mig giftet, desto fortare blir jag klar med eländet. Det är väl samma fenomen som får ådrorna att gömma sig när det är dags för blodprov, antar jag.

Nu är det bara att hoppas att kortisonet håller ångan uppe åtminstone dagen ut. Hemma ligger nämligen en hög med grejer från IKEA som levererades för en timme sedan. Inte för att jag tror att det blir något skruvande än men det vore ju skönt att hinna få in dom under tak. Annars är det mina diken som står absolut högst på listan av att-göra-saker. Näst högst upp står lite utomhusmålning. Det gäller ju att passa på när det inte regnar. Egentligen borde jag olja mitt staket också men det får nog faktiskt vänta till nästa år.

Hoppas också att Telia för en gångs skull har lyckats få iväg något i tid, så jag kan åka och hämta mitt nya modem. Visst fungerar det att inte vara trådlös men jag får lov att erkänna att jag har blivit lite bortskämd med att kunna sitta i en skön fåtölj med datorn i knät. Dessvärre brukar det ta minst en vecka när man har med Telia att göra, så det är nog bättre att ställa in sig på att vänta ett tag till.

Nu börjar det bli dags att avrunda direktsändningen, känner jag. Jag var nog mer stressad för dagens kur än jag trodde, för nu känner jag hur trött jag är när jag har börjat slappna av. Det vore inte helt fel att utnyttja tiden till att sova lite.

Idag har det gått precis nio veckor sedan första cyton och idag är jag alltså halvvägs. Känns otroligt skönt! I morgon tar jag definitivt ett stort steg till då nummer fyra avverkas. Utslagen både ser ut och känns jättebra nu, jämfört med för en vecka sen, så förhoppningsvis ska dom vara helt borta efter några dagar till med salva. I morse fick jag mig den traditionsenliga kortisonkicken på 16 Betapred så jag känner mig riktigt pigg för en gångs skull.

Klockan nio i morse fick jag inställa mig till mammografi. Tack vare att det blev så bråttom fick jag åka till Radiumhemmet i stället för St Göran. Underbart. Mina minnen från förra grovnålsbiopsin på St Göran är ju inte så kul, så dit slipper jag gärna att åka. Radiumhemmet däremot är ju som ett andra hem numera. Där är det inga problem att slita av sig buffen och visa upp sin äggskalle i all dess glans, inte ens med dom röda utslagen.

Själva mammografin gick bra och gjorde inte alls lika ont som förra gången. Lite läskigt var det när jag insåg att port-a-cathen hamnade mitt emellan plastskivorna men det slutade bra. Något svar får jag förstås inte förrän vid nästa läkarbesök. Inte för att det är någon anledning till oro (framför allt inte med tanke på att professorn glömde bort den vid två återbesök i rad) men lite nervöst är det alltid att gå och vänta. Tänk om dom helt plötsligt hittar något som ingen sett förut...

Dagens blodprov togs utan minsta bekymmer. Inte ens ett blåmärke utan en liten liten röd prick. Undrens tid är inte förbi.

Eftersom busstrejken bröt ut i morse tog jag bilen till Radiumhemmet och i stället för att åka fram och tillbaka två gånger, satte jag mig med datorn i väntrummet. Läkaren från i fredags gick förbi, på väg för att hämta en patient, och frågade hur det var med utslagen. Nästa gång han kom förbi kunde han inte hålla sig utan var tvungen att titta också. Allt med ett stort leende. Det är först nu jag börjar inse hur otroligt härliga och fantastiska dom är däruppe på Bröst & Sarkom. Ställer upp och fixar och donar så att vi ska må så bra som möjligt på resan. Och ingenting är omöjligt. Dom första gångerna var det så stressigt och läskigt, så då förstod jag inte riktigt det. Det får bli en stor stjärna i himlen till er alla däruppe på första våningen.

En halvtimme försenade blev vi insläppta till professorn, Harald och jag. För tredje gången lyckades vi få ett glatt leende. Visserligen hade han inte krympt så mycket den här gången (en halv centimeter på bredden) men vi noterade tacksamt att han har mjuknat och att bröstvårtan börjar titta fram igen. Värdena var bra, så det är bara att låta ET anfalla på fredag igen och hoppas på att utslagen inte blir värre av det.

Eftersom alla har, eller ska gå på, semester (utom jag då...) pratade vi också lite planer i ett längre tidsperspektiv än nästa cyto. Helt plötsligt började det kännas lite ljusare. Så himla långt är det inte kvar till operationen, även om det är tre kurer kvar innan dess. Redan i vecka 32, dvs före sista cyton, är det tänkt att det ska bli konferens mellan onkologerna och kirurgerna om lilla mig.

Efter några timmar på jobbet bestämde jag mig för att åka hem och bara ta det lugnt fram till torsdag förmiddag. Trodde jag, ja. Jag hann inte mer än sätta mig på altanen med en kopp kaffe, förrän mobilen ringde. Det var professor Jonas som hade kommit på att jag ska göra en mammografi mellan tredje och fjärde cyton, dvs före fredag. Så nu är det bara att vara beredd på att kasta in oss i bilen så fort jag får ett besked. Har jag tur får jag ingen tid förrän på torsdag, så blir det i alla fall en vilodag. Och torsdagen är ju ändå rätt bortkastad som vilodag betraktat, eftersom det då är dags att speeda upp mig med 32 kortisontabletter igen.