Den här gången känns det riktigt motigt. Utan att jämföra med tidigare änglar. Men idag har vi förlorat en av våra ikoner, eller symboler. Ippa. Några av cancertjejerna vet vem hon var. Dom som träffade henne IRL. Vi andra hade ingen aning. Och för oss spelade det faktiskt ingen roll. Ippa var Ippa. Alltid redo att ge sig in i en diskussion på den svagares sida. Alltid full av hopp och förtröstan. Alltid mest fantastisk!!

En stor, väldigt extra lysande stjärna i himlen til dig, och varma tankar till din familj, Ippa.

Detta är ändå på intet sätt ett kort som gör min lilla charmör rättvisa. Vi har tittat varandra djupt i ögonen under dom senaste dagarna och nu gillar vi läget! Vi tar en dag i taget och hoppas att hanka oss fram åtminstone under hundgårdssäsongen.

Och med det beslutet, blev jag snabbt på det klara med hur mycket efterverkningarna av operationen egentligen inverkar på mitt liv. Att jag har blivit tvungen att sluta träna har jag redan skrivit om. Nu kan jag inte ens köpa storförpackningar med hundmat utan att behöva be om hjälp. Tack och lov att den äldre knähunden inte drar längre. Annars hade nog det mesta varit väldigt besvärligt. Men just nu njuter vi bara av varandras sällskap, jag och lilltrollet!

Idag borde jag antagligen ringt och fixat en tid för tömning. Men det gjorde jag inte. Hur som helst är det inte bra att utsätta kroppen för infektionsrisken varenda vecka och nog kan jag tänka mig att chansa lite med att dra ut på tidsintervallerna. Jag får se hur det känns i morgon.