Det där med att sova på nätterna var snabbt övergående. Nu är det som vanligt igen. Vid fyratiden i morse fick jag dessutom hjälp med att hålla mig vaken. Av en skränande fasantupp som tydligen har utsett min och grannarnas tomter till sitt revir. Var är inkräktarkatten när den behövs som bäst? Igår låg den minsann och solade på trappen till utedasset. Och den lämnar tydliga hårspår i min läsfåtölj på altanen.

I alla fall gav jag upp alla försök att somna om till slut och satte mig med morgonkaffet framför TV:n. Det var Fråga Doktorn och det råkade handla om hur en bröstcancerdrabbad kvinna upplevde diagnos och operation. Hon tyckte att det hade behövts mer gullegull, så att man skulle slippa känna sig ensam. Och så tyckte hon att det borde finnas ett patienthotell där man skulle få bo och bli ompysslad efter operationen. Programledarna kvittrade glatt och tyckte att det där med gullegull lät så bra. Vad dom egentligen ville få fram med inslaget förstod åtminstone inte jag.

Med all respekt för hennes känslor och upplevelser men jag kan nästan garantera att man efter drygt fyra månaders resa i cellgiftshelvetet på jorden, sätter gullegull rätt långt ner på prioritetslistan. Det gjorde åtminstone jag. Min högsta prioritet var att äntligen få bli av med min knöl. Och min andra prioritet var att det skulle ske på ett professionellt sätt. Det spelar ju liksom ingen roll hur gullig en sköterska är om det första hon meddelar är att hon nog inte klarar av att sätta dropp genom venporten. Fast jag särskilt hade begärt redan vid inskrivningen att den skulle användas. Vid det laget var jag ju nästan omöjlg att sticka.

Och mycket riktigt. Hon misslyckades med porten. Hon misslyckades med att sätta droppet i armen också. Fast då trodde hon inte på mig när jag påpekade en halvtimme senare att jag inte fick i mig något. Och jag hade gärna sluppit känna det som att få en kniv i armen när hon skulle tvinga in droppet med hjälp av en spruta. Fast vid det laget var hon i och för sig inte det minsta gullegullig längre. Nej, jag hade mycket hellre blivit nertransporterad till narkosavdelningen på en gång. Där fungerade det vid första sticket och då struntade jag fullständigt i att hon som stack var både sur och vresig. Och jag hade hellre fått rätt information om nästa steg i behandlingen än fel, om än från en aldrig så gullig kirurg. Och så vidare...

Fast det är klart. Dagen efter operationen fick jag inte ens behålla sängen utan blev utslängd i väntrummet, medan jag väntade i nästan 1 1/2 timme på sjukgymnasten. Jag var helt slut efter att knappt ha sovit en blund. Ont hade jag också. Då kanske det hade varit skönt med lite gullegull i alla fall? Eller ändå inte. Att få behålla sängen hade varit hundra gånger bättre. Tycker jag.