Jag har gått och funderat i ett par dagar på ett hårinlägg. Just i dag såg jag att det är precis ett år sen jag gjorde just ett sånt. För precis ett år sen fixade finaste Sara till mitt hår i en väldigt kort frisyr, tillsammans med väldigt goda råd om hur man kommer tillrätta med psoriasis i hårbotten. Faktum är att min psoriasis i stort sett har hållt sig borta sen dess. Helst fantastiskt!

En gång till fick Sara klippa den där korta frisyren men efter det kände jag att det inte riktigt var jag. Lite längd behövs för att kunna ha en knut. Och det är jag. Dessutom behövs lite längd för att leka lite med illusioner. Och precis där är jag nu. Precis när sängprojektet sprack i förra veckan, blev det läge för ett helt annat projekt: Mera hår.

Nu har jag diverse "hästsvansar" att leka med, i hyfsat bra kvalitet. En snordyr halvperuk har jag också. Man fäster den med clips och låter den blanda sig med det egna håret. Tillsammans med ett hårband ser det faktiskt helt naturligt ut. Om man nu inte har sett mig precis innan, förstås, med det extremt tunna och glesa fulgulpillerhåret som är min vardag. Men den absolut största vinsten i hårprojektet heter Biothik. Det är inte ofta jag gör reklam i min blogg men här och nu är det verkligen befogat. Biothik är fiber i puderform som man strör över kala och tunna områden på huvudet. Ett litet simsalabim senare, ser håret så mycket tjockare ut. Och dom glesa, kala områdena har helt plötsligt förvandlats till varken glesa eller kala. Wow! Inte helt billigt det heller men för mig är det värt vartenda öre!

Ja, jag är fåfäng. Det har jag erkänt förr och erkänner det gärna igen. Ibland i alla fall. Oftast tycker jag att det är helt OK att gå runt både utan proteser och extra hår och bara vara som jag är. Men ibland är det faktiskt ganska skönt att få smälta in i omgivningen lite. Och att få känna mig lite fin. Och det är exakt min point med att skriva det här inlägget. Att det måste få vara OK med både och. Eller antingen eller. Och ingen vet svaret på hur man vill ha det i förväg. Jag lovar.

För övrigt är gamla sängen historia nu. Min lilla, med betoning på lilla, bil lyckades för andra gången svälja en 140 cm bred säng. Utan att ens behöva köra med någon av dörrarna eller luckorna öppen! Två vändor till tippen blev det i och för sig, men ändå. Nu är det bara att hoppas på att stora möbelföretaget håller sitt löfte och levererar den nya sängen i morgon.