Inte riktigt - men näst intill. Så känns det efter förra veckans otroligt upplyftande återbesök. Det känns som att jag faktiskt fick tillstånd att på allvar planera framåt igen. Lite som att jag åtminstone för tre månader framåt fick tillbaka mina kontrollspakar. Så nu vågade jag tacka ja till att få nya arbetsuppgifter. Eller nya och nya, en hel del av dom har jag redan haft sen tidigare. Men ändå. Mycket nytt återstår och en stor utmaning är det. Och en stor ära. Även om jag just nu bara är tillförordnad. Hur det blir i framtiden bestämmer kongressen i september.

Är det då vettigt att ta på sig så här stora utmaningar, så tätt inpå en så omfattande och tuff behandling som jag nyss har genomgått? Inte vet jag. Det jag vet är att jag, som jag redan har skrivit tidigare, inte precis har tagit mig igenom den här tuffa tiden genom att vara överdrivet försiktig... Men nog funderade jag. Jag hade ju ändå ett kanonjobb, med stor frihet och bra lön. Var det verkligen värt några ynka tusenlappar för att få mer jobb och att bli mer låst? Borde inte jag ta det lilla lugna och koncentrera mig på att inte få återfall?

Men jag behövde inte grubbla särskilt länge för att inse att jag under hela mitt yrkesverksamma liv aldrig har trivts i en "säkerhetszon". Så fort jag fått "grepp" på en arbetsuppgift och utmaningen är borta, är det gräset på andra sidan som är så mycket grönare. Så att ge mig in i det nya är nog precis just att koncentrera mig på att inte få återfall. Om man nu tror på att tankens kraft är viktig, vilket jag gör, så måste det ju vara bättre att ägna tankekraften åt något annat än att jag kan bli sjuk igen?

Fast det är jobbigt med nya arbetsuppgifter. I alla fall rent fysiskt. Jag har sprungit som en skållad råtta i tre dagar! Fram och tillbaka mellan rummen. För att organisera själva flytten men också för att klara av en del gammalt samtidigt som jag har försökt att sätta mig in i det som ändå är nytt. Och just det faktum att en hel del är sånt jag redan har gjort, verkar göra att alla runt omkring förväntar sig att jag ska ha totalgrepp om allt. Helst redan från och med  igår... Men även om det har varit jobbigt, har jag trivts som fisken i vattnet. Inte minst tack vare alla underbara stöttepelare. För att inte riskera att glömma någon, kommer här ett gäng stjärnor i himlen till alla er som stöttat, uppmuntrat och sträckt ut en hjälpande hand under denna vecka!!!

... de vandra tillsammans

Idag är det känslodag hos Cancertjejerna. En sån där dag när liv och död gör sig ordentligt påminda. En av våra änglar begravdes idag. Våran Skräppa. En helt fantastisk forumsyster som alltid fanns där för oss andra. Som gav oss andra så mycket styrka och glädje ända till slutet. Nog har du redan tagit över som admin i änglarnas forum, Skräppan?!

Visst är det så bibelcitatet börjar? "Allt vad I viljen att människan skola göra Eder, gören I ock dem." Eller nåt sånt. Innebörden är ju i alla fall att man behandlar andra som man själv vill bli behandlad. Och i cancerlandet har uttrycket verkligen fått en speciell innebörd. För mig. Ni som har följt min resa, har säkert också noterat att det lite här och där finns kommentarer från "veteraner", dvs dom som har trampat - och ibland irrat - runt i cancerlandet och banat väg för mig och alla andra som kommer efter.

Jag vill på intet sätt förminska någon annans kommentar. Absolut inte! Dom betyder så mycket för mig, så det anar ni inte. Men dom där peppande inläggen från er som famlat runt i samma märkliga och bisarra terräng, är verkligen guld värda. Eller varför inte varsin extra stor stjärna i himlen!

Och äntligen är jag där! Och kan börja ge tillbaka. Eller snarare, ge vidare. För nu är det jag som orkar skriva in åtminstone nån liten ljuspunkt eller ett litet "kämpa på"-rop i bloggar jag hittar. Efter tisdagens "friplåt" i åtminstone tre månader framåt, känns det som att jag har styrka nog till att stötta dom som fortfarande letar efter vägbeskrivningen. Jag hoppas i alla fall att det är precis så som mina små inspel tolkas. Och att dom gör en liten, liten smula nytta.

Dagens blodprov gick bra. Jag hade värmekudde med mig i väskan och sköterskan såg på en gång att det var fjäril som gällde. Ett stick räckte i och för sig inte mer än nätt och jämt till båda rören men vi var ändå nöjda. Efter blodprovet blev det en numer ganska traditionsenlig frukost i Radiumhemmets fik. Dessvärre inte riktigt lika lugn och skön som vanligt. Dels var det iskallt och dels håller dom på att renovera både här och där, så det var en hel del oväsen. Jag gick upp och satte mig i B & S väntrum i stället.

Inte alltför försenad fick jag då äntligen komma in för besiktning. Värdena var bra. Riktigt bra till och med. Så bra att jag fick en påminnelse om att jag faktiskt var rejält dålig ett tag. Tur att jag inte riktigt fattade det då, antar jag... Han verkade uppriktigt imponerad av hur pass fräsch jag ändå är (om man räknar bort finnarna då... och lite till...), både fysiskt och psykiskt. Och allt annat både såg bra ut och kändes bra. Och jag fick beröm för att jag lyckats både sluta röka och framför allt inte börjat igen. Och jag fick en chans att skälla på professorn (fast med ett leende) för att han lurat mig att gå upp fyra kilo alldeles i onödan. Illamåendet kan jag fortsätta lindra med Primperan och det är ingen idé att testa något av dom andra tamoxifenpillrena. Jag fortsätter med Tamoxifenet åtminstone fram till nästa återbesök och sen får vi se.

Jag fick också chansen till en pratstund med min kontaktsköterska. Vi hade så trevligt att jag glömde bort det enda jag faktiskt hade tänkt att fråga henne om. Det var att jag skulle vilja gå en Look good - feel betterkurs. Visserligen har håret börjat växa rejält men det är ändå en bra bit kvar tills allt är som vanligt. Och några tips kan jag väl ha nytta av, framför allt som det verkar som om det dröjer innan min extremt fåfänga period är över. Men nu glömde jag ju fråga och inte ringer jag väl bara för det...

Om drygt tre månader är det dags igen. Då får jag komma på ny besiktning. Men till dess kan jag nog äntligen slappna av lite. Den där klumpen i magen var nog ännu större än vad jag ville medge, ens för mig själv, för det var betydligt lättare steg på hemvägen. Och så himla skönt att få gå runt och lämna goda resultat på jobbet. I stället för dom stundtals väldigt tunga samtal jag var tvungen att föra i april. Och äntligen, äntligen, äntligen orkade jag visa upp mig utan buff eller pannband!

I morgon är det dags. Blodprov och återbesök hos professorn. Idag har kamraterna mest ägnat sig åt att påpeka att jag ser alldeles för pigg ut för att behöva vara orolig. Och så är det troligtvis. Men det hjälps inte. Det känns ändå i magen och det ska bli skönt att få det avklarat.

Men innan dess är det dags för traditionell utdelning av stjärnor i himlen! 464 unika besökare under januari. Helt otroligt!

Det är inte klokt hur fort tiden kan gå. Idag är det tio månader sen diagnosen. Tio månader! Nästan ett år. När jag läser mina gamla inlägg i bloggen, känns det som en hel evighet... Den där tjejen som skrev i somras, under cellförgiftningen, känner jag inte riktigt igen. Inte den nyopererade heller. Eller för all del den strålskadade. Det är verkligen otroligt hur man kan gå vidare och glömma det som varit. Eller... Glömma är fel ord. Visst minns jag men det känns mer som att allt det vidriga hände någon annan.

En dag kvar. Sen är det dags för återbesöket. Så bra som jag mår, kan det väl inte gå annat än bra? Men jag får erkänna att det ska bli väldigt skönt att få det gjort, så jätteklumpen i magen kan ge sig. Och vem vet, kanske nattsömnen kan komma tillbaka.

Först och främst; Kicki, http://www.rickebyhundhotell.se/ , tack för din nominering. Jag antar inte utmaningen. Det är för mycket "kedjebrev" för min smak men det värmer alltid extra mycket när någon till och med skriver om min blogg. Jag menar, jag är ju fortfarande helt fascinerad av att nån ens orkar läsa den! Men om ni visste! Om ni visste precis just hur mycket det har betytt för mig, vilket jag inte riktigt trodde när jag började. Då skrev jag ju mest för min egen skull. Det gör jag i och för sig fortfarande, men... Det är inte månadsskifte än men alla ni som har funnits här och gett mig kraft och styrka på resan i cancerlandet, får naturligtvis varsin extra stjärna i himlen. Och Kicki får två!

Mitt liv börjar mer och mer likna nån sorts normaltillstånd. Eller? Just nu har ett antal finnar invaderat mitt ansikte. Jag antar att det är sånt man får räkna med när man äter Tamoxifen? Men det börjar kännas lite surt att snart vara femtio och fortfarande ståta med tonårsfinnar... I övrigt tycker jag fortfarande att biverkningarna är hanterbara. Jag mår fortfarande illa. Mer eller mindre ett par timmar om dagen men det går att stoppa med Primperan om och när det blir för illa. Jag har lyckats gå ner tre, nästan tre och ett halvt, kilo på bara tre veckor. Det innebär i och för sig bara att jag är en något mindre flodhäst än jag var för tre veckor sen. Men ändå. Om jag inte hade bestämt mig för att ta kontrollen, hade jag antagligen suttit här ett antal kilo tyngre.

Sömnen är faktiskt mitt stora problem just nu. Inte ens när jag, som i tisdags, åker hem för att jobba hemma en dag och vet att jag har två nätter i lugn och ro utan tid att passa, kan jag sova en hel natt. I tisdags natt sov jag inte många minuter över huvud taget. Eller onsdags natt. Eller i går. Snart får jag nog börja fundera om det är så att jag har begravt för mycket långt nere i mitt undermedvetna och att det poppar upp varje gång jag ska somna? I medvetet tillstånd känns det inte så. Jag tycker att jag är hyfsat tillfreds med det som varit och förväntningarna på framtiden. Eller så är det helt enkelt så att jag strutsar. Det är nu bara fyra dagar kvar till återbesöket. Och även om det inte finns några dåliga tecken att ta på, undrar jag om det finns någon som skulle vara oberörd i det här läget...

Håret växer på. I virvlarnas riktning, vilket gör att jag ser ut som ett elchockat piggsvin om jag inte har buff eller möjligtvis pannband på mig. Så det har jag, fortfarande. Under den strålade armhålan växer ingenting och under den ostrålade växer det lite grann. Skägget verkar vara det envisaste min kropp har att visa upp... Enda skillnaden mot förr är att stråna än så länge är tunna och lätta att bryta av.

Inte nog med att jag störtbölar framför "Lilla huset...". I går var det dags för en nostalgitripp i körvärlden igen. Och vad hände? Jomenvisst, fröken Edlund satt där med tårkanalerna öppna så fort "Pingst" och "Kung Liljekonvalje" strömmade ut ur högtalarna.

Det här med Stayfriends väcker upp många minnen. Inte minst körminnen. Efter "gråtmusiken" gick jag över till mer avancerad körmusik och fastnade i Lidholms Laudi. Det absolut svåraste verk jag nånsin varit med om att uppföra. Vilka minnen det väcker. Jag hade precis fått erbjudandet om att gå med i Cantuskören, vilket var ungefär det största och finaste erbjudande man kunde få under gymnasietiden. Jag gick dit med alla nerver på utsidan och hamnade mitt i en repetition av Laudi... Värre än så här kan det väl knappast bli, tänkte jag och höll mig kvar - i näsyan tjugo år. Och mycket riktigt, svårare än Laudi blev det inte!