Efter juldagens traditionella middag hos mamma är vi äntligen hemma och lediga "på riktigt". Jag har 4-5 dagars jobb som behöver göras nån gång mellan nu och den 8 januari. Det fina i kråksången är att det till cirka 90 procent är jobb som kan utföras hemma. Till och med bör utföras hemma eftersom det kräver lite koncentration. Resten av tiden kan jag vara ledig med gott samvete. Och helst måla tak i badrummet förstås. Men om jag inte orkar, så får det väl vara omålat ett tag till...

Högst på dagordningen står långa promenader med hundarna, så att jag förhoppningsvis kan börja sova på nätterna igen. Eller sova hela nätterna igen, ska jag väl snarare säga. Bara det inte blir för kallt nu. Det är redan -6 grader ute och det är på gränsen till för kallt när det gäller långpromenader.

Åtminstone betydligt bättre idag än igår. Jag mådde lite illa när jag vaknade men lyckades ändå få i mig två kokta ägg och en hård ostsmörgås. Än så länge har jag inte behövt någon Imodium. Peppar, peppar.

Nu sitter jag och laddar upp för att bege mig till syster-yster och svåger för att äta ännu lite mera julmat. Hundarna får vara hemma idag, så blir det lite lugnare för alla oss andra. Och för hundarna också, förstås. Vi har precis varit ute på en rejäl promenad så dom lär sova gott. Och jag har ett giltigt skäl för att åka hem i god tid.

Till alla er därute, tålmodiga och trogna som enstaka och slumpartade läsare vill jag önska en riktigt God Jul! Är det någon dag man ska dela ut stjärnor i himlen, så är det väl just idag. Så då gör jag det! Till alla snälla barn som gjort sig förtjänt av åtminstone en julklapp från Tomten. Och alla andra också.

och jag laddar upp med Imodium, Primperan och Pepcid. Det visade sig att förra veckans illamående gick över i en rejäl kräksjuka. Idag har jag i alla fall fått i mig två portioner kokt ris. Och än så länge är dom kvar i kroppen.

Vi åkte in till stan i morse. Jag behövde gå på Apoteket och trodde nog att jag var lite piggare. Det var jag inte. Jag har sovit tre gånger under dagen och släpade mig bara ut för att handla det nödvändigaste. Nu sitter jag och försöker samla lite krafter för att klippa lite klor och tasshår.

Kan inte låta bli att skriva ett inlägg om just detta ämne. Att man ska behöva drabbas av en dödlig sjukdom för att påminnas om att man faktiskt inte kan leva utan. Och då menar jag bra musik. Musik med stort M. Musik som får en att nyfiket undra vad som kommer i nästa takt, även om man hört den tusen gånger. Musik som får en att spricka ut i ett fånigt leende. Musik som väcker danslusten! I somras återupptäckte jag Groupa och Filarfolket under mina rallyturer i skogen. Nu är det Hedningarna. För några veckor sen letade jag rätt på min bärbara mini-disc och hittade några riktiga gamla godingar. Bland annat Hedningarnas första skiva. I torsdags fiskade jag upp tre cd-skivor med Hedningarna ur brevlådan. Oj! Är det en skiva man bara måste ha hört innan man dör, så är det nog Kaksi... Fast om man lägger till Tina Vieri från Trä, så dör man extra lycklig!

Ja, näst sista julbordet för året i alla fall. I går intogs det i sällskap med pensionärerna. En mycket intressant upplevelse. Tydligen har jag tillräckligt mycket hårfjun på skallen för att den som inte visste något innan, inte nödvändigtvis drar slutsatsen cancer. Vilken känsla! Att få mötas av en frågande min när jag svarar "jo, NU är det bra" på den hemska, vidriga frågan "Hur mår du"".

Att jag sen gärna kunde må bättre, blir av underordnad betydelse. Men visst vore det kul att slippa ledvärk och illamående. Och den där j....a magen som inte har fungerat sen i våras. Annars är väl egentligen humörväxlingarna värst. Så länge som aggressionsattackerna riktar sig mot icke levande ting, går det väl an, men det händer då och då att det kommer människor eller hundar i kläm... Det finns naturligtvis inte stjärnor i himlen nog för att ursäkta ett sånt beteende men alla ni som råkat komma i vägen för klimakterieBusan får ändå varsin som lite plåster på såren!

Idag har vi i alla fall varit på långpromenad, jag och knähundarna. Och passat på att kliva i alla lerpölar som fanns. Inte för att jag längtar efter att få skotta men lite snö vore faktiskt kul. Om inte annat för att slippa få in alla lerpölar i sängen...

Lite helt underbar byråkrati så här i slutet av året. Landstingsregler och bröstproteser. I Stockholms läns landsting får man ut två bröstproteser första året och därefter en per år. Man kan få fler vid behov men detta är grunden. Jag hämtade ju ut en några veckor innan jag började strålas men eftersom jag bor på två ställen och fortfarande har en lätt cytoförvirrad hjärna, kände jag att jag vill ha en tutte i varje bostad. Och jo, jag fattar att det kommer att bli problem i alla fall. Ungefär varje gång jag vaknar på ett ställe och somnar på det andra. Men ändå. Chansen att jag ska befinna mig på samma ställe som en av dom ökar ju.

Hur som helst, slog det mig att protesutprovaren hade sagt något om kalenderår. Då tänkte jag inte så mycket på det men idag bestämde jag mig för att kolla med landstinget. Och mycket riktigt. Kalenderår är det som gäller. Oavsett när du opererar bort ditt bröst. Smidigt värre. Jag insåg snabbt att oddsen för att det ska vara öppet under mellandagarna på Amoena kanske inte är dom bästa. Och jag har inte tänkt komma till Stockholm förrän på julafton. Så det var bara att ringa och beställa en protes till. Som tur var hade dom en i rätt storlek och fason hemma. Och det tar ju bara fem minuter för mig att gå dit från jobbet, så det hela var löst på mindre än en halvtimme.

Så nu har jag två geleklumpar. Fast jag kan nog inte använda någon av dom. Än i alla fall. Jag försökte idag. Det gick väl hjälpligt fram till lunch. Sen var det kört. Ömt och rött både här och där efter att BHn skavt. Men framför allt svullet och ömt under armen. Tillbaka till munkjackelooken med andra ord. Vilket i och för sig är bekvämt på mer än ett sätt... Tamoxifenet har nämligen börjat att sakta men säkert lägga på ett extra lager på kroppen. Det börjar bli trångt i mer än ett klädesplagg. Tur att det blir några veckor med möjligheter till lite rejäla promenader nu. Då ska det väl gå att få stopp på ökningen i alla fall. Fast först ska jag äta ett julbord till i morgon. Och ett på julafton. Sen får det vara bra!

Idag gick jag till Apoteket och köpte medicinsk bensin och en rulle med kirurgtejp av den "snälla" varianten. Jag fick bort det mesta av gammalt tejpklister som fanns runt såret men jag vågade inte ge mig på det som var allra närmast. Det är nämligen inte särskilt ordentligt hopsytt... Eller om man ska vara lite petig verkar det vara cirka en halv centimeter, där det inte alls är hopsytt... Det kanske ska vara så. Inte vet jag. Men lite läskigt var det och jag hade ingen lust att komma för nära med bensin i alla fall. Eller sårtvätt. Så nu sitter det en ny tejpbit där.

Kortisonet fungerar. Nu är det bara rött. Precis vid stygnen är det väldigt ömt men det ger sig väl så småningom. Dagens värsta pärs har annars varit en nerv, nånstans på väg från höften ner till låret. Jag har antagligen legat och tryckt på den hela natten för redan i morse gjorde det helvetiskt ont. För ont för att ligga. Egentligen för ont för att röra på mig också men den logiska delen av hjärnan förstår att det bara kommer bli värre om jag stelnar till...