Nog var det rätt gissat att åka  in till stan i söndags, alltid. I morse åkte jag hem för att lämna hundarna innan jag åkte till Bålsta. Det var nästan en meter snö! Inte helt kul att pulsa 7-8 meter för att få tag på skoveln. En dryg halvtimme tog det bara att få till en gång fram till grinden... Det var sjukt mycket snö, helt enkelt. Och då har ändå nästan hälften redan sjunkit undan, enligt grannarna. Universaltältet, som stått i hundgården i två vintrar, fick till slut anse sig besegrat. Något strömavbrott verkar det otroligt nog inte ha varit däremot.

När jag kom hem igen var det bara att sätta igång och skotta fram en parkeringsplats. Någon decimeter till hade töat bort under dagen men det svåraste var att hitta någonstans att göra av all snön... Det blev inget särskilt stor parkeringsplats. Det var helt enkelt för tungt för att jag skulle orka ta mig an hela utrymmet. Det känns så det räcker ändå runt ärret och under armen. Nu står bilen där i alla fall och morgondagens lilla projekt får väl bli att skotta fram soptunnan. Om det nu inte blir alldeles väldigt kallt i natt, för då lär det bli problem. I morgon ska vi vara hemma och ta det lugnt. Bara vara lediga en hel dag. Förutom skottningen, då.

Sådärja. Nu har jag tagit min första Tamoxifentablett. Och genast började det kännas konstigt både här och där. Det är väl rädslan för en blodpropp som spökar. Och den är ju dessvärre inte obefogad. Har man blodpropp i familjen, så är risken rätt mycket större. Fast jag tror ju inte att den kommer under dom första dagarna precis, om den nu kommer alls. Däremot har jag haft lite fler stunder än vanligt med rodnande kinder och i och för sig rätt milda svettatacker. Vi får väl se hur detta utvecklar sig.

Det är tydligen många som rekommenderar att man ska ta tabletten på kvällen, för att sova bort dom värsta biverkningarna. Det är möjligt att jag kan tänka mig det så småningom men än så länge föredrar jag att ha lite koll på dom i vaket tillstånd.

eller åtminstone ballonger och serpentiner hade ju varit kul att mötas av i morse. Men så mycket koll hade inte personalen. "Jaha är det din sista gång?" Ja. Ja. JA! JA!!!!! Tänk för att det är det! Visserligen är huden mer irriterad och öm än någonsin och det rosslar bra så mycket i halsen. Och biverkningarna ska sitta i ett ett par veckor till. Men jag slipper sitta och åka till Radiumhemmet varenda vardag! Om allt går som det ska, behöver jag inte åka dit förrän i februari! Gissa om jag ska sova till jag vaknar i morgon? Eller, mer realistiskt, åtminstone inte ställa någon väckarklocka. Dom där två väckarbernisarna kommer säkert att få upp mig i ottan ändå...

Jag försökte komma på ett bra sätt att fira min nyvunna frihet och fick för mig att jag skulle ge mig ut på stan och köpa något kul att ha på huvudet eller kroppen. På en lönedag. Tjena hejsan. Det dröjde inte länge förrän jag hade gett upp det projektet. Så firandet fick bestå i att jag väntar till i morgon med att börja med Tamoxifenet. En extra liten dag innan jag börjar samla på nya biverkningar...

Det räckte med att se bilderna från Norrtälje på TV i morse för att inse att jag gjorde rätt som åkte in igår. Jag fasar lite för all skottning som väntar när jag väl kommer hem men nu ska det ju bli en massa plusgrader framåt slutet av veckan, så det hinner väl smälta. En hel del i alla fall, hoppas jag.

Jag lär inte komma hem förrän allra tidigast på torsdag. Hmm. Jag som skulle ta lite ledigt när strålningen är över (i morgon om inte maskinen är trasig...)och det inte fanns några måsten i almanackan... Jag kan nog vara ledig på fredag. Och troligtvis några dagar i slutet av nästa vecka. Eller åtminstone jobba hemifrån.

Det snöade hela dagen igår. Precis hela dagen. Ibland snöade det lite mindre. Och ibland vräkte det ner. Jag var ute och skottade på förmiddagen och på kvällen var det bara att ge sig ut igen. Det var inte särskilt kallt, så det blev en hel del rätt blöt snö. Därav alla strömavbrotten antar jag. Som tur var hade jag i alla fall ätit mat innan strömmen försvann. Annars är jag ganska väl förberedd nuförtiden. Så länge jag kan elda och hålla värmen, så är det väl ingen större sak med ett strömavbrott. Men sju blir lite väl tjatigt, som sagt.

Idag hotar SMHI med mera snö, utöver den decimeter som hade kommit efter gårdagens skottning... Och blåst. Stormvarning är det längs med Upplandskusten. Det låter som en rätt kvalificerad gissning att strömmen kommer att gå ikväll igen. Men det struntar jag i! Jag tog nämligen det säkra före det osäkra och bestämde mig för att sova i lägenheten. Bara tanken på att behöva gå upp halvfem, sätta på mig pannlampan och gå ut och skotta, frusen och dan. Burr! Och inte ens veta om det går att köra genom skogen eller om vägen är blockerad av nerfallna träd... Ibland känns det extra lyxigt att faktiskt kunna välja mellan spenat och civilisation. Hade det inte varit för morgondagens strålning, hade jag nog chansat och stannat hemma. Om inte annat för hundarnas skull. Dom tycker ju att det är hur kul som helst att vara ute och samla snö i pälsen. Och ännu kuligare verkar det vara att komma in och släppa ur sig snön i min säng... Har man ingen tid att passa förrän 15.30, går det ju att vänta med att åka tills det har blivit ljust och vägarna är ordentligt plogade.

Men nu ska jag som sagt strålas. Och dessutom tror jag att det är bra att ligga lite lågt med skottning ett par dagar. Det känns lite extra svullet och stelt redan nu i armhålan. Trots att jag ägnade en hel del av tiden under strömavbrottet till att träna rörligheten. Jag passade nämligen på att lyssna på lite gamla musikfavoriter som jag laddade ner på mini-disc för länge sen och som jag inte har lyssnat på på flera år. Och det var många dansvänliga låtar! Så nån nytta fick jag ändå av strömavbrottet.

Sjunde gången strömmen går känns mest tjatig men då varar å andra sidan strömavbrottet nästan fyra timmar...

Näst näst sista avklarad. Snart är jag färdigstrålad! Tack och lov. Förutom allt det röda, är rörligheten rätt kraftigt begränsad. Jag inser att jag inte riktigt har velat ta in det hittills men så är det. Jag får väl lov att erkänna att jag har slarvat lite med sjukgymnastövningarna, så det är helt och hållet mitt fel.

Dagen flöt enligt planerna. Idag åkte jag hela Norrortsleden för första gången. Tio minuter från Åkersbergakorset till E 4:an! Eller elva då, om man ska köra lagligt... Vilket lyft jämfört med att tröska sig genom Täby kyrkby. Det gjorde att jag kom i väldigt god tid till Radiumhemmet, vilket betalade sig med att jag fick komma in nästan på en gång.

Efter ett par timmars jobb och diverse inköp på vägen, var jag hemma igen vid lunchtid. Så värst mycket jobb blev det inte idag, utöver några mail och telefonsamtal. Att vara låst fem dagar i veckan för strålning börjar ta ut sin rätt. Med trötthet. Men också att en tom fredag i almanackan blir den dagen när jag tar mig tid att tänka. Och reflektera. Förhoppningsvis har jag nytta av det, så jag inte ramlar rakt ner i det djupa hålet nu när behandlingarna är över. Många varnar just för det. Att omgivningen ska vilja/tycka att allt är som vanligt, samtidigt som jag har en massa obearbetat i mig. Fast det känns inte så. Jag har ju som sagt helt och hållet själv valt att försöka hålla mig kvar i matchen och även om det just nu innebär att jag egentligen kanske har för mycket att göra, är det ändå skönt att känna att det var en lyckad strategi.

Därmed inte sagt att reflektionsstunderna är smärtfria. Absolut inte. Det är klart att det smärtar att inte vara odödlig. Att få nöja sig med att mäta sitt liv i sjukdomsfri överlevnad. Och hur mycket jag än önskar att jag hade slutit fred med hårlöshet och andra skavanker efter behandlingarna, så nog f-n svider det. Det svider att det tar så otroligt lång tid för håret att växa. Det svider att ha gått upp åtta kilo, som verkligen har naglat sig fast och inte går att få bort med vanliga medel. Det svider att inte i alla lägen vara säker på koncentrationsförmågan. Att tillfälligt tappa namn på både saker och personer. Och naturligtvis i helt fel lägen. Det svider att jag knappt kan röra mig efter ha suttit ner en längre stund. Och så vidare...

Hur reaktionerna blir på allt detta i framtiden, kan ju faktiskt bara framtiden utvisa. Just nu kan jag bara konstatera att dagens inlägg, precis som ett antal tidigare, skrevs med ackompanjemang av tårar. Inte för att jag är mer ledsen än vanligt utan just för att bearbetning sker. Men tillbaka till just nu! Två små strålningar kvar! Två små ynka och sen går vi in i en annan fas! Helt klart värt att avsluta kvällen med ett halvfullt glas!

Idag skärpte jag till mig lite och såg till att vara klar i tid, så jag kunde åka buss bort till KS. Jag hann knappt vänta i en minut, förrän jag blev insläppt. Det är riktigt, riktigt rött nu. Tur att det bara är tre gånger kvar. Tre! Nu har jag börjat nedräkningen på allvar. Visst vet jag att biverkningarna kommer att hålla i sig i minst ett par veckor till. Dessutom ska jag ju börja med Tamoxifenet på tisdag och då är det ju dags att börja samla på nya fräscha biverkningar. Men ändå. Bara att slippa vara låst varje vardag. Yes! Det känns som om kontrollspaken börjar vara inom räckhåll.

Tyvärr verkar mina planer om att ha åtminstone en veckas semester för att fira detta grusas rätt rejält. Nästa vecka kan jag möjligtvis vara ledig på fredag. Veckan därefter ser möjligen något bättre ut men jag kommer att behöva jobba minst ett par, tre dagar Men jag ska inte gnälla över det. Jag har ju faktiskt bestämt alldeles själv att jag ville hålla mig kvar i matchen så bra som det bara gick under hela behandlingen. Jag hinner nog vara ledig både före och efter jul, så det löser sig.

Just nu njuter i alla fall både jag och hundarna av att vara hemma, även om det nästan är fyra minusgrader ute. Jag bestämde mig för att åka hem redan på förmiddagen, för att få lite skrivjobb undanstökat. I morgon har jag bestämt mig för att bara åka in och stråla, möjligen åka vidare in till jobbet för att skriva ut det jag har gjort idag och sen åka hem igen. Då kan jag lämna hundarna hemma och handla i lugn och ro på vägen och ändå finns det gott om tid att skriva vidare när jag kommer hem.