Ibland blir det lite tokigt. Jag har ju genomgående bett om stråltider så tidigt som möjligt och pekat ut sex dagar då det är särskilt viktigt. Idag var en sån dag, när jag hade bett om att åtminstone få en tid före 10.00 Detta tolkades tydligen som så nära 10.00 som möjligt eftersom jag fick tiden 09.50 Nu var det faktiskt välbehövligt med en morgon utan annan väckarklocka än dom två ivriga svansviftarna, så det gjorde inte alltför mycket. Jag blev visserligen försenad till dagens möte men det var dom förvarnade om, så det funkade bra ändå. Nu är det bara fyra strålningar kvar! 

En liten reflektion efter gårdagens manifestation; höst och vinter är uppenbarligen årstider för äggskallar. Åtminstone när det är tillräckligt blött eller kallt för att alla andra (eller nästan i alla fall) också ska ha mössa eller luva på. Så var det igår, när det regnade under hela tiden jag var nere på Mynttorget. Flera av dom som jag har mött ett flertal gånger på gatan och som inte har känt igen mig under sommaren (utom dom få gånger jag har haft peruken på och verkligen sett ut som någon helt annan...), gjorde helt plötsligt det. Det måste handla om förväntningar, antagligen väldigt omedvetna sådana. Märkligt var det. Så märkligt att jag inte ens bryr mig om att på nåt djupare sätt förhålla mig till det. Jag bara konstaterar.

Tidig början med strålning redan tjugo i åtta. Tillräckligt tidigt för att jag skulle vara lat och ta bilen. Framför allt eftersom jag ville hinna med att få igång en första omgång i tvättstugan innan jag åkte. Nu är det bara fem kvar! Och faktiskt. Det är rejält rött på huden men inte särskilt ömt längre. Peppar, peppar. Trött är jag ju men det är jag ju rätt bra på att vara efter ett drygt halvårs träning...

Dagen avslutades med manifestation på Mynttorget. I regnet. Jag stannade inte särskilt länge men jag tog mig dit i alla fall. Vilket är mer än man kan säga om många andra...

Nu är jag trött på att inte kunna sova. Och inte nog med det, jag blir trött av att inte kunna sova. Om det nu är en effekt av strålningen eller inte. Fast det är nog lika mycket klimakterievallningarna som har gjort sig påminda igen. Och hur ska det då inte bli om en vecka när jag ska börja äta Tamoxifen... Men den dagen den sorgen.

Det var i alla fall himla skönt att kunna ta det lite lugnt i morse och att klara av dom första timmarnas jobb i fåtöljen, med datorn i knät. Jag och hundarna hann med en rejäl promenad också, innan det var dags att lasta in oss i bilen. En osedvanligt tråkig hamburgare i bilen fick bli dagens lunch.

Det blev bilen bort till KS i kväll, så att jag skulle komma snabbt därifrån. Allt flöt på och jag var hemma före kvart över sex. Och nu är det bara sex gånger kvar!

Fast bara nästan. Idag räckte krafterna till en rejäl promenad med hundarna. Och då kan man ju slappa med lite bättre samvete.

Det känns så skönt att inte behöva stressa in till stan i morgon bitti. Strålningstiden blev 18.00, så jag tänker jobba hemma åtminstone halva dagen. Nu är det bara sju strålningar kvar. Det känns att jag börjar närma mig slutet.

Apropå bisarra halvårsjubileer, så är det idag exakt sex månader sen jag satt hos peruktjejen och lät henna raka av allt hår. Ett halvår som skallig. Skojigt värre... Men nu har det ju i alla fall börjat växa till slut.

Jag föredrar att se det så. Slappardag. Helt normalt att man ligger framför TVn och slappar när det är helgrått ute och man faktiskt är ledig. Eller hur? Att jag egentligen kanske inte har något större val, kan vi väl bortse från. Eller hur? Inte är det den där tröttheten som alla har tjatat om? Jag bestämmer här och nu att det här var en helt vanlig lat lördag!

Dom små knottrorna har varken blivit fler eller större, så kortisonet får ligga på hyllan ett tag till.

Håret fortsätter att växa. Så pass att grannen såg det idag på ett par meters håll. Snart kanske jag vågar gå utan buff på andra ställen än här hemma också. Fast inte ute då. Det är alldeles för kallt. Dessvärre växer skägget också. Så det räcker och blir över. Men hellre hårig både här och där än inte alls!

Skrev just ett rätt långt inlägg som rymde rakt ut i cyberrymden. Tröttsamt. Det handlade i all fall om att jag nu börjar bli märkt av strålarna. Det är rött och det är ömt. Dessutom börjar det bli små "knottror", ungefär som soleksem. Det börjar nog bli dags för kortisonkräm.

Egentligen handlade inlägget om mycket mer än så men det tar vi en annan dag.

Nu börjar jag bli rejält trött. Och just idag var det en extra lång dag. Jag var inte hemma förrän vid åttatiden och då skulle hundarna ha både mat och kvällsrunda. Det är bara att hoppas på att jag är trött nog att sova ordentligt. Och att morgondagen blir lite lindrigare. Jag längtar hem!

En glad överraskning fick jag idag efter strålningen. Dom har stängt på måndag förmiddag och undrade om jag kunde tänka mig en senare tid. Jag som precis hade gått och funderat på om jag skulle våga försöka förhandla fram åtminstone en eftermiddagstid, blev naturligtvis överlycklig och bad om att få en tid så sent som möjligt. Jag har inget i almanackan på måndag, så då får det bli lite långhelg. Hemma! Härligt!

Även om det inte riktigt kändes som världens bästa läge att fira födelsedag, insåg jag att jag nog faktiskt bara skulle må bra av att göra just det. Ända sen den 1 oktober har ju ett antal mer eller mindre bisarra halvårsjubileer passerat revy. 1 oktober ett halvår sedan diagnos, 14 oktober ett halvår sedan grovnålsbiopsin, 29 oktober halvårsjubileum som patient på Radiumhemmet, 30 oktober fystest av hjärtat, 2 november första cellgiftkuren, 9 november inlagd på Radiumhemmet... Och så vidare... Inga datum som känns direkt som något att fira...

Så nog kan jag behöva något som piggar upp lite, lite då och då. Och idag fick det bli en rejäl princesstårta. Och som bonus räckte den ju till att pigga upp en hel del andra också.