Idag ska jag fira min födelsedag med lite strålning, lite möten och lite annat jobb. Annat firande väntar jag med ett par veckor till. Eller kanske att det får bli en tårta till eftermiddagskaffet?

I natt blev det lite mer sömn i alla fall. Lite längre stunder åt gången. Väckarbernisarna lyckades hålla band på sig nästan ända till halvsex. Det var faktiskt riktigt skönt att kunna ta det lite extra lugnt innan det var dags att bege mig till bussen.

Efter dagens strålning är det ordentligt rött. Det gör inte ont. Än. Bara tio strålningar kvar nu. Det ska bli så skönt när det är över och vi kan ta några helt lediga dagar, jag och hundarna.

Nu gäller det att jag håller mig vaken, helst i ett par timmar till. Då kanske jag kan få sova någorlunda ordentligt i natt. Det var ett tag sen. Att somna är inga problem. Däremot brukar jag vakna efter bara några timmar och sen sover jag bara korta stunder åt gången. Man blir rätt trött av såna nätter, särskilt när dom börjar bli mer regel än undantag.

I morgon kan jag i alla fall unna mig att vakna utan annan väckarklocka än glada bernisar. Jag ska inte strålas förrän 08.40

Inte alls lika intensivt trött som igår men trött så det räcker. Det är typiskt att det kommer just nu när det väntar en rätt späckad vecka. Jag får försöka ta det lilla lugna och gå och vila med ojämna mellanrum. Och kanske allvarligt fundera på att be om hjälp med en och annan hundpromenad. Kanske. Fundera i alla fall. Fast jag vill ju helst greja det på egen hand.

Idag har jag varit Trött. Ja, Trött med stort T. Jag antar att det var detta dom varnade för. Fast det gick ändå att tvinga mig till att dammsuga och våttorka golven, så helt kört är det ju inte. Jag får väl se hur det känns i morgon.

En liten lägesrapport om håret kan väl vara på sin plats. På huvudet händer det inte alltför mycket men ett par millimeters väldigt mjukt fjun finns där ändå. Helt osannolikt mjukt och lent. Det ska faktiskt bli lite spännande att se vad det månne bliva av detta. Inget vanligt hår i alla fall... Och färgen går ännu inte riktigt att bestämma.

På hakan händer det dessvärre desto mer. Skägget frodas, precis som om jag aldrig hade fått några cellgifter. Tack för det, herr C... Det verkar vara det enda stället där det växer, förutom på glödlampan. Ögonbryn och fransar fortsätter att tunnas ut. Det som började växa under armen stoppades effektivt av strålningen och i övrigt är det hårlöst som gäller.

Fast det gör inte så mycket. Faktiskt. Jag är så barnsligt lycklig över det barnsliga fjunet som är på väg att täcka äggskallen. Så barnsligt lycklig att jag gärna står ut med ett och annat skäggstrå. Och att det verkar dröja innan jag får några ögonfransar. Och att jag faktiskt har tagit mig igenom tre veckor med bylsig munkjacka och kan leva med att göra det i några veckor till. Äntligen känns glasen halvfulla igen. Ordentligt halvfulla! Och jag tror faktiskt att det väldigt mycket hänger ihop med cancertjejstockholmsträffen i torsdags. Det var som att få åka till en mental och känslomässig bensinstation och tanka fullt. Det gör man i och för sig varje gång man loggar in på vårt forum men att få träffa ett gäng IRL blev liksom en extra boost.

Jag vet ju som sagt inte vilka ni är som läser här. Men om det är någon cancersyster som ännu inte hittat till världens bästa forum, så: http://cancertjejer.forum24.se/

Två härliga h-ord. Hemma. Helg. Efter fem nätter i storstan är både knähundarna och jag tämligen less. Strax efter lunch gav vi upp och åkte hem. Det slår aldrig fel. Varje gång jag svänger av 276:an in mot Svensboda, åker mungiporna upp i ett lyckligt leende. Och efter fem dagar är det bara så mycket lyckligare!

Mitt i dagens strålning insåg jag att hälften var passerad. Nu har jag gjort mer än hälften! Bara tolv kvar. Detta firades med en fika ihop med rökslutarkompisen Mymlan som låg inlagd på Radiumhemmet. Hon skulle egentligen ha varit med på Stockholmsträffen igår men som bekant är det andra som har hand om kontrollspaken i cancerlandet... Kul att äntligen få ett ansikte på dig också Mymlan och en stor stjärna i himlen vakar över att du får din cyto till slut.

Träffen med cancertjejerna var härlig. Vi sågs i Ringen och det var inga problem varken att hitta varandra eller samtalsämnen. Efter en bit mat i själva Ringen gick vi på Gunnarssons café. Sen var jag tvungen att åka hem till hundarna. Självklar stjärna i himlen till er som var med och lika självklar stjärna till er som ville men inte kunde. Det lär bli fler träffar!

Idag har jag varit rosslig i halsen. Det kan vara en effekt av att flimmerhåren så sakta börjar vakna till liv. Det kan också vara en effekt av strålningen. Oavsett vilket, så lär det väl vara övergående. Jag insåg i kväll att det där med strålning verkligen inte är en dans på rosor för alla, så jag är väldigt tacksam för att det går så bra som det går.

Visst var jag vaken i natt. Åtminstone från sisådär halvtre. Varvade lite småslummer med valvaka och kunde slutligen se inledningen av Obamas tal innan det var dags att gå ner i tvättstugan. Jag har varit trött idag men det var det faktiskt värt.

Dagens strålning gick utmärkt men nu börjar det kännas rejält i huden. Inte bara i armvecket. Men än så länge är det inget stort problem.

I morgon har vi Stockholmsträff med cancertjejerna. Det ska bli både kul och spännande att få lite ansikten till dom olika nicken.