Jajamensan! Idag dök dom två starka männen upp och förflyttade ett drygt ton värmeloggs från tomtgränsen till altanen. Själv bar jag väl sisådär fyrtio kilo... Hundarna var överlyckliga över att få besök och helt hjärtslitna över att behöva vara inomhus under själva förflyttningen. Och deras matte, som vaknade i morse och kände sig som världens mest osociala varelse, tyckte också att det var riktigt, riktigt roligt att få besök. Stort tack, Lasse och Lasse, och självklart har ni varsin stjärna i himlen!

När dom hade åkt, gjorde jag ett seriöst försök att få lite jobb gjort. Det gick inte alls. Jag fick inte skrivet ett enda ord. Det är i och för sig inget ovanligt att det blir så. När väl tankarna har mognat där under äggskallen, så blir det en text till slut. Det är bara att göra ett nytt försök i morgon. Inte för att jag tror att det går bättre då. I morgon lär hjärnan ha annat att syssla med. Den stora, definitiva dagen. Men det skriver jag om i morgon, när jag vet hur det gick...

För övrigt har sköldpaddan ökat tempot en smula. Fläskläppen är nästan borta. Jag var lite orolig att det skulle utveckla sig till en rejäl infektion, som efter grovnålsbiopsin, men det verkar ha gått bra. Nu återstår bara att hålla tummarna för att Johan gissade rätt och att det är en helt ofarlig knöl. Hoppas jag får svar redan i morgon.

Jag är dessutom numer helt säker på att det växer ett och annat hårstrå på åtminstone en av dom helt kala fläckarna. Och ett och annat är ju fasen så mycket fler än inget alls! Efter en ganska tung helg, börjar äntligen glasen bli halvfulla igen.

Jag kan ju inte bara sitta och skriva ner alla negativa biverkningar, när det ju faktist finns en rent positiv! Jag har skrivit om min liktorn tidigare. Den slutade ställa till med bekymmer när jag började med förgiftningarna och har (PEPPAR, PEPPAR OCH PEPPAR) hållt sig under ytan sen dess. Den har faktiskt blivit ett av mina största hjälpmedel i den fåfänga delen av kampen med haren/Harald. Att få sätta skor på fötterna efter humör i stället för att vara begänsad till förmåga. Och att kunna klä sig i högklackat! Det känns ju nästan som att jag har kontroll...!

Tack Dockmamman! För att du länkade till min blogg. Det är så stort att få känna att man faktiskt har nåt att bidra med. Nu är jag inte teknisk nog att göra en sån där fin länk... men http://stickmonster.bloggagratis.se/

Och ett ännu större tack för att du visade vägen till Johannas blogg (Dom andra hade jag redan hittat via andra vägar)! Idag skulle jag verkligen gjort ett ryck här hemma. Städning, undanplockning och jobb stod på schemat. Men jag fastnade totalt i Johannas värld. En sjuttonåring (inte nu längre, förstås) som bloggat om sin resa i cancervärlden i två års tid. Jag har gråtit. Och gråtit. Och skrattat. Vilken tjej! Det är helt ofattbart och alldeles för j-gt att en så ung tjej ska behöva gå igenom så mycket. Och ändå kommer inlägg efter inlägg där hon bekymrar sig över dom små barnen hon träffar på sjukhuset. Och det hon skriver är så klockrent. Samma berg- och dalbana som vi alla tvingas att åka i i cancerlandet. Ni bara måste läsa hennes blogg! Men kom ihåg att jag har varnat; det tar några timmar, så se till att ha tid. Det är värt det. Jag lovar!  http://hannamarias.blogg.se/

Min fåfänga kamp för att få se lite  "normal" ut, känns ungefär som en kamp mellan haren och sköldpaddan. Eller kanske snarare Harald och sköldpaddan... Listan på hinder var ju redan rätt lång; äggskalle, nästan inga ögonfransar, enbröstad och med en mage som påminner om sisådär sex månaders graviditet... Idag kan jag också lägga till en präktig fläskläpp till listan, efter gårdagens punktion. Kampen känns något ojämn... Men - i fabeln vinner ju sköldpaddan till slut. Och än har jag inte fastnat i ryggläge!

Rosa bandet-kampanjen pågår som bäst. Efter att ha funderat hit och dit, har jag kommit fram till att jag faktiskt mest är positiv. Så positiv att jag köpte rosa disktrasor igår. Rent krasst är det ju så att ju fler som gör sin mammografi och upptäcks tidigt, desto mer resurser blir tillgängliga för oss med lite snårigare terräng i cancerlandet. Och är det en lite glättigare bild som behövs för att locka till mammon, så må det vara hänt. Fast inte fungerar glättigheten på mig. Eller fungerade, eftersom jag faktiskt struntade i min första screeningkallelse. För mig hade det nog behövts en krass och rå beskrivning rätt ur verkligheten i cancerlandet. Inte helt lätt att hitta balansen minsann.

I morgon är det fem veckor sen operationen. Det känns som att det var en hel evighet sen. Drygt åtta veckor har gått sen sista ET-kuren. Det känns helt otroligt. Som om det var en helt annan människa som gick igenom det. Lite sviter finns ju kvar. Koncentrationsförmågan är inte den bästa. Jag måste fortfarande skriva lappar för allt som är viktigt och ändå glömmer jag både det ena och det andra. Kroppen är inte helt med och då är det inte bara rörligheten i armen som jag menar. Varje gång jag ska resa mig, känns hela kroppen stel. Om det är en biverkning av själva gifterna eller en biverkning av att jag inte orkade hålla igång under förgiftningen, vet jag inte. Men å andra sidan saknar väl det betydelse. Stelt är det och det är jobbigt. Magen är fortfarande som den är. Det där med magen är ett kapitel för sig. Jag har nån sorts inbyggd mur mot att lämna ut allt för detaljerade uppgifter om mag- och tarmfunktionerna. Vet inte riktigt varför men det känns för intimt, av nån anledning. Men jag kan väl i alla fall skriva att det inte fungerar särskilt bra... Jag är fortfarande svullen runt arm- och fotleder men inte alls så mycket som det har varit.

Skallig är jag ju, om nu någon skulle ha missat det... Nu utmanar jag väl ödet i överkant men det känns faktiskt som om det börjar växa ett och annat strå även på dom rent kala områdena. Hoppas, hoppas! Även om det känns småttigt, för det gör det, så vill jag så himla gärna få tillbaka mitt hår. Eller vilket hår som helst. Fjunigt, krulligt, rakt eller lockigt. Det spelar ingen roll. Bara det är hår! Konstigt det där, att liksom hela resan skulle koncentreras runt håret. Att bli av med ett bröst känns inte alls på samma sätt. Även om det är lite obekvämt med gelehallonet, så känns det ändå helt OK. Men att använda hårprotesen, dvs peruken, känns inte alls bra. Bara konstlat. Kanske för att jag i hela livet har haft virvlar i håret som bara tillåtit ett visst utseende. Och det utseendet finns inte i perukvärlden. Jag vet inte. Jag vet bara hur det känns. Och det känns att jag mår bäst när peruken hänger på sin ställning.

En uppåtdag igen, minsann. Det började redan i går kväll. I gårdagens post låg ett brev från KP, vår pensionsförvaltare. Jag brukar, om sanningen ska fram, inte ens alltid öppna breven därifrån. Det är ändå (minst) tolv år kvar till min pension och jag vet inte riktigt vilken nytta jag har av att veta vilken summa jag skulle fått om dagens penningvärde skulle råda den dagen jag går i pension. Jag la brevet i handväskan och glömde sen bort det.

Lite senare på kvällen skulle jag kolla något annat och hittade brevet. Av någon anledning öppnade jag det. Det låg tre papper inuti kuvertet. På första sidan var rubriken "utbetalning av pension". Jisses, tänkte jag, har dom inget annat att göra? Det är ju som sagt var tolv år kvar, med nuvarande pensionsavtal... På nästa papper fanns det några summor, med beteckningen "retroaktiv sjukpension". Nu har dom skickat brev till fel människa, tänkte jag. Längst ner på sidan stod det att man kunde få mer information på deras hemsida. Jag gick in där och då tändes äntligen lampan! Det var ju helt enligt min kollektivavtalsenliga AGS-försäkring. En ersättning efter 90 dagars sjukskrivning. Att den skulle gälla även om man inte varit heltidssjukskriven, hade jag ingen aning om. Ska sanningen fram, hade jag inte ens reflekterat över nån AGS över huvud taget. Lite pinsamt kanske, med tanke på det jobb jag har. Men väldigt trevligt! Jag som vid det här laget har haft lite ångest för mina klädes- och BHinköp, samtidigt som Busans veterinärräkning ligger och väntar på Eurocarden, fick helt plötsligt ett oväntat tillskott i kassan. Och inte var det litet heller. Efter skatt blev det nästan 10 000! Tjohoo!

Efter en kortare stund på jobbet i morse, även där med lite goda nyheter, var det så dags att försöka passa in mig i röntgentrumman. Jag kom i god tid och stod som bäst och tänjde efter rejäl uppvärmning, när jag blev hämtad. Yes! Det var fortfarande en bra bit kvar i rörelseförmågan men vi lyckades med konsten att både stretcha och knyckla ihop mig samtidigt. Och rätt var det var så fungerade det. Så nu är jag ritad, röntgad, tatuerad och fotad efter konstens alla regler. Nu blir bara problemet att lägga sig precis på samma sätt när väl strålningen börjar... Men det är väl det vi ska ha fotona till, antar jag. Jag fick också hjälp med att tvätta bort tejprester fråm sårområdet, med hjälp av bensin. Det var väldigt skönt även om jag luktade som en mindre bensinstation efteråt. Tyvärr fick jag inga strålningstider idag heller. Jag vet bara simuleringstiden. Lite trist är det att inte kunna planera men det är ju inget ovanligt...

Så var det dags för punktionen. Jag hade förberett mig på en rejäl väntetid men det tog inte mer än nån kvart. Det visade sig att läkaren var en gammal kompis från gymnasiet. Är inte världen bra liten? Han erbjöd sig att hämta en annan läkare men med tanke på att det nästan är 30 år sen vi sågs, tyckte jag minst sagt det var overkill. Han gjorde i alla fall en stor insats genom att förklara att det är standard vid knölar att göra en punktion. Efter första sticket i min knöl frågade han om jag hade haft problem med torrhet i munnen.  Han trodde nämligen att det kan vara problem med spottkörtlarna. En slempropp, på ren svenska! Dom verkade väldigt bekymrade över att det skulle göra ont. Sköterskan stod beredd att hålla handen vid båda sticken. Men efter allt jag har gått igenom hittills, med allt från diverse blodprov till operationer, så var det verkligen en barnlek. Visst kändes det men efter snart sju månaders resa i cancerlandet har jag verkligen en annan definition och gradering av smärta. Provsvaret kommer på måndag eller tisdag och just nu, i alla fall, känner jag mig inte det minsta orolig. Så Johan, det får bli en stjärna i himlen till dig också, för att jag slipper klättra på väggarna i helgen. Och för att det var kul att se dig igen, förstås!

På hemvägen stannade jag till i Åkersberga. Med tillskottet i kassan, bestämde jag mig för att ägna mig åt lite seriös shopping. Och hittade ingenting. Märkligt det där. När jag var i Norrtälje härom veckan och egentligen var lusfattig, kunde jag ha köpt hur mycket som helst. Nu när jag faktiskt har råd, passar inget. Men det är väl i och för sig positivt att pengarna finns kvar. Och jag mår riktigt, riktigt bra. Det är ju det som räknas i det långa loppet.

Man kan ju tycka att jag borde ha lärt mig vid det här laget. Att man aldrig vet var nästa anhalt är på resan i cancerlandet...

Jag har en knöl på läppen. Eller inuti eller kanske egentligen strax ovanför. Den har suttit där ganska länge. Åtminstone sen i våras. Och den har aldrig fört nåt väsen av sig utan möjligen känts som den suttit i vägen för en och annan snus. Varje gång jag har känt den, har jag tänkt att det troligtvis bara är en liten broskbildning och sen har jag glömt bort den. Jag har ju onekligen haft lite annat att tänka på och oroa mig för under sommaren. Nu hade jag i alla fall bestämt mig för att fråga om den på senaste besöket hos professorn, bara för att kunna sortera undan den i något annat fack. Men det glömde jag naturligtvis bort.

Till slut insåg jag att det var dags att göra nåt i samma ögonblick som jag kom ihåg den. Så i förra veckan ringde jag och bokade jag tid på vårdcentralen här hemma och i morse var jag där.

Jag hade verkligen inte förväntat mig annat än att läkaren skulle bekräfta mina tankar om att det inte var något att oroa sig för. I stället satte hon sig direkt ner och skrev en remiss för punktion. På Radiumhemmet. Sen vände hon sig om och sa att det förmodligen inte var något att oroa sig för. Suck. Tvärtom hade väl känts något bättre. Det positiva var ändå att det finns en drop-in på Radiumhemmet, så jag kan gå dit i morgon med remissen i näven efter besöket på strålningen. Hoppas också att resultatet går snabbt att få fram. Men några dagars målande av fan på väggen lär det ändå bli... Tur att jag får ett drygt ton med värmeloggs levererade vid tomtgränsen i morgon, så jag har nåt att sysselsätta mig med under helgen i alla fall.

Och tur att jag ska till datortomografen innan jag har burit in alla dessa värmeloggs. Fast jag ska inte bära alla själv. Det vore nog inte så bra, med tanke på att det bara har gått fyra och en halv vecka efter operationen. Jag har blivit utlovad hjälp av två starka karlar. Men lite stel lär jag nog ändå bli.

Men just nu känns rörligheten riktigt bra. Inte hundra men drygt sjuttiofem, eller så. Förhoppningsvis tillräckligt för att få plats i röntgentunnan i alla fall. Jag har ju en kväll och en morgon till på mig och om jag ser till att vara där i tid, kan jag dessutom värma upp ordentligt innan.

Idag hände förresten nåt riktigt roligt (ja, det är som en berg- och dalbana. Upp och ner och upp och ner.). För den allt mer fåfänga delen av mig. Vi hade folk utifrån på möte hos oss idag på jobbet. Ingen av dom hade en aning om min sjukdom. När jag gick och öppnade dörren för den sist anlända deltagaren, tittade hon på min buff och utbrast "Snyggt!". Helt spontant och helt ärligt och utan att veta att det var kalt under. Det får absolut bli en stjärna i himlen till dig, Tina! För visst får man väl bejaka sitt fåfänga ego ibland?

Idag har jag verkligen gått omkring om tänjt och sträckt hela dagen. Igår kväll blev det ett rejält pass, när jag fullständigt struntade i att det gjorde ont. Det är lustigt det här med vilken information man tar till sig och vilken information man egentligen behöver. Om bara någon hade talat om för mig att jag behövde så pass mycket rörlighet som jag gjorde igår, hade jag redan för ett par veckor sen lagt in en högre växel. Med en helt annan avvägning mellan stramande och smärta. Men den informationen jag fick dagen efter operationen var så väldigt inriktad på återhållsamhet och försiktighet, så den gav helt andra signaler. I alla fall som jag uppfattade den. Nåja, det reder sig väl till slut.

I morse insåg jag att det var betydligt lättare att få det snordyra linnet på plats och dessutom få in gelehallonet i den inte alltför praktiskt placerade lilla fickan när man hade två extra händer till hjälp... Med bara mina egna händer och dessutom den ena tämligen begränsad av orörligheten blev det ett helt litet företag. Nu är väl jag inte riktigt känd för att ge upp i första taget och mycket riktigt satt dom på plats till slut. Riktigt snyggt blev det faktiskt, så nu har jag i alla fall två veckor på mig att klä mig som jag vill. Och inte bara som det är möjligt. Men i morgon får det bli BHn i stället. Då kan man till och med stoppa in gelehallonet i förväg, vilket gör det hela oändligt mycket smidigare.

Hundarna var lika glada över att komma hem som dom var att få komma in till stan i måndags. Det känns som att jag har utmanat ödet tillräckligt med att ha med dom halva veckan, så nu får dom vara hemma torsdag och fredag medan jag åker fram och tillbaka. Visserligen har det fungerat väldigt bra att gå med dom men då har vi haft lite tur och inte träffat på alltför många andra hundar. Trots att jag har tränat ända sen 1 april på att hålla båda kopplen i vänsterhanden, så glömmer jag bort mig titt som tätt. Och 90-kilosryck är jag nog inte riktigt redo för än.

Dagens datortomografi blev lite snopet avbruten. Eller rättare sagt aldrig påbörjad. Jag fick inte plats i datortomografen. Och nej. Visserligen har jag gått upp några kilon efter cyton men det berodde inte på det. Det var rörligheten i min högerarm som är så dålig att armbågen stack ut för långt. Med en stark uppmaning att tänja och stretcha så mycket det bara går utan att det blir obehagligt, blev jag hemskickad. På fredag gör vi ett nytt försök. Och jag som hade tänkt jobba hemma då. Men som vanligt är det bara att gilla läget. Jag tycker att jag har gjort framsteg med rörligheten men jag får väl sätta mig själv på lite tuffare övningar ett par dagar. Och framför allt flera. Dock vägrar jag ihärdigt att utsätta mig för fönsterputsning eller dammsugning. Nån måtta får det vara :)

Protesprovningen gick bra och jag gick därifrån med ett gelehallon (fast trekantigt och hudfärgat) i en låda. Det var väldigt stor skillnad att ha en riktig protes jämfört med den vid det här laget så omskrivna vaddkudden. Liksom lite reell motvikt mot den stackars ensamma kvarvarande tutten. Och det såg nästan naturligt ut. Det svåraste momentet var att hitta en BH som inte skaver mot venporten. Men är ju ett tidsbegränsat problem (väldigt tidsbegränsat kan man ju alltid hoppas). Mot all ekonomisk vett och sans, mitt i finanskrisen, fick gelehallonet sällskap i påsen av en BH och ett linne. Båda försedda med protesficka. Linnet var minst sagt snordyrt, 535 riksdaler trots tio procents rabatt, men det känns som att det blir det mest användbara alternativet. Svart var det också och det gjorde ju inte saken sämre.

Apropå venporten, börjar det bli hög tid att fundera över när den egentligen behöver rengöras, eller vad man nu ska kalla det. Min behandlingssköterska sa att om den användes under operationen, kunde jag vänta åtta veckor efter det. Nu fungerade ju inte porten, som vanligt, och på fredag har det gått åtta veckor sen sista cyton. Jag får nog ringa och fråga. Ska jag göra något nu, går det kanske att klämma in på fredag när jag ändå ska till Radiumhemmet. Otroligt, förresten. Åtta veckor sen sista cyton. Vart tog dom veckorna vägen?

Idag fick hundarna äntligen följa med in till stan. Det var på tiden, tyckte dom. Det fungerade riktigt bra att ha båda i koppel, så länge som jag bara kom ihåg att vara lite extra försiktig. Skönt att slippa åka hem idag, faktiskt. Jag har varit på gränsen till att bli förkyld idag men det känns just nu som om det inte blir några större åthävor.

I morgon ska jag på protesprovning. Jag har ingen aning om dom har proteser hemma så jag kan få med mig en på en gång. Det vore i och för sig skönt. Snedbelastningen börjar så smått kännas. Men det spelar å andra sidan inte alltför stor roll om jag får vänta ett tag. Det är ju bara två veckor kvar tills fem veckors BH-förbud inträder. Eller förbud och förbud. Det är en rekommendation. Men eftersom huden redan nu är ganska känslig, så lär det väl inte bli bättre om eller när den blir brännskadad...