Inte fasen fungerade porten idag heller. När jag äntligen skulle få i mig lite näring... Stick i armen igen, med andra ord. Det har nog aldrig gjort så ont som idag men det fungerade till sist. Så länge som jag inte böjer armen i alla fall. Jaja, det gick ju en halvtimme. Fortfarande har jag ingen aning om när det är dags men nånting säger mig att det lär märkas.

Ja, nu sitter jag i min säng på avdelning A23. Kirurgen har varit här och ritat och jag har fått en halvtimme till på mig att dricka. Kaffe utan mjölk känns väl inte som det jag längtar mest efter men när det nu är det enda man får, så... Någon exakt tid för operationen kan jag ju inte få men före lunch lär det bli i alla fall.

Nu var kirurg nummer två här och kollade ritningarna. Jag tror faktiskt att jag ska försöka sova lite innan det är dags.

Fyrverkeriet visade sig vara det minsta problemet. Det höll inte på mer än max fem minuter. I och för sig small det rejält men det var ändå bättre än väntat. Ett mycket större problem var att Busan fick ont i öronen. Hon gick runt och skakade på huvudet hela kvällen och lyckades slå i både det ena och det andra.

Sömnen blev det lite si och så med. Dels var det dunka dunka hos grannen till halvtvå men framför allt vaknade jag varje gång Busan dunkade sitt öra i sängen. När vi vaknade i morse hade hon fått blodöron, vilket är precis så obehagligt som det låter. Hon hade så ont, stackarn, så det var lika bra att ta veterinären på en gång. Tio i tio hängde vi på låset på Albano och kom in som tvåa. Ändå tog det nästan fyra timmar. Hon vägrade somna av den lugnande sprutan, så det var bara att vänta medan spruta två tog. Och ändå gjorde det jätteont på henne. Öroninflammation och blodöron blev domen, så nu ska hon ha öronrens, örondroppar och Rimadyl. Hon fick sin första Rimadyldos med en spruta, tack och lov. Vid det laget var jag rätt orolig för att pensionatet skulle säga att dom inte kunde ta emot henne men det gjorde dom inte! Dagens stjärna i himlen till er i Angskär!

Efter ett besök på Apoteket åkte vi hem Busan och jag, femtusen fattigare. Någon städning blev det inte idag heller. Jag åt lite mat och sen åkte vi iväg till kollot alla tre. Där var det ungefär som förväntat. "Jaha, var det det här kuliga stället vi skulle till. Då går vi väl in i vår box då. Jaså, ska du gå? Ja, hej då då."

Nu är jag hemma i lägenheten och saknar redan hundarna. Jag har städat och håller på att tvätta. Allt för att hålla tankarna undan från morgondagen. Men snart går det inte längre. Då är det dags att tvätta hela kroppen med Descutansvampen. Sen ska jag försöka få något i magen. I morgon får jag ju bara dricka svart kaffe. Och bara före 06.00 Klockan åtta ska jag infinna mig på avdelningen och sen är jag nummer två på listan. Vi får väl se hur dagsformen är efter operationen men någon liten rapport ska det väl kunna bli. En sak är säker och det är att det i alla fall inte blir någon direktsändning den här gången. Man får nämligen inte ta med sig datorn in i operationssalen. :)

Det blev visst bara vila idag. Ingen ork till städning eller andra nyttigheter. Jag har i alla fall gjort i ordning hundarnas mat och packning inför kollobesöket.

Regnet har strilat ner hela eftermiddagen. Jag tycker nästan synd om grannen som har stor 40-årsfest. Fast bara nästan. Om ca två timmar är det aviserat fyrverkeri, så då får jag ligga med en skakande hund i sängen. Det ska bara hålla på i en kvart, har dom lovat, så det är väl bara att hoppas att det blir så. Och håller dom på längre, kan det gärna ösregna hela natten.

Det är en till som fyller år idag och det är Yoker. Sex år minsann. Och det höll jag på att glömma mitt i alltihop. Stort grattis till mattes älskling!

Igår kväll upptäckte jag att jag inte har ett hårstrå kvar på benen och knappt några på armarna. Undrar när det hände. Under armarna, däremot, har det börjat växa så smått. Det kunde jag i och för sig gärna vara utan.

Direkt när jag klev upp i morse började det flimra igen. Ironiskt nog gav det sig så fort vi kom ut och ögonen började rinna. Tur det. Annars hade jag nog fått ett mindre frispel. Nu kunde jag genomföra dagens möte, köra hem och dessutom åka in till Norrtälje och köpa mer färg. Dom viktigaste planerna för dagen är alltså avklarade. Nu ska jag försöka orka med en ordentlig städning i morgon och sen får det vara bra. Jag tänker ägna resten av helgen åt att umgås med hundarna. Vi ska ju ändå vara ifrån varandra en hel vecka från och med söndag eftermiddag.

Den enda biverkningen jag har känt av sen i morse är dom svullna vristerna. Men dom får vara som dom är. Visst är det så, att det går att få mediciner mot i stort sett alla biverkningar. Problemet är bara att dom medicinerna i allmänhet ger nya biverkningar. Därför har jag försökt begränsa mig till att ta mediciner enbart mot dom biverkningar som inte känns hanterbara. Och svullna vrister går att leva med, så länge som det inte är värre än det är.

På vägen hem utlovade radio Stockholm fint väder i Roslagen. Det hörde nog inte dom lokala vädergudarna för vid halvfem ungefär kom det en rejäl åskskur. Nu är vädret ganska hyfsat igen men jag inser att det inte blir någon längre stund på altanen. Mördarmyggorna är nämligen kvar. Lömska saker som inte ens låter och inte låter sig avskräckas av ett myggljus. Alldeles nyss satt det en på kanten till ljuskrukan. Jag lovar att hon hånflinade...

Nu har det gått tre hela veckor sen sista kuren och då kan jag faktiskt tycka att det får vara nog med elände. Men så har det inte varit idag. Jag sov dåligt i natt och var inte särskilt fräsch när jag var ute med hundarna. Tillräckligt fräsch ändå för att göra mig i ordning och sätta mig i bilen för att åka ut till Lastberget och dag två av mötet. Trodde jag, ja. Jag kom ut på Sveavägen. Då började flimret i ögonen. Precis lagom till att rinnandet hade lugnat ner sig. Det var bara att vända och åka tillbaka till lägenheten. Inte vågar jag köra bil när jag inte har hela synfältet.

Jag vilade hela förmiddagen och försökte mig på att gå upp på jobbet frampå eftermiddagen. Då satte flimret igång igen. Så resten av dagen har handlat om vila. Nu är det i alla fall ett par timmar sen senaste flimret. Vristerna är fortfarande väldigt svullna men idag gör det inte så ont. Alltid något. Kände mig riktigt less på allt när vi var ute på kvällspromenaden, vilket naturligtvis ledde till att hundarna fick sig några orättvisa skopor. Det kompenserades med en lång mysstund i soffan. Nu känner jag mig mest trött, trots att jag sovit eller vilat hela dagen. Hoppas att jag får tillbaka lite energi i morgon. Och att flimret är borta förstås. Kan jag inte köra hem i morgon eftermiddag, spricker hela min planering. Fast det borde jag å andra sidan ha lärt mig vid det här laget, att det inte särskilt ofta blir som man tänkt sig.

Idag var jag hos narkosläkaren. Min oro för att dom rinnande ögonen och näsan egentligen är en förkylning visade sig vara obefogad. Så länge jag inte har feber är det inget att bry sig om. Det var väl tur det, för rinnandet har då fortsatt hela dagen. Annars gick besöket jättebra. Efter det var det dags för inskrivning på avdelningen där jag ska ligga över natten. En sköterska gick igenom allt som står i broschyren som jag fick med mig redan förra veckan. Kan ju tyckas tjatigt men man får ändå tänka på att en majoritet kommer dit ganska tätt efter att dom har fått sin diagnos. Och då är man minsann inte särskilt mottaglig för information. Så hellre en gång för mycket än tvärtom.

Resten av dagen tillbringades i möte på Lastberget. När jag kom hem upptäckte jag att vristerna och fötterna är väldigt svullna. Det är väl bara att hoppas att det har gett sig i morgon bitti. Annars får jag nog ringa. Dom har i och för sig varit svullna även under tidigare cytokurer men då har det alltid gett sig när jag har fått mina hästdoser av kortisonet. Inte för att jag för ett endaste litet ögonblick saknar kortisonet. Nej, tvärtom, jag är så glad att jag äntligen slipper!

I natt fick jag äntligen sova ordentligt. Drygt åtta timmar blev det och jag mådde bra när jag vaknade. Ända tills jag kom utomhus. Då började det rinna igen. Det dröjde ända till eftermiddagen innan det lugnade ner sig. Det börjar bli något påfrestande. Ögonen känns som om jag hade gråtit i fem dygn. Jag hoppas fortfarande att det inte är en förkylning. Jag har ju känt mig risig under tidigare cytokurers vecka tre också.

Nåja, det är inte mycket jag kan göra annat än att försöka sova en natt till. I morgon ska jag träffa narkosläkaren och efter det skriva in mig på avdelningen. Innan dess måste jag skaffa mig en patientbricka. Lite lustigt känns det. Någon sån har jag inte haft dom senaste kanske tjugo åren och så är det helt plötsligt helt nödvändigt.

Sen blir det 2 1/2 dagars intensivt jobbande. Lika skönt det, så inte hjärnan hinner ägna sig alltför mycket åt den kommande operationen. Helgen lär också bli späckad. Det är liksom nu eller väldigt mycket senare för ett antal fysiska aktiviteter...