I gårdagens post låg det en kallelse. Den 27:e augusti ska jag träffa en kirurg. Av någon anledning ska jag till KS och inte St Göran men jag klagar verkligen inte. Tvärtom. KS känns vid det här laget mycket mer "hemma". Kirurgen jag ska till är dessutom mycket engagerad i lymfologi och lymföden, vilket onekligen bådar gott för framtiden.

Det låg ett brev till i brevlådan, från Danderyd. Det visade sig vara en kallelse till mammografi, alltså den vanliga screeningundersökningen. Tydligen finns det ingen samordning. Visserligen har jag lovat mig själv att aldrig mer missa en sån kallelse men just nu känns det onekligen lite overkill. Eller kanske inte ändå. Om jag kommer ihåg rätt är det ändå meningen att jag ska göra en mammo efter sista cyton. Jag får försöka komma ihåg att fråga om det på torsdag när jag ska på återbesök.

Dagen idag har mest handlat om rinnande ögon och trötthet. Jag var in till grannarna ett par timmar och fikade, vilket gav lite välbehövlig omväxling till att göra ingenting. Jag börjar bli ordentligt less på att inte orka. Det värsta är att just tröttheten inte lär försvinna i första taget. Det är en mycket vanlig biverkning av strålning också. Hoppas, hoppas, hoppas att det blir så pass lång tid mellan sista cyton och operationen så att det kan bli några dagars fullt tempo i alla fall.

Vi kände oss lite lurade av SMHI i morse, jag och hundarna. Regnet skulle ju inte komma förrän på eftermiddagen. När vi skulle ut på morgonpromenaden vräkte det ner och i stort sett hela Norra Latins skolgård var täckt av vatten. Vi var dyngsura alla tre när vi väl kom in igen.

Efter att ha varit och tagit blodprov och handlat lite, åkte vi hem och tog det lugnt. Jag har varit rejält trött idag och ögonen har börjat rinna igen. Förutom det mår jag rätt bra. Jag har faktiskt hittat en positiv biverkning mitt i alltihop också. Jag har i flera år haft besvär med en liktorn. Den sitter på högra fotens trampdyna, precis där tyngdpunkten hamnar så fort jag tar ett steg. Den har orsakat rätt stora problem eftersom det har gjort rätt ont. Högklackat är inget som jag frivilligt har tagit på mig. Mycket tid har den tagit också, med ett evigt fotbadande, filande och pillande. Utom nu under cytoperioden, då jag liksom inte har orkat bry mig om att hålla på med den. Då har den helt plötsligt lugnat ner sig och jag inser nu att jag knappt känt av den på alla dessa fjorton veckor. Alltid något.

Det ha gått fjorton veckor idag. Bara fyra kvar. Och med lite tur, något mindre. Det beror ju helt på hur det blir med biverkningar efter nästa cyto. Men ändå. Fjorton veckor! Undrar vart dom egentligen tog vägen... Jag börjar bli riktigt nyfiken på resultatet av kirurgkonferensen. Hoppas att jag, om inte förr, får veta något vid återbesöket nästa vecka. Det känns som om gifterna har tagit ännu lite på Harald men osvuret är bäst.

Idag jobbade jag heldag. Lite trött var jag frampå eftermiddagen men inte värre än att det gick att hantera. Vi sover i stan inatt också, så det får bli blodprov på Odenplans läkarhus i morgon. Sen är det nog säkrast att fly fältet. Dels är det 08-fest eftersom det är 080808, vilket lär betyda mycket folk, och dels ska det tydligen komma rätt mycket regn i morgon också.

Möttes förresten av ett mycket sorgligt besked i morse på nätet. Yokers pappa Sigvard finns inte längre. Även hundar drabbas av cancer och tyvärr är det ganska vanligt just hos bernern. Vad kan man säga annat än att det är en j-la sjukdom... Sigge, du fantastiska charmtroll, ha det så bra med tjejerna i hundhimlen!

Två dagars jobb var tydligen nog för både hjärna och kropp, för idag var det dags för vila igen. Jag sov ända till kvart i sju, vilket fick hundarna att bli väldigt konfunderade. Trots att vädret var i det närmaste perfekt har jag inte varit ute varken många eller långa stunder.

Efter hundarnas kvällsmat kände jag mig ganska pigg, så jag bestämde mig för att åka in till stan. Det tyckte tydligen inte mina berners att vi skulle göra, för i stället för att hoppa in i bilen passade dom på att rymma till grannen. Hellre det än att dom sticker ut i skogen. Nu gick det ändå smidigt att rätta in dom i ledet igen.

Utslagen har hållt sig relativt lugna. Det är bara på två ställen som dom är rejält irriterade och ömma. Det tråkiga är att jag inte vågar låta bli att smörja in hela området där dom brukar komma men det är inte värt risken. Det får väl vara kladdigt några dagar till. Annars är det fortfarande ganska lugnt med biverkningar. Jag är fortfarande svullen runt vrister och armleder. Hade hoppats att det skulle ge sig när värmen försvann men det gjorde det inte. Magen är också riktigt härligt svullen men annat är väl inte att vänta sig.

Möttes av ett inspirerande jobbmail i morse, vilket fick både hjärna och skrivfingrar att komma igång. Det var nästan så att jag höll på att glömma bort att åka in till Norrtälje. Blodprovet gick bra idag också och roligt hade vi, jag och sköterskan. Efter en kort sväng in på Flygfyren åkte jag hem och satte mig vid datorn igen och fick en hel del uträttat.

Idag har jag mått riktigt bra. En av dessa värdefulla dagar när allt känns nästan som normalt, både fysiskt och psykiskt. Till och med magen har nästan varit snäll (man kan ju inte få allt men även nästan känns som en framgång). Jag är så otroligt tacksam över att värmeböljan är över, så det stör mig inte det minsta att det i stort sett har ösregnat hela dagen.

Riktigt skönt är det att vara hemma igen, fast jag är ändå glad att jag åkte in igår. Det visade sig att det hade varit fem timmars strömavbrott under eftermiddagen och det var jag gärna utan. Det verkar vara en tidsfråga innan strömmen går idag också. Det är ständiga frysningar på TVn och det blåser rejält.

Idag var det inte så ödsligt på jobbet. Det var skönt att få undan det nödvändigaste och väldigt trevligt att gå ut på stan och äta lunch för en gångs skull. Lite shoppande blev det också. Nån korkskalle har bestämt att hela Drottninggatan (åtminstone delen mellan Sergels Torg och Kungsgatan) ska vara till för ungdomar, vilket innebär att DEA är utsparkade från Hötorgshuset i PUB från och med sista augusti. Redan idag började deras utförsäljning med 70 procent på alla varor. I och för sig trevligt att få tag på billiga kläder men jag hade föredragit att dom hade fått vara kvar.

På sjukfronten inte mycket nytt. Smaklökarna har kämpat sig till liv igen och det värsta av plåtsmaken är borta. Magen är som den är och det känns verkligen att jag inte har sovit middag idag.

I morgon är det kirurgkonferens. Jag skulle vilja vara en liten fluga på väggen och få höra vad som sägs men det är väl bara att vänta på att så småningom få en kallelse från St Göran. Jag kan ju alltid trösta mig med att jag får åka in till Norrtälje och ta ett blodprov. Hurra!

Det lät som en bra idé i morse. Eftersom det ändå regnade hela förmiddagen, så bestämde jag mig för att åka in till stan. Tanken var att passa på att uträtta lite ärenden. Men när jag väl hade kört dom 6,5 milen rastat hundarna och packat ur bilen fanns det ingen ork kvar. Jag får väl se hur det känns i morgon. Upp på jobbet måste jag och till Apoteket måste jag. Sen kanske det finns lite krafter över till andra saker också.

Jag skulle inte skrivit ett enda litet ord om biverkningar som jag inte har. Engelskan har ett bra ord för sånt och det är "jinx", dvs att utmana ödet. När jag vaknade vid femtiden hade jag fått ett riktigt rejält "ryggskott" av sprutan. Längs med hela ryggraden. Det var inte så mycket annat att välja på än att ta två Panodil och försöka ligga så still som möjligt. Nånstans mitt på dagen sov jag en stund, gick upp och tog två Panodil till och la mig i fåtöljen i stället. Ett par timmar senare gav det sig äntligen. Gissa om jag är glad för att jag inte ska ta nån spruta ikväll!

Jag har annars klarat mig väldigt lindrigt från biverkningar just av Neupogenet. Lite ont har det gjort men inte alls som idag. Dom förra omgångarna har ju mina vita dippat rejält men igår var värdena bra. Det kanske är så att det här var kroppens sätt att tala om att gårdagens spruta var en för mycket?

En till biverkning har dykt upp igen och det är utslagen. Tidigare och tidigare för varje gång. Dags för en vecka med kladdiga örngott och buffar igen, med andra ord. Surt. Jag som nästan hade tänkt att testa peruken under veckan, när det nu äntligen har blivit lite svalare. Men det kommer att ta lång tid innan håret har växt ut, så det går fler tåg. Det har inte blivit fler än dom där enstaka små fjunen och inte har dom blivit längre heller. Ögonbryn och fransar sitter fortfarande kvar, fantastiskt nog.

Jag fick som jag ville till slut. Det har regnat nästan hela dagen. Visserligen är det fortfarande nästan 24 grader inomhus men det har ändå varit väldigt skönt.

Just det, det har ju på nåt magiskt sätt tillkommit 13 besökare i julistatistiken sen igår. Även ni ska naturligtvis ha en stjärna i himlen!