Dagens blodprov skulle ju enligt planeringen tas på Hötorget. Laddad med värmekuddar gick jag dit, bara för att mötas av en skylt med "semesterstängt". Jag som ändå hade kollat på nätet och allt. Ilsken som ett bi tog jag tunnelbanan till Odenplan och Läkarhuset i stället. Där var det öppet och armen värmdes upp rejält. Med hjälp av en "fjäril" gick det ganska lätt att fylla dom två rören och blåmärket är inte större än en centimeter.

För ungefär en timme sen slog det mig att det nog stod något om /8 på skylten om semesterstängt, alltså nästa vecka. Att det var mörkt och stängt berodde antagligen på att dom inte öppnade förrän klockan åtta på Hötorget. Hur pinsam kan man vara? Jag skyller på min förvirrade cytohjärna för att slippa skämmas alltför mycket. Något gott förde det ändå med sig eftersom jag kunde passa på att handla ett gäng provivashots på Coop när jag nu ändå var precis bredvid.

Efter en kort sejour på jobbet var det så dags för mig och Harald att visa upp oss på Radiumhemmet igen. Det kändes inte alls lika bra som vanligt, helt enkelt av den anledningen att den som aldrig varken sett eller känt på knölen förr naturligtvis saknar förutsättningar att göra jämförelser. Det var absolut inget fel på den nya läkaren, tvärtom var hon jättetrevlig. Enligt hennes mätning har Harald inte krympt på bredden denna gång, möjligtvis något på höjden men det är med reservation för att alla mäter olika. Och naturligtvis glömde jag fråga vad hon slutligen skrev. Min upplevelse av att han har mjuknat rejält kunde hon naturligtvis varken bekräfta eller dementera. Däremot kunde hon bekräfta att mina värden var bra och att vi kör vidare i morgon med oförändrad dos.

Först när jag kom hem insåg jag att jag totalt glömde bort att fråga om mammografin. Det är väl bara att vänta i tre veckor, då det för övrigt blir ännu en ny läkare... Men man kan väl inte gärna gnälla över att folk tar ut sin lagstadgade rätt till semester (inte med mitt jobb i alla fall). Nu rullar det i alla fall på. Två tredjedelar av cytoperioden är avklarade (Hurra!), kirurgkonferensen är bokad och jag lär väl snart få en kallelse för att få resultatet av den.

Just nu känns värmen som det största bekymret. Jag är redan svullen, framför allt vid handlederna, och det lär inte precis bli bättre om det kryper upp mot 30 grader. I morgon får vi ändå förhoppningsvis åka hem och lite svalare brukar det ju vara ut mot havet. Framför allt är det enklare att gå lite mer lättklädd. Och funkar inget annat, har jag ju min ovärderliga AC!

Nu ska det bli varmt i minst en vecka. Inte så kul att det sammanfaller med min femte kur. Förra gången det var 30 grader mådde jag ju inte särskilt bra. Jag lär väl få en härlig elräkning, för ACn kommer att få göra skäl för sitt namn.

För ett par timmar sen åkte vi in till lägenheten. Här är det i alla fall ganska svalt. Det är väl den fördelen som finns med att ha utsikt mot en stenmur. I morgon är det blodprov och sen återbesök. Eller återbesök och återbesök, det blir en ny läkare i morgon. Och ny sköterska. Lite trist men sånt får man räkna med mitt i sommaren. Idag kom mina värmekuddar så förhoppningsvis kommer blodprovet att gå bra. Nytt ställe blir det igen. Jag tänkte testa provtagningen på Hötorget och håller tummarna för att jag ska möta en snäll sköterska även där.

Idag har jag varit rejält trött, utan att kunna sova. Jag var tvungen att åka in till banken i Norrtälje för att hämta en ny dosa till internetbanken. Som vanligt var hela stan full av turister, så jag fick en parkeringsplats en bit bort. Benen kändes hur tunga som helst när jag gick och när jag väl kom hem igen var jag helt slut. Det fick bli några timmar med familjen Sopranos, dessvärre dom sista timmarna för nu har jag sett hela serien. Klart bättre att se den så här komprimerat än när jag följde den på TV.

Idag har jag beställt två nya buffar, en med vit botten och en med beige. Visserligen är det ju bara två cytoomgångar kvar men det lär ju ta ett tag innan det har växt ut så pass att det går att fixa tll något som kan kallas för frisyr. Dessutom börjar jag bli rejält less på mina mörka buffar, så det får vara värt pengarna.

Nu är det bara en dag kvar, sen är det dags för kortisonrus igen. Det känns inte särskilt lockande men det går inte att slippa undan hästkuren. Jag får trösta mig med att det faktiskt också innebär att två tredjedelar av förgiftningen är avklarade.

Idag kom jag äntligen loss med mitt jobbprojekt. Har suttit i princip hela dagen, med undantag för den timmen när det åskade som värst. Det är inte ofta jag bryr mig särskilt om att det åskar men det här var rejält. Redan innan det kom särskilt nära hann det orsaka två mindre strömavbrott. Och rejält med regn kom det också.

Ögonen har fortsatt att vara irriterade men det slutade i alla fall rinna under eftermiddagen. Annars har jag mest varit trött. Men det kan i och för sig lika gärna bero på all laddning i luften. Utslagen sköter sig, förutom precis bakom öronen där jag inte har smort in någon salva. Det kom inga utslag där förra gången minsann. Nu känner jag att jag vill ha lite paus från kladdet så jag har bestämt mig för att inte göra något annat än att tvätta med sprit. Blir det värre får jag väl krypa till korset och kladda vidare.

Några hårstrån på huvudet har börjat växa! Dessvärre med betoning på några. Lite här och där sticker det ut små tunna, centimeterlånga fjun. Turligt nog är dom väldigt ljusa, så dom syns bara när man tittar nära och noga. Det är naturligtvis svårt att avgöra när det är så pass glest men det ser inte ut som om det är vitt hår, snarare det ljusblonda jag hade när jag var liten. Nåja, det återstår att se. Jag kan nog nöja med vilken färg det än blir. Huvudsaken (hihi) är att det så småningom växer ut igen.

Ögonbryn och fransar sitter fortfarande kvar, vilket jag är väldigt tacksam för. Hoppas att dom får fortsätta göra det under dom två sista kurerna också. Skäggstrån har jag inte sett på länge, vilket väl får anses som en framgång och under armarna har det inte växt något alls. På övriga kroppen är håravfallet lite ojämt fördelat. På benen sitter det mesta kvar, medan håret på armarna har glesnat betydligt. Det finns i alla fall tillräckligt kvar för att fungera som åskkänselspröt. När det gäller den så kallade undre regionen nöjer jag mig med att stillsamt undra hur i hela världen någon kan raka sig frivilligt? Åtminstone mer än en gång.

Idag har varit en riktigt slö dag, med undantag för en rejäl promenad med hundarna. Jag sov en stund på eftermiddagen och efter det har det runnit ur ögonen. Samtidigt som själva ögonen har känts torra och irriterade. Det lär vara en ganska vanlig biverkning och går väl att leva med, den också. Trist bara när det hela tiden ska dyka upp nya saker i det som ska föreställa återhämtningsveckorna.

...men det är så det är. Dagarna flyter på ungefär som vanligt, med den skillnaden att jag inte orkar lika mycket som jag skulle vilja. Idag har jag åtminstone hunnit med halva gästrummet. Något arbetande blev det däremot inte. Jag har väl egentligen aldrig varit särskilt bra på att prestera utan tidspress, så det löser sig nog under nästa vecka. Eller kanske snarare under nästnästa, då det faktiskt börjar bli lite tidspress på riktigt.

Nu när utslagen nästan har gett med sig har naturligtvis magen tagit över. Helt utan biverkningar får jag visst inte vara. Hur som helst är jag ändå tacksam över att plåtsmaken är borta och att allt smakar som det ska.

Det utlovade regnet begränsade sig till en rejäl skur på eftermiddagen. Kvällen var härlig. Precis lagom svalt för att bara sitta och njuta av kvällssolen. Så det var precis vad jag gjorde, tillsammans med Eric Ericsson och Kammarkören och lite gamla vår- och sommargodingar. Ibland saknar jag verkligen kören. Så väldigt mycket roliga saker som vi upplevde med resor, konserter och alla fester förstås när vi sjöng och sjöng bara för att det var så kul. Och även om det var svårt att planera för att hinna med att repetera en gång i veckan och det ofta kändes motigt innan, så var det så himla kul när vi väl satt där.

Nog bylsade jag på mig allid inför blodprovet. Tjock tröja och tumvantar och full värme i bilen. Dessutom körde jag iväg lite tomkartonger och diverse annat skräp som blivit kvar på altanen, så jag fick jobba mig lite varm också. Uppenbarligen gav det resultat för det rann rejält ur mitt ringfinger. Nu slipper jag blodprov ända till på torsdag i alla fall.

Utslagen går definitivt åt rätt håll. Jag kan nog sluta med salvan efter den föreskrivna veckan, dvs på söndag. Det känns väldigt skönt. Salvan är nämligen väldigt fet och kladdar av sig, så det går åt en del örngott. För att inte tala om hur äckliga buffarna känns efter ett tag.

Idag har jag varit mer slö än trött. När jag väl kom hem från Norrtälje blev det inte många knop gjorda. Jag åt lite sen frukost ute och satt en stund med datorn. Sen gick jag in och sov en stund och efter det har jag mest slappat. Jag får väl sätta mig en stund och jobba i morgon i stället. Det lär ju ändå ska bli regn i helgen.

Bra dag alltså. Jag var visserligen tvungen att sova en stund i eftermiddags men det kan jag stå ut med. Det blev ingen längre stund på jobbet. Jag tyckte det var bättre att åka hem och göra det som behöver göras. Fast det får bli nån annan dag. Efter min lilla tupplur tog jag tag i mitt halvfärdiga sovrum. Och nu är det bara en krok på väggen som fattas. Sen är det klart. Till helgen ska jag försöka ta mig an gästrummet.

Utslagen är mycket bättre idag. Dom är kvar och dom är röda, en del är lite variga men det ömmar inte längre. I morgon är det blodprovsdags igen. Det är åtminstone bara ett rör den här gången också. Man får glädja sig åt det lilla. Några värmekuddar har inte dykt upp än men det hade jag ju inte förväntat mig heller. Jag får väl bylsa på mig en tröja under jackan i och köra med vantarna på...