Skrev en dikt idag, för omväxling skull. Inget litterärt mästerverk men håll tillgodo:

Det finns en fråga som börjar kännas riktigt svår

och det är den eviga frågan om hur jag mår

Jag förstår att du frågar för att du bryr dig om

men problemet är att så småningom

kommer frasen som gör mig så matt

”Du ser ju så pigg ut!” – men vet du att

strax innan du sa det var jag nära att somna

och just nu håller hela kroppen på att domna

Inte mår väl jag bättre av att du ljuger

jag vill ju bara känna att jag fortfarande duger

som jag är, spöklik och skallig, men ändå vid liv

vacklandes fram mellan gifterna utan alltför stora kliv

men så plötsligt inser jag att du nog

förväntat dig att se nån som nästan dog

Att inte heller du kan ha det så lätt

hur vet man egentligen vad som är rätt?

Så nästa gång du frågar, jag minns

att det handlar om att du vill visa att jag syns och finns

... var väl inte världens bästa cytodag. Det började med att jag kände mig riktigt hängig när jag vaknade, sådär på gränsen till feber...

Sen skulle jag ta blodprov. Jag tyckte att jag var listig som flirtade till mig ett fingerprov. Det gick naturligtvis inte bra, så det blev ett finger till. Inget av hålen har läkt ihop än... 

Upp på avdelningen för att kolla febern. Jo, jag hade nästan feber. I höger öra. I vänster öra, däremot, var det tre tiondelar lägre, så jag fick klartecken att fortsätta.

Då hade port-a-cathen kloggat igen. Tre syrror var där och pumpade och hade sig, utan resultat. Dom fick spruta i något och sen var det bara att vänta och se. Och naturligtvis fick jag ett reservstick i armen, bara utifall att. Men jag älskar ju mina blåmärken, så vad gör det...

Det där dom sprutade in fungerade till slut, så jag kunde få min ET som planerat. Det tog bara två och en halv timme längre än planerat...

Även denna gång var jag lite civilt olydig och åkte hem så fort det bara gick. Den här gången har åtminstone kortisonet gjort lite större nytta, tror jag. I alla fall är jag inte helt slut än...

Idag var det uppvisning hos professorn igen. Den här gången kändes det lite mer tveksamt. Nog känns han lite mindre, Harald, men inte lika markant som förra gången. Därför kändes det extra skönt att mottas med ett minst lika soligt leende denna gång. Han har krympt med en halv centimeter, både på höjden och bredden, sen sist. Go ET, go!

Som extra grädde på moset fick jag också svaret på lung- och bukröntgen. Inga metastaser där heller! PUH!

Även resten av helgen förflöt utan feber. Det känns verkligen skönt att veta att oddsen snabbt har förbättrats till 50/50 inför cyto nummer tre.

Igår kväll åkte jag in till stan eftersom det var blodprovsdag idag. Råkade komma samtidigt som gänget på LO-kongressen skulle samlas i puben. Bestämde mig för att göra ett besök i verkligheten och gå in och mingla lite. Kändes kul, fast jag naturligtvis blev helt slut.

Idag gjorde jag ytterligare ett besök. Det var på själva kongressen. Något som förvånade mig var att nästan ingen såg att det var jag (förutom dom som visste ungefär vad som väntade). Kan det ha berott på att jag hade den kamouflagefärgade buffen, månntro?

Det visade sig rätt snabbt att steget från ett evigt sovande till att mingla runt bland hundratals människor var lite väl stort. Tillbaka till sängen med andra ord.

Får väl se om jag orkar en sväng till i morgon innan det är dags att återvända till spenaten.

Fredag kväll och jag har ingen feber! Tjolahopp, tjolahej, tjolahoppsansa! Jag slipper bli inlagd. Vem bryr sig om tröttheten? Inte jag i alla fall. Eller rättare sagt inte idag i alla fall.

Det är sammanfattningen av den tid som gått sen cyto två. Jag skulle kunna sova hur mycket som helst känns det som. Hade tänkt att åka in tll stan i måndags förmiddag och gå på ett möte på eftermiddagen. Det dröjde ända till kvällen innan jag ens orkade masa mig ut till bilen.

I tisdags var jag upp en sväng på jobbet. Efter en halvtimmes fik- och rökstund var jag så slut att jag fick vila en stund på rummet innan jag orkade ner till lägenheten. Och samma sak på eftermiddagen. Och igår. Och i morse.

Jag börjar mer och mer förstå att cancerlandet har sina egna regler, som ingen demokrati i världen kan ändra. Och att det är en himmelsvid skillnad mellan "kan" och "vill" här. Och jag som trodde att jag skulle kunna köra på ungefär som vanligt och bara undvika folk under dom infektionskänsliga perioderna. Ha! Jag orkar ju knappt jobba hemma ens. Hoppas att inte nästa fyra kurer ger samma trötthet. Annars blir det svårt att hålla humöret uppe.

Nu är jag i alla fall hemma igen och får ladda lite. I morgon är det dags för blodprov, så då får jag reda på om jag har några vita blodkroppar den här gången. Jag har ingen lust att hamna på Radiumhemmet igen. Hoppas, hoppas! Jag har inte haft någon feber än, så prognosen känns väl hyfsad.

Så var förgiftning nummer två ett faktum. Den här gången var jag lite mer förberedd och hade packat ner både matsäck och dator i ryggsäcken. Porten skötte sig alldeles utmärkt och allt gick problemfritt. Den här gången struntade jag i rådet om bilkörning. Jag åkte direkt till lägenheten, lastade in hundarna och åkte hem. Jag mår så otroligt mycket bättre härute. Så är det bara.

Den här gången har jag inte blivit speedad av kortisonet. Det kanske beror på att jag är rätt slutkörd efter operationen i onsdags. Jag är bara trött. TRÖTT. Och sover och sover. Än så länge inga biverkningar att tala om. Förutom tröttheten då.

Igår tillbringade jag dagen på St Görans dagkirurgi, med att operera in port-a-cathen. Förhoppningsvis ska den förenkla min tillvaro rejält. Dels är den ingången till cytokurerna men kan naturligtvis komma till nytta om jag nu skulle bli inlagd igen.

Lite ont gjorde det när dom började skära men då fick jag mer bedövning. Jag tyckte själv att jag var vaken mest hela tiden och klagade lite på att det var dålig kvalitet på lull-lullet. Då skrattade dom och sa att jag hade sovit jättelänge. Sen minns jag inte så mycket mer. Jag fick ligga och vila en stund på uppvaket, sen fick jag äta så många smörgåsar som jag orkade och därefter var det bara att pallra sig hem.

Snälla Leif hade tagit ut hundarna, så jag kunde koncentrera mig på att vila. Tack!

När bedövningen släppte insåg jag att jag hade ONT. Riktigt ont! Jag hade legat med huvudet lutat snett uppåt och åt sidan i en och en halv timme och det kändes. Aj! Själva såren stramade lite men kändes annars rätt OK. Men nacken blev bara värre och värre. Jag försökte få tag på nån i "hundakuten" men ingen svarade. Lyckades pallra mig ut så att hundarna fick göra sina behov. Sen var det bara att försöka sova. Det gick inget vidare. Det blev väl nån kvart här och där. Idag känns det i alla fall lite bättre. Hoppas nu bara att porten fungerar i morgon.