Man blir väldigt duktig på att anpassa sina krav till verkligheten i cancerlandet. Helt tvärtom mot i "riktiga" världen. Det är väl så att man förr eller senare tvingas inse hur lite kontroll och påverkansmöjligheter man har. Det gjorde jag ju för ganska länge sen, inser jag när jag läser igenom mina gamla inlägg här i bloggen.

Som idag, till exempel. Jag har varit helt nöjd och glad över att jag inte fick tillbaka någon feber. Att jag ha varit hur trött som helst efter gårdagens äventyr på akuten, att magen har varit nästan i midsommarklass, att det fortfarande smakar unket i munnen och att utslagen börjar komma igen har liksom haft en underordnad betydelse. Jag slapp ju sitta och åka in till KS i alla fall. Där kan man snacka om halvfulla glas.

Dagen har annars mest handlat om att övertyga grannbarnen om att man inte behöver tillbringa hela dagen i min trädgård med hundarna. Det är i och för sig trevligt när dom kommer, inte minst för hundarna men det är ganska små barn vi pratar om, 7-8 år, så det går inte att lämna dom och hundarna ensamma. Och jag har ju ett och annat som behöver göras innan operationen sätter stopp för ett antal fysiska aktiviteter. I går var första gången en av dom vågade sig in och nu vill han aldrig gå härifrån. Jag kände att jag var tvungen att sova en stund på eftermiddagen och barnen fick stränga order om att inte komma tillbaka förrän hundarna var ute i trädgården igen. Det fungerade i en timme. Sen stod dom där och bankade på dörren. En nyväckt Ingela är inte precis att leka med. Budskapet verkar i alla fall ha gått hem denna gången, för dom har inte kommit tillbaka än.