Igår var jag och provade ut en ny protes. Hos en av dom andra utprovarna i Stockholm, Eva Melke. Inte för att det har varit något fel på Amoena men dom har ju bara ett enda märke. Dessutom provade jag Eva Melkes webbshop för ett tag sen och det fungerade alldeles utmärkt. Alltid ett plus.

På inrådan av flera cancertjejer, hade jag bestämt mig för att testa en klisterprotes. Till utprovarens stora förvåning, visade det sig. Hon hade under ett halvår bara lämnat ut en enda sån. Som tur var hade dom en hemma i rätt storlek. En rätt fiffig konstruktion faktiskt, med en silikonremsa som lätt tas bort från protesen med lite kallvatten. Voila, så har man en helt vanlig protes. Dom hade också en alldeles ny produkt som var under testning. En förklistrad variant, som jag fick med mig tillsammans med ett gäng frågeformulär. Jag hann också göra lite reklam för Cancertjejer och hon lovade att hjälpa oss med att sprida information om vårt forum.

Det tog inte ens en timme så ringde hon upp mig. Det visade sig att det testexemplaret jag hade fått var defekt. Förklistret hade delvis fastnat på skyddslappen. Så det var bara att gå dit och lämna tillbaka den... Men jag får antagligen en ny, så fort dom har kontaktat tillverkaren. Och får jag inte det, så hade jag ju inte räknat med fler än en protes från början ändå. Blir man bara bemött med vänlighet och respekt, accepterar man både det ena och det andra. Enkel sanning.

Idag har jag provat den protesen som jag både fick med mig hem och fortfarande har kvar. Lite konstigt kändes det att trycka fast den på kroppen men när jag fick på mig en av mina gamla favoritbehåar, kändes det bara hur bra som helst. En hyfsat snabb tvåkilometerspromenad med protesen (och hundarna) och några svettiga kilometer på crosstrainern senare är jag fortfarande grymt nöjd. Det jag var mest rädd för var att det skulle vara obehagligt att dra loss den från kroppen men det var det faktiskt inte. I alla fall inte värre än att det går att vänja sig vid.

Så efter en sorglig inledning på veckan, är det mycket som ändå är positivt. Vågen visade att jag har gått ner lite drygt två kilo sen vår första vägning i vadslagningsgänget. Och nu kan jag faktiskt börja räkna med att en hel del fett börjar omvandlas till muskler, så det finns ingen anledning till stress över att det går långsamt. Lite stolt är jag över att det nu står 1-1 mellan mig och del fulgula pillret. I alla fall när det gäller vikten. När det gäller det onda i lederna leder dessvärre det fulgula stort. Men jag hoppas fortfarande att lite ordentliga muskler ska göra susen. Och gör dom inte det, mår jag ändå fantastiskt bra av att ha börjat träna igen!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

In i det sista var det lite oklart om jag skulle ta något blodprov eller inte. Jag fick ju det som muntlig information av en av sköterskorna i ett telefonsamtal men det stod ingenting i brevet från senaste onken. Så jag tog helt enkelt och gick bort ...

Alla kan inte vara bäst på allt. Min senaste onk är verkligen inte bäst på att vara pedagogisk. Jag hamnade ju hos honom efter den senaste bentethetsmetningen när min benskörhet konstaterades. Benskörheten har med stor sannolikhet orsakats av dom ful...

För precis sex år sen låg jag på KS uppvak och var väldigt hungrig. Inte förstod jag att alla frågor om jag var kissnödig, skulle ha besvarats med ja. I alla fall om jag hade velat hinna tillbaka till rummet i tid för middagen. Så kan det gå. Jag fic...

Det är länge sen det senaste inlägget. Det har inte hänt så mycket med behandlingar eller biverkningar. Däremot har det hänt så mycket mer i det där andra livet. Vi har avverkat en valrörelse. Som i och för sig gav en del effekter efter att ha turner...

I går var det dags. Klockan 11.00 trodde jag. Det var det som stod i min kalender. 09.30 trodde vårdcentralen. Det var det som stod i min bokning. Jag var helt övertygad om att det är jag som glömt att ställa in rätt tid och accepterade med glädje at...