Jag satt och läste igenom min egen blogg idag. Egentligen har jag ingen aning varför. Det kändes som en bra idé. Och än en gång funderade jag över vart Christel har tagit vägen. Christel är en av alla speciella c-systrar som har korsat min väg i cancerlandet. Framför allt på vårt forum. Där fanns hon jämt. Ett varmt välkommen till alla nya. Ett uppmuntrande ord till alla som mådde dåligt. Och massor av värme till alla som hade goda nyheter. Så mycket som jag tänkt på henne och undrat över hur det är med henne. Och så skriver hon en kommentar just idag! Så gott att se dig igen, Christel!