Äntligen rasar kilona. Jag fick till slut ge mig inför det faktum att det inte finns några genvägar. Sen återbesöket, alltså precis för en månad sen, har jag hårdsatsat. Dragit ner på kolhydrater till ett minimum och dragit upp antalet träningstimmar rejält. Minst en timme om dagen minst fem dagar per vecka, antingen på promenadbandet eller crosstrainern. Oftast mer. Då blir det resultat även om man äter fulgula piller. :)

En minskning med fem kilo blev vågens glädjestrålande resultat i morse. Än är det ett par veckor kvar till 28 juni och sen lär jag väl ha sommaren på mig att nå det som får bli min trivselvikt. Och varför är det så viktigt nu då, helt plötsligt? Jo, om jag nu får gå vidare och göra en rekonstruktion, så bör ju det nya bröstet vara lika stort som det andra. Och även om rekonstruktioner där man använder egen kroppsvävnad till viss del växer respektive krymper med övriga kroppen, så är det ändå i begränsad omfattning. Så om nu samhället är berett att satsa ganska stora resurser på att få min kropp hel igen, får väl jag bidra med det jag kan för att resultatet ska bli både bra och varaktigt.

Dessutom mår man ju faktiskt bara bra av att röra på sig och att ha lite lagom med muskler. Och det är hur kul som helst att helt plötsligt få plats i ett antal klädesplagg.