Det fungerade ganska bra ända tills inatt. Då har jag ändå utmanat ödet ganska rejält med att skippa resårband, flytta bokhyllor och flytta mamma. Och mammas saker. Men idag var jag tvungen att ringa. Syster T fick inte ut något. Inget alls där dom vanliga fickorna brukar vara. Så hon fick gå och hämta tortyrdoktorn.

Observera att detta inte är något elakt förtal. Det var han själv som döpte sig till det. Han lyckades inte heller få ut något där dom brukar sticka. Fast han försökte. Både mycket och länge. Av bara farten tryckte han in sprutan på ett obedövat område. Själva sticket gick bra. Det kändes faktiskt inte alls, så någon liten fördel finns det med att kapa nerver. Själva rotandet var värre. Det gjorde rätt ont men det fungerade. Till slut hittade han rätt och kunde dra ut lite drygt 20 ml. Efter två hela veckor! Vi fortsätter, om än med små steg, att gå åt rätt håll.

Och som plåster på såren fick jag boka in nästa operationstid. Den 25 maj ska jag förhoppningsvis lämna kliniken med två lika stora bröst. Eller små då, eftersom jag som sagt vägrar att stoppa in ett implantat. En och en halv timmes operation känns ju som en barnlek i jämförelse, även om ingen operation naturligtvis är att leka med. Enligt planen får jag till och med gå hem samma dag. Peppar, peppar säger jag. Fast den här gången är det ju inget lymfsystem inblandat, så jag kan väl få hoppas lite.

Igår fick jag äntligen se ännu ett avsnitt av the big C. Den serien blir verkligen bara bättre och bättre men jag undrar hur många som hittar den sent en lördagkväll på svt. För mig går den alldeles för sent i alla fall så det får bli stv play. Dessvärre är det bara senaste avsnittet som ligger i en vecka men det är inte för sent att börja titta nu. Det kan jag garantera.

Just nu sitter jag i valet och kvalet om jag ska gå på bröstcancerföreningens årsmöte. Egentligen är jag inte särskilt intresserad av själva mötet men efter det ska "min" professor föreläsa. Eller min före detta. Eller hur man nu ska uttrycka det. Jag går ju hos en annan onkolog nu. Det vore intressant att gå och lyssna. Är det någon som vet något om bc-behandling i framkant och framtid är det han. Och han har ju onekligen hållt mig i liv i snart tre år. Undrar om han känner igen mig?

 

Marie-Louise Holmgren

21 mars 2011 18:49

Ingela, vilken kämpe du är!! En sann krigare! Se nu till att vinna slaget! Tänker på dig ofta, även om det var 35 år sedan vi sågs senast, och även då pratade vi inte särskilt mycket med varandra. Parallellklassisar, bara. Kram

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

In i det sista var det lite oklart om jag skulle ta något blodprov eller inte. Jag fick ju det som muntlig information av en av sköterskorna i ett telefonsamtal men det stod ingenting i brevet från senaste onken. Så jag tog helt enkelt och gick bort ...

Alla kan inte vara bäst på allt. Min senaste onk är verkligen inte bäst på att vara pedagogisk. Jag hamnade ju hos honom efter den senaste bentethetsmetningen när min benskörhet konstaterades. Benskörheten har med stor sannolikhet orsakats av dom ful...

För precis sex år sen låg jag på KS uppvak och var väldigt hungrig. Inte förstod jag att alla frågor om jag var kissnödig, skulle ha besvarats med ja. I alla fall om jag hade velat hinna tillbaka till rummet i tid för middagen. Så kan det gå. Jag fic...

Det är länge sen det senaste inlägget. Det har inte hänt så mycket med behandlingar eller biverkningar. Däremot har det hänt så mycket mer i det där andra livet. Vi har avverkat en valrörelse. Som i och för sig gav en del effekter efter att ha turner...

I går var det dags. Klockan 11.00 trodde jag. Det var det som stod i min kalender. 09.30 trodde vårdcentralen. Det var det som stod i min bokning. Jag var helt övertygad om att det är jag som glömt att ställa in rätt tid och accepterade med glädje at...