Jag fyller tre år idag! Och det är inget aprilskämt. Med tanke på ursprungsprognosen är det en ren vinstlott. Två år till och jag åker ner i ännu en lägre riskgrupp. Det trodde vi nog inte riktigt, varken jag eller professorn, under dom första skälvande tre veckorna efter första cellgiftsbehandlingen. Självklart är det inte enbart professorns förtjänst utan väldigt många andra som jag stötte på under själva vårdtiden. Men om jag inte hade haft turen att hamna hos en onkolog som både hade kunskaper och befogenheter att ordinera en extremt ovanlig och läskig häxbrygd... Kanske hade min blogg avslutats för länge sen?

Det är i det här perspektivet alla mina gnällinlägg om tortyrdoktorer, ständiga resor till kliniken och jobbiga provtagningar ska läsas. Jag kan inte riktigt hålla på att inleda alla mina inlägg med att jag är tacksam över att vara i livet och att det är det som verkligen räknas. För så är det. Men samtidigt vill jag ändå försöka beskriva att livet inte bara är en dans på rosor för att man har haft turen att befinna sig på vinnarsidan i statistiken (peppar, peppar). Jag försöker helt enkelt beskriva hur det är. Och kanske, kanske kunna sprida lite mer förståelse för att alla drabbade i er omgivning mentalt lever kvar i cancerlandet långt efter att ni har trott att äventyret är över.

Det innebär inte att jag lever mitt liv som om jag vore en tickande bomb, med en ständig väntan på återfallssignaler. Eller att jag låter mina vakna timmar styras av biverkningar och återbesök. Verkligen inte. Större delen av mitt liv lever jag som vilken "vanlig" människa som helst. Men jag är faktiskt tvungen att ta en hel del varningssignaler på allvar. Och att lära mig att skilja signalerna åt, är nog bland det svåraste jag ställts inför. Ett vanligt ryggont kan betyda skelettmetastaser. Lite ont när man andas kan betyda lungmetastaser. En blödning kan betyda... Just det vill jag inte ens tänka på nu.  Jag är ju ändå ordentligt "tantkollad", så det får tillskrivas biverkningslistan... Det är säkert inget farligt! Men nu skulle vi ju fira! Tre år! Jag strutsar! Åtminstone ett par dagar till.

1 april innebär också att jag träder in som tjänstgörande administratör på

http://cancertjejer.forum24.se/

Det är helt otroligt att se vilka behov vårt forum tillgodoser. Och hur mycket vi faktiskt vet om herr C och hans värsta fiender. Och just det där med att hela tiden träffa dom som precis är drabbade. Som lever i det där vidriga väntlandet mellan undersökning och besked. Eller mellan besked och väntan på behandling. Som är helt övertygade om att dom kan hälsa hem (för det är vi nog alla i det läget). Det är nog det som får mig att fortsätta med bloggandet. Att visa att man kan leva ett tag till. Även om ingen vet hur länge. Och det vet ju faktiskt ingen. Oavsett om man träffat herr C eller inte.

 

chepkemoi

1 april 2011 19:24

Du skriver så klokt! Och du beskriver precis det jag känner! Så träffande! Och det skrämmer mig att ständigt ha denna oro, att ständigt höra att man är ju frisk nu -ja, men jag är rädd. Mamma gick ju bort efter 8 år efter friskförklarandet, så jag har mina dubier fast jag också har klarat 3-års gränsen med stigande statistik... Så... Keep up the good work, dala när du inte orkar, kriga mot Mr C!

Ingela

1 april 2011 19:40

Jag blir så glad av att "höra" ett livstecken från dig! Kämpa på du också! Förr eller senare får vi nog till en roslagsträff där även du kan vara med. Eller hur! Jättekram tjejen!

 

Lise-Lotte Lindgren

2 april 2011 10:35

Grattis på treårsdagen!
Kram
L-L

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

In i det sista var det lite oklart om jag skulle ta något blodprov eller inte. Jag fick ju det som muntlig information av en av sköterskorna i ett telefonsamtal men det stod ingenting i brevet från senaste onken. Så jag tog helt enkelt och gick bort ...

Alla kan inte vara bäst på allt. Min senaste onk är verkligen inte bäst på att vara pedagogisk. Jag hamnade ju hos honom efter den senaste bentethetsmetningen när min benskörhet konstaterades. Benskörheten har med stor sannolikhet orsakats av dom ful...

För precis sex år sen låg jag på KS uppvak och var väldigt hungrig. Inte förstod jag att alla frågor om jag var kissnödig, skulle ha besvarats med ja. I alla fall om jag hade velat hinna tillbaka till rummet i tid för middagen. Så kan det gå. Jag fic...

Det är länge sen det senaste inlägget. Det har inte hänt så mycket med behandlingar eller biverkningar. Däremot har det hänt så mycket mer i det där andra livet. Vi har avverkat en valrörelse. Som i och för sig gav en del effekter efter att ha turner...

I går var det dags. Klockan 11.00 trodde jag. Det var det som stod i min kalender. 09.30 trodde vårdcentralen. Det var det som stod i min bokning. Jag var helt övertygad om att det är jag som glömt att ställa in rätt tid och accepterade med glädje at...