Idag på förmiddagen somnade hon in. Bara så där. Vi hade planerat att sammanstråla där under eftermiddagen. Jag, syster yster, barnbarnett och kusinen från Östersund. Men så ringde avdelningen till syster yster och meddelade att dom inte trodde att det fanns tid till eftermiddagen. Vi styrde om våra planer men ingen av oss hann. Varken läkare eller sjuksköterskor var beredda. Dom funderade som bäst på att sätta in antibiotika. Och så bara tog hon sitt sista andetag. Ärligt talat tror jag att det var hennes sista medvetna åtgärd. Att ta det där sista andetaget när ingen av oss anhöriga var där. Det vore så typiskt mamma! Att skona oss från just den stunden.

Vi ringde runt till dom närmaste vännerna och dom som kunde kom och sa farväl. Alla som varit där under dom senaste dagarna hade ju förstått vad som var på gång. Och det var många som var där, framför allt i går. Men många tunga samtal blev det ändå.

Vi har som sagt vetat hela tiden vad som ska hända. Däremot inte när. Så fort vi fick veta att hon hade metastaser i skelettet, och framför allt överst i kotpelaren, har vi vetat vad förlamningen berodde på. Och att det inte fanns något att göra, mer än att försöka lindra symptomen. Vi visste också att det fanns metastaser i lungorna och senaste röntgen visade att dom hade växt. Jag är rätt övertygad om att det fanns hjärnmetastaser också, med tanke på ett antal symptom hon uppvisade, men där var vi överens om att inte utsätta henne för obehagliga transporter och röntgenundersökningar i onödan.

Men just det här att det skulle gå så fort... Det är inte ens en vecka sen mamma började på allvar prata om att flytta hem. På julafton gick hon, visserligen krattigt och inte särskilt långt men ändå, med rollator. Efter att jag hade förhandlat till oss en vårdplats pÅ SÖS den 2 januari, tog det inte många dagar innan hon var förlamad från midjan och neråt. Efter flytten till Dalen, gick det snabbt. Hon hade några riktiga toppar då hon gillade att sitta i rullstolen och hängde med på olika kulturarrangemang där på sjukhuset. Och vi hann ha pannkakstårtekalas för barnbarntvå i terapirummet (eller vad dom nu vill kalla det för). Men senaste veckan har det gått fort. Så, så fort. Och faktiskt är vi glada för det, mitt i all sorg. Vår mamma var liksom inte gjord för att ligga hjälplös. Och det slipper hon nu.

Resultatet av sjukgymnastbesöket tar vi nån annan gång. Nu har jag tänt mitt alldeles speciella c-ljus för mamma och det här inlägget får helt och hållet handla om hennes alldeles väldigt starkt lysande stjärna. Sov i ro, finaste, och hälsa pappa, "Konsum i Björkvik", Robbi och Yoker (och ett gäng till som du får välja alldeles själv)!

 

Katrine

7 februari 2012 21:30

Allra käraste Busan. Kan aldrig föreställa mig hur det är att mista en föräldrer. Men mina tankar är hos dig. Kram och <3

 

Shorty

7 februari 2012 22:38

Beklagar verkligen även om det kan vara skönt att hon slapp ligga länge orörlig. Jag tror som du att hon helt enkelt hade bestämt sig. Nu är hon en lysande stjärna på ängla himlen. Mina tankar finns hos dig.

 

Laila

7 februari 2012 22:47

Jag beklagar din mors frånfälle från jordelivet och är övertygad att hon och din far möts igen i andelivet. Nu behöver hon inte ha ont längre.
Kram

 

Clant.

7 februari 2012 23:10

Skönt att det gick fort. Det är min egen önskan också. För allas skull.
Jag vill gå hädan på badmintonbanan med racketen i handen. Om det går för sig...
Ni får visst vara glada för att det gick fort. Jag tror säkert att mamman vore det också. Kramar!

 

Svea

8 februari 2012 09:27

Beklagar. Alltid tungt att mista en förälder men skönt att det gick fort.
Tänker på dig,
kram

 

Liselott

9 februari 2012 06:55

Beklagar sorgen! *kramar*

http://lisse1978.bloggplatsen.se

 

AnnaIlona

9 februari 2012 10:29

Sänder dig den allra största kramen jag har. <3

 

Kattie

9 februari 2012 13:16

Kramar om Dig

 

Eva

10 februari 2012 17:02

Beklagar sorgen. Stor kram till dig!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

In i det sista var det lite oklart om jag skulle ta något blodprov eller inte. Jag fick ju det som muntlig information av en av sköterskorna i ett telefonsamtal men det stod ingenting i brevet från senaste onken. Så jag tog helt enkelt och gick bort ...

Alla kan inte vara bäst på allt. Min senaste onk är verkligen inte bäst på att vara pedagogisk. Jag hamnade ju hos honom efter den senaste bentethetsmetningen när min benskörhet konstaterades. Benskörheten har med stor sannolikhet orsakats av dom ful...

För precis sex år sen låg jag på KS uppvak och var väldigt hungrig. Inte förstod jag att alla frågor om jag var kissnödig, skulle ha besvarats med ja. I alla fall om jag hade velat hinna tillbaka till rummet i tid för middagen. Så kan det gå. Jag fic...

Det är länge sen det senaste inlägget. Det har inte hänt så mycket med behandlingar eller biverkningar. Däremot har det hänt så mycket mer i det där andra livet. Vi har avverkat en valrörelse. Som i och för sig gav en del effekter efter att ha turner...

I går var det dags. Klockan 11.00 trodde jag. Det var det som stod i min kalender. 09.30 trodde vårdcentralen. Det var det som stod i min bokning. Jag var helt övertygad om att det är jag som glömt att ställa in rätt tid och accepterade med glädje at...