Jag skriver ju i min presentation att jag någon gång ibland när länderna möts, kanske skriver något om det där alldeles vanliga landet. Där jag lever merparten av mitt liv. I går möttes dom, cancerlandet och det där vanliga. Rejält kan man väl säga. Jag fick äran att som representant för LO-förbundens nära 1,5 miljoner medlemmar delta i ett huvudmannamöte på Cancerfonden. Vi fick en dragning om verksamheten och vad dom gör med dom medel som samlas in och jag fick en chans att ge lite input på vad Cancerfonden skulle kunna göra utöver det. I ett LO-perspektiv, alltså.

Det handlar dels om att Cancerfonden borde kunna bidra till forskningsprojekt, där man undersöker kopplingar mellan arbetslivet och cancer. Där har vi själva ett ansvar att se till att sådana ansökningar kommer in men det går ju också att uttala en önskan från fondens sida. Det handlar också om att bidra till att synliggöra den ojämlika cancervården, regionalt men också i ett klassperspektiv. Och att se att det finns ett klassperspektiv även i livsstilsfrågor - allt ansvar kan inte läggas på individen för att förebygga cancer. Att synliggöra hur dom allt hårdare sjukskrivningsreglerna drabbar alltför många cancerpatienter (och så många andra svårt sjuka också, förstås, men just i går var jag ju på Cancerfonden) är naturligtvis också oerhört viktiga frågor för LO-medlemmarna. Likaså svårigheterna att få en vettig rehabilitering tillbaka till arbetslivet. Listan kan naturligtvis göras nästan hur lång som helst men på det här mötet var vi flera huvudmän representerade och jag insåg att det går fler tåg. Jag erbjöd mig att sätta mig ner i lugn och ro med några företrädare för fonden, för att se vad vi tillsammans kan göra. Det kändes som att dom nappade på den kroken. Återkommer om det.

Och just nu återkommer jag med stjärnutdelning. Jag glömde ju det i förra inlägget. Tack för oktoberbesöket alla ni 983 unika besökare. Som alltid får ni varsin starkt lysande stjärna. Och som alltid är ni lika välkomna igen!

Och för tydlighetens skull återkommer jag om liten Liten. Det är inte min hund. Det är syster ysters. Jag är bara moster/hundvakt. Hur mycket jag än skulle vilja går det inte att ha hund på heltid just nu. Men att vara hundvakt lite då och då är inga problem. Jag har redan skaffat mig en liten taxkompis till nästa helg. Voff!