Vi är tillfälliga storstadsbor, jag och hundarna, sen igår. Egentligen hade jag tänkt att åka ut idag men ångrade mig. I stället blev det lite extra sovmorgon efter första hundpromenaden, lite jobb för att hålla undan inför nästa vecka och nu har vi kommit in efter en härlig långpromenad. I rättan tid tydligen, för nu verkar det bara bli mörkare och mörkare ute. Jag har en hel del jobb kvar att göra men hinner nog med en hel del rent slappande också

Lindex har inte behagat svara än. Däremot fick jag faktiskt svar av Centralbadet i fredags. Vi, alltså Amazonamedlemmarna, har 20 procents rabatt på entréavgifterna, inte på klippkort eller medlemskap. Nu är rabatten på klippkorten, tio gånger, ännu högre än 20 procent så det är väl OK. Som sagt, hellre ett svar som det går att förhålla sig till än inget alls. Jag går nog dit nån tidig morgon när det är väldigt lite folk och provar. Känns det bra, blir det nog ett par klippkort. Det vore väldigt skönt att komma igång med simmandet igen.

Oktober smög sig ju på i slutet av veckan. Det innebär att det är dags för dom traditionsenliga stjärnorna. 410 traditionsenliga stjärnor i himlen delas härmed ut. Till var och en av er unika läsare under september månad (som vanligt har jag räknat bort mina datorer). Ni är unika, inte bara som pinnar i statistiken, utan för mig! Jag har förstått att en hel del av er är gamla "trogna" läsare som tycker att det är praktiskt att hålla lite koll på mig via bloggen. Men det verkar också som att det hittar hit en hel del nya läsare. Och jag säger som tidigare, så länge någon kan ha nytta (och/eller nöje) av bloggen, får den ligga kvar. Det kan ju till och med vara så att den gör mer och mer nytta ju längre tiden går... Att den kanske kan väcka lite hopp hos en och annan om ett normalt (eller åtminstone normalare) liv efter besöket i helvetet på jorden. Att det faktiskt finns returbiljetter.

Att sen livet fortfarande är fyllt med både stora och små hinder på vägen är väl bara naturligt. Så är det ju för alla. Det där med vikten verkar vara betydligt tuffare än vad jag nånsin hade trott. Nu har jag kört stenhårt i två veckor och verkligen hållt igen så mycket som jag bara vågar på ätandet, samtidigt som jag har kört fem dagar per vecka på crosstrainern. Och det ger nästan inte utslag på vågen. Men som en klok vän påpekade, utan alla ansträngningar hade jag kanske gått upp tio kilo vid det här laget. Och då vågar jag inte ens tänka på hur ont det skulle göra i kroppen. Det räcker så bra som det är ändå...

Jag var på Lindex idag för att köpa strumpor. Hela tiden när jag stod i kassakön var det en av dom anställda som tjatade om "Rosa bandet?". Till slut var jag riktigt irriterad och påpekade hur usla just Lindex är när det gäller protesbehåar. Personalen lovade visserligen att framföra kritiken men med lite påhejning från My skrev jag också ett mail direkt till huvudkontoret, med rubriken "Rosa bandet och trovärdighet...":

Igår fick jag veta att ännu en av cancertjejerna har lämnat oss. Ann-Kristin, som fick sin diagnos nästan samtidigt som jag. Som var nästan lika gammal som jag. Som fick sina cellgifter delvis samtidigt som jag. Och så finns hon plötsligt inte längre. Vi visste ju att hon hade spridning, både i lever och skelett. Och vi visste att hon hade haft en extremt tuff sommar. Men ändå. Man vänjer sig aldrig. Sov i ro, Ann-Kristin.

Annars hade vi en lugn och avslappnad dag, jag och hundarna. Jag jobbade hemma, vilket betyder att få mer än dubbelt så mycket gjort på mindre än hälften av tiden. Och det som normalt är restid kan ägnas åt annat. Igår blev det en härlig långpromenad i det kalla men väldigt soliga höstvädret. Och en halvmil på crosstrainern. Tyvärr verkar inte mina fysiska aktiviteter göra någon större nytta mot värken. Det bli allt oftare som jag får gå upp framåt småtimmarna och ta en värktablett för att kunna somna igen. Usch, jag gillar inte alls att behöva göra det men man har väl inte alltid nåt val? Herr C är liksom ständigt där och påminner om att jag faktiskt bara har kontrollspakarna till låns. Än så länge bestämmer han... På dagarna går värken oftast att hantera i alla fall. Åtminstone så länge som jag ser till att inte sitta still för länge.

Att gå på begravning har väl aldrig på något sätt varit enkelt. Men nu är det riktigt jobbigt. Och framför allt när det är någon som bara fått en enkelbiljett till cancerlandet. Idag var det Göran vi tog farväl av. Ännu ett exempel på hur hård och orättvis herr C kan vara. Du hann bara fylla 55. Jag är så tacksam över att vi var där och hälsade på i början på augusti. Att vi hann. Och fick en chans att berätta hur mycket vi saknade dig som arbetskamrat och vän. Nu slipper du i alla fall vara ledsen, vännen. Sov i ro.

Igår var det dags för andra veckopillret. Aj. Det gör ont i ungefär hela kroppen. Men magen har hittills hållit sig lugn (vet inte om jag vågar skriva så... peppar, peppar), vilket jag är nog så tacksam för. Jag lyckades ändå köra fyra kilometer igår kväll och fem idag på morgonen på min crosstrainer. Resultaten låter ännu så länge vänta på sig, dvs att musklerna i sig skulle kunna förebygga värken, men själva träningen ger åtminstone omedelbar smärtlindring. Efter ungefär två kilometer är kroppen uppvärmd och endorfinerna på topp och då existerar ingen som helst smärta. Dessvärre håller det inte i sig. Redan vid drygt fyra kilometer är smärtan tillbaka. Men just dom där två, mitt i alltihop, är så underbara! Och hjälper förhoppningsvis till att få ordning på vikten också...

... eller åtminstone omforma kroppen lite. Det har redan hänt en hel del på den fronten. Nu återstår, som vanligt, att hitta något som minskar bulan på magen. I väntan på mirakelkuren, lär jag väl få hålla tillgodo med gamla hederliga situps :)

Mycket annat finns väl inte att säga om dagens invägning... fast lite konstigt var det faktiskt. Visserligen har jag syndat hela helgen men syndandet inbegrep skolkning från tränandet. Och då borde nettot ligga rätt nära +-0. Det gjorde det inte :-) Riktigt än är vi inte där jag är beredd att skylla på dom fulgula heller... Nåja, det är sex veckor kvar av utmaningen och skam den som ger sig. Men om almanackan ska fyllas i samma takt som idag (nu är det "efter kongressen" så det räcker), lär jag nog få köpa en träningsmaskin till lägenheten också...

Idag köpte jag silverschampo, så då får vi se i morgon om håret möjligen blir lite mindre gult. Det skulle verkligen inte göra något.

Den nya medicinen har inte ställt till med några större bekymmer, som det verkar. Magen var ju kass under första dagarna men när jag insåg att jag i alla fall kunde äta Pepcid efter första dagen blev det något lindrigare. Tre dagar kvar till nästa tablett, så det är väl bara att hålla tummarna.

För precis ett år sen i morgon hade vi höstens städdag i föreningen. Jag var nyopererad sen en vecka och hade mest ont och kände mig i vägen. Skallig och grå och fullständigt orkeslös... Men ändå lite mer positiv än det senaste halvåret. Harald var ju äntligen borta! Jag är verkligen en helt annan människa nu. Jag har just sjunkit ner i fåtöljen efter en minst sagt intensiv vecka. I tisdags inleddes vår kongress och igår avslutades den. Och den här gången hängde planering och genomförande ytterst på mina axlar. Plus stadge- och organisationsfrågorna. Och allt gick så bra! Jag har ingen som helst aning om hur många på kongressen som vet hur illa det var med mig under förra året. Och det känns så skönt. Att bli bedömd utifrån samma måttstock som alla andra igen. Och det är klart att det känns ändå mer skönt att få bra betyg! Och att ha kongressens stöd i fyra år!

Igår bestämde jag mig för att börja med nya medicinen. Torsdag kändes som en rätt bra dag. Det som gäller är att ta tabletten direkt på morgonen, med minst två dl vatten. Inget mineralvatten, utan direkt från kran. Sen får jag varken äta eller dricka annat än vatten i en halvtimme. Jag får inte heller gå och lägga mig igen. Och absolut inte äta nån annan medicin under den halvtimmen. Så det är en del att hålla reda på. Så himla mycket biverkningar blev det kanske inte. Det beror väl på vad man jämför med. Magsjuka hade jag väl kallat det innan jag gav mig ut på resa i cancerlandet... Och magsyra. Annars var jag så slut igår ändå efter allt kongressande att det var svårt att avgöra vad som kunde bero på vad. Vi får väl se vad som händer nästa gång.

I morgon är det i alla fall städdag igen. Jag ska släpa ner lite ris till vår gemensamma eldhög i kväll och sen är det bara att se vilka arbetsuppgifter som väntar. Det är så skönt att känna att jag klarar nästan vad som helst i år.

Det är mitt mantra just nu. Listan på saker som får vänta till "Efter kongressen" börjar bli otäckt lång. En sak känns bra i alla fall. Jag bestämde mig för att vänta en vecka med nya medicinen. Tills efter kongressen :). Då slipper jag springa runt och känna efter mitt i det kaos som kommer att bryta ut på tisdag. Eller kanske redan på måndag.

Något som jag inte klarade av att vänta med, var ytterligare en rond med håret. Sara, min goa lilla låtsassläkting som också är frisör, kom med lite experttips härom dagen. Blondering. Blek, blek och blek! Det var hennes råd. Så jag testade i kväll. Och nog blev det ljust alltid! Väldigt ljust. Och fortfarande lite gult, med en svag aning om rött. Men det är kanske det man fixar till med två ytterligare "blek". Det får vi se så småningom. Jag kan ju inte gärna hålla på hur mycket som helst med dom stackars förskrämda stråna jag har. Fast det var faktiskt en del av rådet. Att blekningen i sig skulle ge håret lite mer stadga. Än så länge känns det kanske inte riktigt så men jag får väl se när det har torkat.

Annars är det just kongressen som upptar all vaken tid just nu. I morgon kommer mamma ut för att vara hundvakt, så jag kan ägna all vaken tid åt kongressen. Och lite rädd är jag för att det blir för mycket vaken tid. Även dom kvällar när jag kommer sent i säng, brukar jag ju ligga vaken ett par timmar... Och sena kvällar blir det under en kongress. Hur tidigt man än försöker avrunda, så blir det ändå sent. Nåja, det visar sig. Jag kanske är så utmattad att jag stupar i säng och sover till klockan ringer... :)

...och just nu sitter jag och försöker övertyga mig om att det bara var goda nyheter. Och det var det väl på sätt och vis. Inte ett spår av herr C och det är ju naturligtvis det allra viktigaste. Men bentäthetsmätningen gav inte helt bra resultat. Hur bra eller dåligt det var vet jag inte, förutom att det var tillräckligt för att jag ska börja med en ny medicin. Jag har googlat runt lite men det är svårt att hitta sidor där man kan värdera mätningsresultaten. För mig var det tre olika resultat, med mellan 86 och 92 % av normal täthet för min ålder, vilket inte gör bilden klarare... Nåja, hela dan har jag åtminstone lyckats fokusera på den goda nyheten, dvs att blodproverna var bra och att mammon och ultraljudet inte visade nånting. Men nu när skulle kolla upp nya pillret och läste i biverkningslistan i FASS, bara brast det...

"Vanlig biverkning; muskuloskeletal smärta (ben, muskel eller led)". Räcker det inte med att jag har så ..... ont i lederna redan av fulgulpillret? Ska jag få muskel- och bensmärtor också? Och läser man vidare i listan hittar man alla möjliga gamla bekantingar som huvudvärk, yrsel, illamående... och alla möjliga symptom på en kass mage förstås. Och längst ner, bland biverkningar som rapporterats under användning efter godkännande kommer naturligtvis hatobjektet nummer ett; alopeci. Vilket på svenska betyder håravfall... Jag vet ju att det här med biverkningar är högst individuellt och att jag väl ändå får räknas till dom som har klarat mig relativt hyfsat undan. I alla fall om man undantar cellgiftsperioden. Visst kan det bli så den här gången också. Och det finns ett positivt inslag i alla fall. Den här listan innehåller inte viktökning som biverkning :)

Även om gårdagens vägning kanske inte gick så jättebra (jag hade i alla fall gått ner och så är det nog skrivet om detta för den här gången...) så har nog träningen gett desto mer effekt. I alla fall tyckte professorn att det var högst märkbart att jag hade gått ner sen sist. Det känns ju som att det var värt lite smärta och att det gav en lite bränsle till att fortsätta kämpa.

Så, summan av den här dagen är väl ändå positiv. Och det är faktiskt väldigt skönt att kunna skriva av mig lite frustration här i bloggen. Jag försöker ju möta varje ny dag med ett leende och att hela tiden se det halvfulla glaset i stället för det halvtomma. Och det går för det mesta. Till och med riktigt bra för det mesta. Så det ska säkert gå att hantera det som Fosamax-pillren kan medföra också! Det var rätt länge sen jag delade ut andra stjärnor i himlen än för att ni är här och läser (vilket fortfarande är helt otroligt och ovärderligt och värt hur många stjärnor som helst), så dags för några till utöver det. Varsin stjärna till Facebookvännerna för alla uppmuntrande ord!