Min lilla, stora lufsiga knähund på 50 kilo. Min älskade livlina och buffliga berner Yoker fyller sju år idag. Sju år! Det är faktiskt inte illa pinkat av en berner. Medelåldern ligger på 7-8 år. Så allt från och med nu är liksom bonus! Precis som för mig :)

Igår gjorde jag ett fåfängt försök att fixa till mitt utseende. Jag försökte färga håret ljusblont. Det gick väl inte alltför bra. Inte ens med bästa vilja i världen kan man kalla det ljust. Eller särskilt blont heller för den delen. Möjligen mörkblont, med en hel del rött i sig. Det känns lite konstigt att se mig själv i spegeln men ingen av grannarna har ens kommenterat det. Så det kanske bara är en helt vanlig reaktion på det som är ovant. Jag väntar några dagar och känner efter. Känns det fortfarande lika konstigt får jag väl prova igen med en ännu ljusare färg. Det är i alla fall inte grått. Alltid något. Och det är bra så mycket bättre än glödlampan som fanns i spegeln förra året...

Nu är det bara två dagar kvar till besiktningen. Och till den sista riktigt bisarra ettårsdagen. För den här gången, är väl som vanligt bäst att tillägga. Den så hett efterlängtade operationsdagen. Det känns som ett väldigt gott tecken (peppar, peppar) att min energi ligger väldigt mycket mer på samma dags styrelsemöte än på både sjukdom och besiktning.

Igår var jag och provade ut en ny protes. Hos en av dom andra utprovarna i Stockholm, Eva Melke. Inte för att det har varit något fel på Amoena men dom har ju bara ett enda märke. Dessutom provade jag Eva Melkes webbshop för ett tag sen och det fungerade alldeles utmärkt. Alltid ett plus.

På inrådan av flera cancertjejer, hade jag bestämt mig för att testa en klisterprotes. Till utprovarens stora förvåning, visade det sig. Hon hade under ett halvår bara lämnat ut en enda sån. Som tur var hade dom en hemma i rätt storlek. En rätt fiffig konstruktion faktiskt, med en silikonremsa som lätt tas bort från protesen med lite kallvatten. Voila, så har man en helt vanlig protes. Dom hade också en alldeles ny produkt som var under testning. En förklistrad variant, som jag fick med mig tillsammans med ett gäng frågeformulär. Jag hann också göra lite reklam för Cancertjejer och hon lovade att hjälpa oss med att sprida information om vårt forum.

Det tog inte ens en timme så ringde hon upp mig. Det visade sig att det testexemplaret jag hade fått var defekt. Förklistret hade delvis fastnat på skyddslappen. Så det var bara att gå dit och lämna tillbaka den... Men jag får antagligen en ny, så fort dom har kontaktat tillverkaren. Och får jag inte det, så hade jag ju inte räknat med fler än en protes från början ändå. Blir man bara bemött med vänlighet och respekt, accepterar man både det ena och det andra. Enkel sanning.

Idag har jag provat den protesen som jag både fick med mig hem och fortfarande har kvar. Lite konstigt kändes det att trycka fast den på kroppen men när jag fick på mig en av mina gamla favoritbehåar, kändes det bara hur bra som helst. En hyfsat snabb tvåkilometerspromenad med protesen (och hundarna) och några svettiga kilometer på crosstrainern senare är jag fortfarande grymt nöjd. Det jag var mest rädd för var att det skulle vara obehagligt att dra loss den från kroppen men det var det faktiskt inte. I alla fall inte värre än att det går att vänja sig vid.

Så efter en sorglig inledning på veckan, är det mycket som ändå är positivt. Vågen visade att jag har gått ner lite drygt två kilo sen vår första vägning i vadslagningsgänget. Och nu kan jag faktiskt börja räkna med att en hel del fett börjar omvandlas till muskler, så det finns ingen anledning till stress över att det går långsamt. Lite stolt är jag över att det nu står 1-1 mellan mig och del fulgula pillret. I alla fall när det gäller vikten. När det gäller det onda i lederna leder dessvärre det fulgula stort. Men jag hoppas fortfarande att lite ordentliga muskler ska göra susen. Och gör dom inte det, mår jag ändå fantastiskt bra av att ha börjat träna igen!

Det har varit några riktigt tunga dagar. Herr C tog en nära arbetskamrat i söndags morse. Han hade precis fyllt 55. Det var i sig väntat men kanske inte att det skulle gå så fort. Vi var och besökte honom på sjukhuset för några veckor sen och det är jag väldigt glad för idag. Han var visserligen ledsen över hur sjukdomen utvecklades men ändå så märkbart glad över att vi kom.

Det var som sagt väntat men ändå kommer det som en chock. Hela söndagen och måndagen gick åt till att gå runt. Dels för att informera arbetskamrater och många andra, öga mot öga eller med telefonsamtal. Men framför allt för att det liksom inte gick att vara stilla. Det var på något konstigt sätt lättare att vara i rörelse. När jag äntligen kom ner i lägenheten frampå kvällskvisten var jag fullständigt slut. Och när jag andades ut kom också tårarna. Av sorg naturligtvis. Men också, tror jag, av en medvetenhet om hur nära det var för mig själv. Och att jag faktiskt inte kan andas ut på länge än. Även om jag oftast brukar vara rätt bra på att sortera undan sådana tankar så finns dom väl där hela tiden, antar jag.

307 stjärnor i himlen delas härmed ut till augusti månads läsare! Tack för att ni finns! Och stjärna nummer 308 tillägnas Göran. Du var en mycket speciell människa och vi saknar dig obeskrivligt mycket.

Vägningen gick inte så bra. En var sjuk men vi andra tre hade gått upp ett kilo var. Hmmm... Det är bara att kämpa vidare. Än ger jag inte upp och låter det fulgula pillret bestämma hur mycket jag ska växa i färdriktningen! Min crosstrainer kommer att bli till stor hjälp. Jag är faktiskt imponerad av hur effektiv den är. Jag har hittills bara kört på lägsta motståndet men fem kilometer känns verkligen i benen och svettig blir jag. Jag hade inte riktigt förstått hur mycket kroppen hade längtat efter lite hårdträning men jisses så härligt det är.

Igår insåg jag när jag såg mig i spegeln att jag verkligen är tillbaka! Jag börjar känna igen mig själv i det jag ser. Min lugg, som likt Robert Lind i Kramfors har funnits i alla tider (utom dom senaste femton månaderna då) har nästan växt ut igen. Ögonfransar och ögonbryn är väl inte helt tillbaka, vilket faktiskt inte gör så mycket. I alla fall inte ögonbrynen. Psoriasisen som frodades när håret började växa, har nästan helt gett med sig. Skönt att professorn hade rätt. Där också.

Apropå professorn, fick jag min återbesökstid i brevlådan igår. Den 8 september är det dags för provtagning och besiktning. På dagen ett år sen jag och Hemske Harald skildes åt på operationsbordet. Det känns helt otroligt att det var så länge sen och jag kan bara lite vagt minnas hur ont jag hade och hur lite jag klarade av då. Det har verkligen varit en resa, det här...

Nu känns inte besiktningen riktigt lika stressande som vanligt. Röntgenläkaren sa ju att han inte såg något på ultraljudet, så det borde inte vara något. Och förutom ledvärk och sömnbrist, mår jag ju fysiskt väldigt bra. Och psykiskt. Och om allt ser bra ut får jag förhoppningsvis gå över på halvårsintervaller i besiktningarna.

Igår åkte jag in till Norrtälje och köpte en crosstrainer. Halva dagen gick åt till att skruva ihop den (och jag som tyckte fredagens IKEA-byrå var krånglig...) men krafterna räckte ändå till några kilometers träning på lättaste motståndet. En halv kilometer i taget. Det räckte ändå för att det skulle kännas och jag vaknade med en lätt träningsvärk i morse. Redan idag gick jag upp i kilometerpass utan större svårigheter. Det låter kanske inte som någon större bedrift men efter 1 1/2 års cancerbehandling är jag minst sagt otränad...

Jag har hela tiden känt och förstått att jag måste börja träna. Förr eller senare. Att det inte räcker med långpromenader med hundarna. Att hålla nere vikten och bygga upp muskler lär väl vara min enda chans att inte däcka ihop av ledvärk. Men motståndet har varit stort och bortförklaringarna har inte varit svåra att hitta. Nu har jag äntligen kommit igång och det känns så bra! Idag var jag in en sväng till sportaffären igen och kom hem med två trekilos hantlar. Om jag nu skulle misslyckas med att gå ner i vikt, vilket ju faktiskt mycket väl kan vara fallet, så kan jag i alla fall omfördela lite så att inte alla kilon sitter i magen och gäddhänget... Håll gärna en ledig tumme eller tass i morgon eftermiddag för en lyckad vägning.

Tänk så lycklig man kan bli av små, små saker. Som härom dagen när jag stod i duschen. Det kom kallt vatten under högerarmen. Och jag insåg att jag kände att det var kallt. Hurra!!! Det är första gången sen 8 september förra året. Det är fortfarande ett stort område som är mer eller mindre helt bedövat, under armen och på överarmen men nu börjar det verkligen hända saker.

Smärta har jag känt lite redan tidigare. Ultraljudet gjorde rejält ont faktiskt, när han tryckte längs med operationsärret. Och jag var sprudlande glad över det också! Man blir sån i cancerlandet :) Dessutom sa röntgenläkaren att det är vanligt att man blir lite överkänslig i början när nerverna börjar koppla ihop sig på allvar. Kliandet är nog det som är minst kul. Det kliar precis i armhålan. Ganska mycket ibland. Men det går liksom inte att klia tillbaka. Eller går och går. Det är väl mer rätt att säga att det är meningslöst att klia tillbaka eftersom det ändå inte slutar.

Det roligaste annars är felkopplingarna. Det är inte alla mina nerver som verkar ha varit så noga med att koppla ihop sig med sig själv, så att säga. Så jag kan stryka lite försiktigt i ena änden av ärret och känna strykningen i den andra.

Första veckan av utmaningen blev helt utan framgång. Jag gick upp ett kilo, helt enkelt. Man gör det om man envisas med att smälla i sig två portioner spagetti med ketchup efter att ha varit salladsduktig en hel dag. Till exempel. Det finns ännu värre exempel från denna första vecka som jag inte tänker skriva här. I måndags hittade jag äntligen motivationen. Alltså motivationen med stort M. Så nu har jag börjat om igen och är åtminstone tillbaka på ruta ett efter bara fyra dagar. På måndag har vi invägning på mitt rum igen, så jag väntar till dess med att ställa mig på vågen.

Det får bli ett inlägg till idag. Jag var just in och kollade på "referenser till min blogg", dvs när mina besökare har hittat hit via andra sidor. Ofta är det via olika sökmotorer och då kan det i och för sig vara rätt spännande sökord inblandade. Annars är det mest via kända sidor som www.lordchamp.se (min underbara uppfödare) , http://cancertjejer.forum24.se/ (vårt fantastiska forum) eller Facebook där det finns länkar hit till bloggen.

Men så helt plötsligt finns det en helt oförklarlig referens..

http://www.novascotiaattractions.com/?cat=camping%20mountain

...eller kan någon förklara hur man hittar till min blogg via den adressen?

Idag var det dags för första röntgen efter operationen, alltså efter knappt ett år. På remissen stod det bröströntgen, så jag var ganska övertygad om att dom skulle göra mammografi på det bröst som sitter kvar och ultraljuda längs med och runt operationsärret. Så var det inte alls tänkt, visade det sig. Dom hade bara tänkt göra en mammo på det kvarvarande bröstet. Men hallå, tänkte jag, det här verkar väl lite konstigt. Jag vill ju ha "frikort" både där jag har haft och inte haft cancer.

Jag frågade lite försynt om det verkligen stämde. Jag tyckte i alla fall att jag var försynt. Det tyckte nog inte sköterskan, för när läkaren väl kom så ultraljudade han båda sidorna bara för att jag hade varit så angelägen (eller också hade dom gjort fel och han inte ville erkänna det...). Hur som helst blev bonusen för mig att jag fick svar på en gång på båda sidorna. Det såg bara bra ut! Så om nu bara värdena är bra när jag tar prov inför nästa läkarbesök, så ska jag nog kunna bli godkänd för minst ett halvår till!

Jag kände mig inte särskilt nervös eller orolig inför den här undersökningen. Jag har ju liksom åkt ner en "prioriteringsgrad" när det gäller att få återbesökstider, från att alltid ha fått exakt när det varit sagt till "du får väl vänta tills det finns någon ledig tid". Och så skulle dom ju inte göra om anledningen till oro på något vis skulle ha ökat. Men ändå känner jag mig helt utpumpad nu, så nog hade jag en hel del spänningar...

Nu kan jag i alla fall koncentrera mig på att få bort lite cyto- och antihormonkilon. Jag antog en utmaning i måndags; att gå ner tio procent av vikten på tre månader. Vi är fyra personer på jobbet och en hel drös med Facebookvänner som deltar, så grupptryck finns det. Metod är valfri. Vi fyra arbetskamrater väger oss på mitt rum var fjortonde dag och förloraren/na bjuder resten på lunch. Jag vet inte ens om det är fysiskt möjligt. När jag försökte hålla igen strax före och i början av semestern, gick jag egentligen inte ner någonting. Och så fort jag började äta lite mera gick jag upp. Det är ju inga svaga små piller jag slåss emot... Men jag tänker försöka. Och jag ger inte upp i förväg!