Just för att jag gärna är vaken, lär jag väl sova som en stock. Fast det hade ju varit häftigt att få följa den historiska valvakan live... Nåja, jag ställer inga klockor eller så. Är jag vaken, så är jag.

Dagens strålning bjöd inte på några överraskningar. Nu är det "bara" 15 kvar.

Nu har jag klarat av mer än en tredjedel av strålningarna. Yes! Än så länge inga problem, förutom det känsliga området i armhålan. Men även det har blivit mycket bättre med silikonbiten som skiljer hud från hud.

Äntligen är Rosa-bandetkampanjen över. Och äntligen ska jag slippa påminnas varje dag och överallt. Kunde jag ju tro. Ända tills jag läste SvD i morse. Eller såg tv 4-nyheterna nyss. Jag kan hålla med om att väldigt mycket av det som samlas in till Cancerfonden, verkar gå till administration och själva kampanjen. Väl mycket. Men att bli upprörd över att medel går till grundforskning och därmed även till andra cancerformer, har jag lite svårare att förstå.

Och hur obegripligt måste det inte vara för gemene man - eller kvinna - när Cancerfonden och BRO säljer olika rosa band. Och när den ena efter den andra börjar hugga efter varandra så fort månaden är över. Går det verkligen inte att hitta en gemensam linje, i alla fall en månad om året? Det borde väl ändå gynna både saken och slutresultatet?

Inte helt ovanligt har det tillkommit några besökare i oktoberstatistiken, sen gårdagens inlägg. Men stjärnorna räcker naturligtvis till er också!

Idag åkte vi in till stan. Jag orkade inte riktigt med tanken på att behöva stressa med frost och halka efter ännu en tämligen sömnlös natt. Visserligen får jag gå upp nästan lika tidigt när jag sover i stan men just nu känns det skönt att ha dom 6,5 milen avverkade.

Om nu bara strålkanonen sköter sig denna vecka (peppar, peppar) så kommer jag redan i morgon att ha klarat av mer än en tredjedel av strålningarna. Och på fredag mer än hälften! Nu går det undan minsann.

Den helt osannolika summeringen av oktober. 552 unika besökare! Det blir bara fler och fler. Och jag förstår fortfarande inte riktigt hur det kommer sig. Men det är lika stort varje gång jag ser att någon läser min blogg. Ni är mitt resesällskap här i cancerlandet och det betyder mer än ni tror! Som tur är, är ju utbudet av stjärnor i himlen närmast obegränsat, så det räcker mer än väl till varsin åt er alla!

Jag funderar ibland över hur det kommer sig att ni hittar hit. Jag kan ju se "referenser", dvs när någon har googlat. "Radiumhemmet", "bröstcancer", "grovnålsbiopsi", "kortisonrus" och "plåtsmak" känns som ganska naturliga sökord. Lite mer fascinerad blir jag av "september", "hemma", "gångjärn" och "stopp och belägg". Men ni är naturligtvis lika välkomna allihop, oavsett hur ni hittade hit.

Mymlan, du har säkert helt rätt i att nikotinbristen påverkar mitt humör. Fast det är det i så fall värt! I morgon är det tre veckor. Rökfria. Och en vecka helt nikotinfri. Men jag tror att det finns fler orsaker än det. Sen april har jag varit så otroligt fokuserad på att överleva och att bli av med cancern, att jag inte riktigt har tillåtit mig att stanna upp och känna efter. Verkligen stanna upp. Och verkligen känna efter. Nu när Harald är borta och behandlingen har gått in i en "för säkerhets skull"-fas, känns det som att jag vågar. För det är otäckt det där som finns där. Förlusten av odödligheten innebär ju i klartext att jag insett att jag har en dödlig sjukdom. Att jag har en j-la tur som fortfarande lever! Och att det krävs en rejäl portion tur till, för att få fortsätta samla sjukdomsfria överlevnadsår. Och den som klarar av att hantera såna tankar utan att gråta en skvätt, har nog riktigt stora problem...

Härom dagen vällde ett halvårs frustration och ilska ut. Idag var det tydligen sorgens tur. Alla helgonahelgen är ett gyllene tllfälle för alla som gillar Brahms i allmänhet och Ein Deutsches Requiem i synnerhet. Minst två konserter har jag sett annonser för. Inte för att jag orkar åka in tll stan... Men jag bestämde mig ändå för att lyssna på den inspelning jag har.  I lugn och ro, liggandes i fåtöljen.

Men jag hade verkligen inte räknat med att den skulle väcka så mycket känslor till liv. Eller... Känslor väcker den alltid till liv men att den skulle väcka så mycket sorg till liv... Halvvägs in i första satsen stortjöt jag och tårarna sprutar fortfarande en bra bit in i "Wie lieblich".

Och vad är det jag sörjer då? Jag lever ju. Räcker inte det? Jo, det är klart att det räcker långt. Men det är just insikten om odödligheten som är sorgligast. Och förlusten av en del av min kropp. Även om jag inser att det inte kommer att vara några problem att leva enbröstad, så sörjer jag. Än så länge osorterat. I kombination med den gnagande oron om att aldrig få tillbaka mitt hår. Som kan verka löjlig nu när håret äntligen har börjat växa men eftersom håravfall finns som en, visserligen ovanlig, biverkning av Tamoxifenet, så är det väl lika bra att bygga upp en mental beredskap med tanke på att jag ju samlar på biverkningar...

Så jag sörjer förlusten av odödligheten, Och förlusten av kroppsdelen. Och faktiskt: Jag sörjer över det grundläggande och enkla faktum att jag har cancer! Och inte bara sörjer. Jag är heligt förbannad också!  Större än så är jag inte...

Idag lyckades jag äntligen ringa så pass tidigt till vårdcentralen att jag kunde knappa in mitt nummer. Mitt under lunchen blev jag uppringd av en sköterska. Min knöl visade sig vara en cysta. Fast en godartad och ofarlig sådan! Lite trist att dom inte kunde ta sig den tiden att själva ringa upp och meddela detta. Tycker jag faktiskt. Men skönt ändå att få sortera bort det hela ur medvetandet. Det var ju trots allt det som var meningen med det hela.

Spolningen av venporten gick alldeles utmärkt. Inte för att den släppte något blod ifrån sig, denna gång heller, men det gick i alla fall smidigt och bra att spruta in i den. Nu ska jag förhoppningsvis inte behöva göra något mer med porten förrän den 10 december. Då ska den bort. Yes yes yes!!!

Så där, nu har jag fått en chans att prata av mig gårdagens irritation. Det fanns helt klart andra orsaker till att skicka hem mig, än att korta kön. Det är inte alla som kan ta paus i strålningen, ens en dag. Självklart är det så att dom måste gå först. Det som hände igår var att två kanoner till stod samtidigt. Så det var rätt rörigt. Och kön bara växte och växte. Och med facit i hand, skulle jag ändå blivit hemskickad eftersom dom inte fick igång kanonen på hela förmiddagen. Nu är i alla fall ordningen återställd. Jag är nystrålad och sitter och väntar på att få min venport spolad.

För att börja från början, kunde väl dagen börjat bättre... Inte alltför god nattsömn. Ut och skrapa bilen. Dimma och glashalt första fyra milen. Blixtsnabb hundrastning hjälpte inte. När jag kom flåsandes ner till Sveavägen hade jag precis missat bussen. Det var bara att flåsa hem igen och ta bilen. Så jag hann i tid. Helt i onödan, visade det sig.

Dom fick inte igång strålkanonen ordentligt. Tjejen som brukar ha tiden efter mig, hade onekligen fått dagens dubbla vinstlott. Hon hade nämligen första tiden och fick dessutom sin strålning. Vi andra fick välja mellan att vänta eller gå hem. Eftersom jag verkligen inte har någon som helst lust att fylla på med flera dagar i slutändan, valde jag att vänta. I en och en halv timme. Sen kom en av syrrorna ut och meddelade att det såg mörkt ut och att det minsann inte var annat att göra än att åka hem. För oss två som hade väntat längst. Dom andra kunde vänta kvar en stund...

Det tog faktiskt ända till jag satt bakom ratten igen, innan jag reagerade. Är det så här man kortar en vårdkö? Skicka hem dom som har väntat längst. Då får ju resten vänta lite kortare stund och så blir alla nöjda. Utom möjligtvis dom som fick åka hem. Det brast rejält där i bilen. Ett halvårs ilska och frustration bara vällde ut. Och det skulle väl ut nån gång. Fast jag är faktiskt fortfarande minst sagt irriterad över bristen på respekt för vår planering. Och det värsta är väl att man är rätt maktlös. Det går ju liksom inte att klaga alltför mycket, förrän möjligtvis efteråt. Om man nu vill ha några tider som passar över huvud taget.

Och det går ju inte att sätta hårt mot hårt heller, dvs att gå på en gång varje gång det är något strul. Nån enstaka strålning kan man väl hoppa över och lägga i slutändan i stället men det är ju ingen behandling jag gör för att det är kul, precis. Det får inte dra ut hur länge som helst på tiden.

Tyck gärna att jag är gnällig. Jag känner mig gnällig. Men jag tycker faktiskt också att jag har förtjänat att få vara lite gnällig. Nån gång. Ibland. Och det brukar gå över ganska fort.