Visserligen har ju alla sagt att det ska dröja ungefär två veckor innan biverkningarna kommer. Men, jag är ju onekligen jag. Och onekligen har jag historiskt sett både samlat på ovanliga biverkningar och vanliga biverkningar vid lite ovanliga tillfällen...

Inte för att det egentligen har någon större betydelse. Men så trött som jag var igår kväll och idag på förmiddagen, har jag faktiskt inte varit på länge. Och jag är tjock i halsen. Och jag har redan blivit bränd, i armhålan där det är svullet. Vilket väl är det som talar mest för att jag tillhör dom som får biverkningarna tidigt. Brännskador i armhålan tillhör väl inte dom vanligaste förkylningssymptomen...

Jag bestämde mig i alla fall för att lyssna på kroppen och åkte hem tidigt. Och det var riktigt skönt att komma hem. Synd bara att jag måste gå upp så himla tidigt i morgon bitti. Och ännu tidigare än vanligt blir det, för det lär bli frost i natt.

Hur förklarar man för två hundar att klockan helt plötsligt är en timma mindre än vad dom har lärt sig att känna? Det går väl an på morgonen. Då brukar vi kunna variera tiden. Men på kvällen! Jag stod ut med deras tassande i en knapp halvtimme. Sen fick dom sin mat och sin kvällsrunda.

Idag testade jag att åka direkt hemifrån till strålningen. Det gick alldeles lysande ända ner till Bergshamraleden. Där kröp det fram. Jag som hade gott om tid på mig när jag startade, satt helt plötsligt och oroade mig för att inte hinna. Det går förmodligen snabbare att åka in och vända vid Norrtull. Visserligen känns det lite surt att behöva betala tre trängselavgifter men det är ju å andra sidan inte gratis att krypa fram i bilkö heller. Jag hann i alla fall och strålningen gick som den skulle.

Nu har jag klarat två dagar i rad utan plåster! Och utan att bli alltför irriterad. Och passerat tvåveckorsgränsen som icke-rökare!

Vad skriver man egentligen om en söndag? Ett par timmars jobb, en tur in till Norrtälje, några timmar framför TVn, några timmars plock och pyssel osv osv... Så normal som nu en söndag kan vara.

Den trettonde dagen fick bli med plåster. Jag insåg när jag vaknade i morse att jag nog var lite väl grinig igår. Framför allt på eftermiddagen. Och att det nog faktiskt kunde vara en effekt av den strypta nikotintillförseln. Så för säkerhets skull. För att jag inte skulle börja tycka synd om mig själv. Och nån katastrof är det ju inte att använda plåster, när det inte ens har gått två veckor. Fast lite nederlag är det. Kontrollbehovet finns med även här. Jag vill hemskt gärna så fort som möjligt komma in i fasen där det är jag, och bara jag, som klarar mig. Kan själv! Hur som helst är även den trettonde dagen snart slut. Och rök- och snusfri blev den också. Två veckor i morgon!

Nu har faktiskt håret börjat växa! Bara nån millimeter, men ändå. Till och med på dom helt kala områdena börjar det komma små strån. Ljust är det. Väldigt ljust. Eller vitt. Det går inte att se än. Dom där glesa drygt centimeterlånga stråna har blivit ännu glesare. Det var nog helt enkelt eftersläntare som föll samtidigt med ögonbryn och -fransar. Det känns skönt att det äntligen händer något med glödlampan. Nog hade jag väl överlevt att vara skallig resten av livet men jag får erkänna att det är en enorm lättnad att ha fått tillbaka hoppet! Nu får det hemskt gärna börja växa lite runt ögonen också.

Det var riktigt skönt att få lite paus i strålandet. Skönt att få vara hemma i lugn och ro och skönt att få vila huden lite. Än så länge känns det inte som om strålningen varken har begränsat rörelseförmågan i armen eller orsakat svullnader. Jag körde ett rejält träningspass igår och det fungerade utan problem. Och än så länge fungerar det att sova åtminstone några timmar per natt på höger sida! Det är knappt jag vågar utmana ödet och skriva det. Men så är det. Och jag tänker njuta av varje sekund så länge det varar!

Dagens strålning gick alldeles väldigt bra, fastän sköterskorna hade glömt att tända stjärnorna i himlen.  På tillbakavägen lämnades lilla bilen in för däckbyte och rengöring och efter ca en timmes möte kunde jag hämta tillbaka den igen. Snälla Roger och Valle stod nästan och bara väntade på att få hjälpa till. Och det är klart att dom fick! Varsin stjärna till er. Och till Monica, Svenne, Björn-Inge och My som bar däck igår!

Faktiskt tror jag ni förstår hur mycket det betyder att ni lånar ut lite muskelkraft Och om ni inte gör det, fick ni ju just en stjärna i himlen! Men, jag är inte riktigt säker på att nån förstår hur jobbigt det är för mig att behöva fråga. Inte ens jag förstår, så hur skulle nån annan?  Jag tror att det främst är två orsaker. Dels är det kontrollbehovet, dvs just i det här fallet behovet av att reda ut allt jag själv har tagit på mig. Rent förnuftsmässigt kan jag väl förstå att det inte på något sätt förminskar mig som människa, bara för att jag varken kan eller får bära på tunga däck. Men ni ska veta att det tar emot. Inte att ta emot. Utan att behöva fråga.

Och den andra orsaken handlar nog främst om rädslan av att inte få nån hjälp. När jag väl frågar. Och den är väl inte helt obefogad. Eller rättare sagt, av erfarenhet är det faktiskt så. Att alla som erbjudit hjälp är som bortblåsta ibland när hjälpen verkligen behövs. Så därför bad jag om hjälp redan igår morse. Bara så ni vet varför...

Lite tyngre har den definitiva tolfte dagen varit men ändå helt nikotinfri!

Nu börjar vi tröttna på att vara stadsbor, jag och hundarna. En natt, en strålning, ett däckbyte, lite jobb och lite lunch står nu emellan oss och hemresan. Dagens strålning gick utmärkt. Idag hann inte ens händerna domna av. Jag tycker att det börjar kännas i huden redan nu, lite ömt och svullet, men jag kan inte göra så mycket annat än att lydigt smörja in mig med den rekommenderade krämen. Men hu, vad den luktar äckligt...

Dag elva blev helt nikotinfri! Definitivt!

Det går fort att vänja sig i cancerlandet. Idag kändes det "precis som vanligt" när jag kom till strålningen. Jag var ute i rätt rejält god tid och passade på att få ett p-tillstånd för resten av tiden. Det kostar i och för sig lika mycket att parkera men då kan man stå precis utanför ingången. Och det känns bra eftersom jag kommer att ha hundarna med mig i bilen lite då och då.

Det första jag såg efter incheckningen, var en lapp som meddelade att dom var en halvtimme sena. När jag som bäst satt och funderade på om jag skulle gå ut och flytta bilen och lägga i nya parkeringspengar eller gå och fika, öppnades dörren och det var min tur. Lappen var från igår. Trots att det var röntgen idag, så var jag ute vid bilen igen strax efter åtta. Det är inte helt enkelt att köra efter att ha legat med armarna i denna hemska ställning. Framför allt vänsterarmen blir kraftlös och det gäller att tänka sig för innan tvära svängar. Men det går och det är onekligen väldigt bekvämt och tidssparande att ta bilen, om än dyrt. Nu var jag på jobbet innan kvart över åtta och blir det så i fortsättningen kommer detta att fungera galant. Om jag nu inte blir sådär trött som dom hotar med, förstås. Men det förhandlar vi som sagt om när eller om den dagen kommer.

Tiodagarsjubileet firades lugnt och stillsamt (dvs inte alls), utan annan nikotintillförsel än plåstret. Funderar på att ta elvadagen helt utan nikotin.

Ja, nu är strålningspremiären avklarad. Inte fick man mer tider än en vecka i taget, inte. Eller inte ens det den här gången. Jag fick tider till och med fredag. Punkt. Men så långt allt väl för jag får komma redan tio i åtta. Blir det så i fortsättningen också ska jag verkligen inte klaga. Jag har i alla fall lämnat sex datum som är särskilt viktiga, tillsammans med den mer allmänna bönen om tidiga morgontider.

Idag domnade händerna ännu fortare. Det är väl lite hjärnspöke också, antar jag. Jag begåvades också med ännu mer klotter på kroppen. Och även om dagens klänning verkligen inte kan kallas urringad, syntes flera av linjerna. Det är bara att vänja sig. Fem veckor till. Själva strålningen kändes som utlovat inte alls men maskinen lät mer än vad jag hade väntat mig.

En liten kul detalj finns i alla fall att titta på när jag ligger där. Alla era stjärnor i himlen som jag delat ut! Behandlingsrummen är inredda på lite olika sätt. I simuleringsrummet var det fjärilar. I rum 2, där jag får min strålning är det stjärnor. Precis ovanför britsen finns en välvd båge, med infällda små ljus.

Med risk för att bli tjatig... men den rökfria dagen nio har också funkat bra. I morgon går jag ner en styrka till på plåster. Går det bra, får det nog vara slut med hjälpmedel sen. Och trots rökstoppet visade vågen idag att jag har lyckats gå ner tre av dom nästan åtta kilon jag gick upp under cytotiden. Men där återstår det många fler innan jag blir nöjd.