Fast jag får erkänna att den hade varit ännu bättre om jag inte hade varit så kass i magen av antibiotikan. Jag har försökt att vara duktig med att tvinga i mig dofilus men det hjälper uppenbarligen inte. Hursomhelst är det jul. Och så länge en infektion och en kass mage är det enda att klaga på, kan jag lika gärna låta bli. Eller hur!

Alldeles strax är det dags att bege sig ut till syster yster med familj för sedvanlig Kalle Anka, julmat och allt det där som hör julen till. Men innan dess vill jag passa på att, med hjälp av

allas vår Karl-Bertil och hans glöggfryntlige fader (en av fyra underbara 50-årspresenter från just syster yster med familj), önska er alla en

RIKTIGT GOD JUL!

Dagens dränering gav 40 ml.  Mindre än förra gången men å andra sidan efter bara två dagar. Det ser i alla fall lite bättre ut, känns lite bättre och dagens blodprov låg inom det normala. Nu är det bara att hålla tummarna att allt håller sig lugnt under julhelgen. Anledningen till infektionen/inflammationen behöver inte helt och hållet vara mitt fel. Det fick jag lära mig idag. Det som ger upphov till vätskeansamlingen, eller seromet, är att lymfsystemet är lite satt ur spel. Och det kan man ju lugnt säga att det var redan i ingångsskedet, efter förra operationen när dom tog ur 22 lymfkörtlar.

På måndag är nästa återbesökstid och jag får nog räkna med några gånger till. Idag missade han i alla fall helt elaka nerven. Obehagligt är det ju när dom rotar med storsprutan men det gjorde inte minsta ont. Tack för den julklappen!

En annan, helt fantastisk, julklapp hittade jag i morse. Jag gick ner på distributionen för att se om jag kunde låna en utomhusskarvsladd för att kunna dra igång motor- och kupévärmare. Då fick jag se genom fönstret att min bil var både avborstad och skrapad. Av vem vet jag inte men du hemliga ängel kan vara helt säker på att du har din alldeles egna stjärna i himlen!

Just nu mår jag inte alls bra. All den vätska som dom dom tömde mig på i måndags, kom snabbt tillbaka. Igår eftermiddag mådde jag riktigt risigt. Det gick varken att sitta eller ligga och så fort jag rörde mig skvalpade det. Jag pratade med en av sköterskorna och vi kom överens om att avvakta till idag. Efter att jag hade tagit kvällskapseln med antibiotika, kändes det faktiskt bättre. Svullnaden gick ner lite och jag kunde åtminstone sova. Med förhoppningen om att varje kapsel skulle förbättra det hela, kom jag idag överens med "min" sköterska om att vi väntar med en dränering ytterligare en dag.

Som vanligt på denna resa, visade sig vägen bära iväg åt ett helt annat håll. Just nu mår jag minst lika risigt som igår och då har jag ända bara jobbat halva dan idag. Förutom att det är svullet och skvalpar, är det nya bröstet stenhårt och svullet. Och i sårområdet på ryggen och under armen skvalpar det för fullt. Dessutom har jag en präktig värk i skelett och leder (tack för det, fulgula pillret). Och det känns som en tidsfråga innan febern bryter ut. Men fortfarande finns hoppet att kapslarna ska börja göra nytta. Eller att jag åtminstone kan få byta sort i morgon om dom nu inte gör det.

Trist är det, när det nu gick så himla bra dom första veckorna. Men jag tröstar mig med att jag har fått ett fullgott skäl att inte behöva storstäda. Och att inte behöva göra en massa julmat. Idag köpte jag färdigkokt, färdiggriljerad och färdigskivad julskinka på Hemköp. Det måste väl ändå vara höjden av bekvämlighet. Och tro det eller inte men den var precis så mycket kokt som jag vill ha den och dessutom rejält salt och välsmakande. Tillsammans med en färdigskivad julvört och en färdigköpt rödbetssallad, har jag julmat så det räcker. Definitivt fram till julafton i alla fall, när nästa julbord väntar. Men först väntar morgondagens dränering.

Det var ord och inga visor sköterskan levererade. Utan minsta leende på läppen och med ett tonläge hon inte ens har varit i närheten av förut. Och detta besked levererades tillsammans med ett penicillinrecept efter att både hon och herr plastikkirurgen hade rotat med stora sprutan för att få ut all vätska som hade samlats. Mest där bak på ryggen och under armen men tillräckligt mycket för att bilda en rodnad på det nya bröstet som dom inte alls tyckte om. Inte gjorde det särskilt ont när dom rotade. Bara på sina ställen men nu efteråt är det inte alls angenämt. Jag som hade sett fram emot ett rekordkort besök med ett glatt "vi ses i mars". Ha ha ha. Återbesök nästa måndag. Till att börja med. Jag känner mig lite som ett barn som har blivit påkommen med att snatta godis men nu har budskapet i alla fall trängt ända igenom.

Det är bara att glömma snöskottning. Och att gå klädd i bekväma linnen. Nu är det vila, ihoprullad kökshandduk och sport-BH som gäller. Helst så hårt sittande som möjligt, så jag får ordentligt tryck på ryggen. Huset står där det står. Kan jag inte skotta snö är det väl bättre att jag tillbringar mesta tiden i stan. Jag kan ju alltid åka fram och tillbaka ett par gånger och bara se att allt är okej därute men några fysiska ansträngningar är det inte läge för. Så det är bara att gilla läget. Och nånstans innerst inne tror jag att det var precis vad jag hade förväntat mig eftersom jag redan på förmiddagen idag var och beställde nya fulgula piller på Apoteket. För säkerhets skull eftersom förrådet är ute i huset.

Idag går mina tankar till kämpen Sara http://enklalivet.blogg.se/ som har hamnat i en helt omänsklig situation mellan stolarna i vården. Jag pekar finger med dig, vännen! Och åt dig om du inte orkar själv!

I fredags i alla fall. Jag mådde oväntat bra och kunde genomföra nästan hela dagens program, köra ända hem och faktiskt orka skotta tillräckligt med snö för att parkera bilen. En lyckad dag! Kul att träffa gamla arbetskamrater och väldigt skönt att få komma hem en stund. För säkerhets skull smet jag in till stan igår. Det är jag väldigt tacksam för idag. Nu verkar det i och för sig ha slutat snöa men det hade blivit väldigt mycket snöskottning hemma i Bergshamra. För mycket för att vara belagd med snöskottningsförbud i alla fall...

I fredags kväll hade jag väldigt ont. I ett av stygnen. Så ont att jag höll på att få ett rent frispel. Som om det hade suttit ett häftstift där. Aj! Inga värktabletter i världen kunde ha hjälpt mot det. Det gav sig till slut i alla fall, med hjälp av kroppens eget lilla apotek. Tårar. Och nu har jag laddat upp med Xylocain ifall häftstiften går till attack igen...

Annars har jag ägnat det senaste dygnet åt att sova. Och att slappa. Och att ta det lugnt och prova lite olika linnen som jag köpte igår. Och att sova. Och slappa... Väldigt skön helg och alldeles lagom uppladdning inför morgondagens återbesök.

Idag har vi haft heldagsmöte och jag var helt slut efter det. Då försökte jag ändå vara lite påhittig och hade en kudde med mig för att avlasta trycket på ryggen omväxlande med att använda den för att hålla armen i högläge. Det hjälpte inte. Att sitta på en och samma stol (och då menar jag inte min arbetsstol) i nästan en hel arbetsdag är helt enkelt för mycket. Framför allt eftersom det var en rätt ansträngande dag även igår, med mycket sittande, gående, stillastående i kyla och bilkörning. När jag väl kom hem igår var jag allt annat utom kaxig. Och trots värktabletter var det väldigt svårt att hitta en sovställning.

Jag skulle verkligen behöva nån sorts idé om hur jag ska kunna palla med morgondagens sittande och bilkörning. Inte minst med tanke på att jag ska iväg och anstränga mig ännu mer nu ikväll. Kanske lösningen faktiskt är att avstå merparten av morgondagens aktiviteter? Bilkörningen kan jag skippa med att låta bli att åka hem. Då slipper jag ju faktiskt snöskottning också. Jag får se hur jag mår i morgon. Och vad det är för väder. Är det som idag, stannar jag nog helst inne i civilisationens trygga famn. Oavsett om jag har ont eller inte.

Jag är nog inte alltid så kul att ha att göra med. Inför varje besök i vården, stort eller litet, försöker jag vara så påläst som det bara går och använder dom kunskaperna till att ifrågasätta och att kräva. Som idag, när sköterskan ville låta det gå fyra till fem månader till nästa operation "för så brukar vi göra". Då protesterade jag. För att i stort sett all tillgänglig information talar om tre, möjligen fyra. Och för att det faktiskt var vad herr plastikkirurgen sa. Och då har det ju redan gått två veckor. Nu har jag i alla fall nästa tid hos plastikkirurgen den 7 mars. Skam den som ger sig!

Jag kan ju tycka att dom kunde dra lite logiska slutsatser av att jag hela tiden får höra att jag inte är som vanliga patienter. Idag fick jag storsint tillåtelse att börja promenera lite försiktigt. Men hallå, den fasen klarade vi ju av redan dagen efter operationen. Jag har tagit rätt långa promenader i 1 1/2 vecka nu. Och jobbat dessutom. Och det finns en anledning till att jag nästan har full rörlighet i armen. Om den anledningen heter envishet, hög smärttröskel, extra bra läkkött eller nånting annat vet inte jag. Jag kan ju bara jämföra mig med mig själv och inte med hur andra fungerar. Men nog borde jag kunna få en operationstid snarare lite snabbare än tvärtom. Tycker jag.

Hon var helt nöjd med hur såret läker. Svullnaden under armen är den som jag får räkna med att dras med längst. Det är där som muskeln är vikt. Alltså den del av den ryggmuskel dom använde för att bygga det nya bröstet. Svullnaden på ryggen har gått ner väldigt bra. Att det är bulligt precis vid stygnen beror på den teknik dom använder och det kommer att jämna ut sig så småningom. Ett återbesök till blir det hos henne och sen är det bara att vänta till mars. Om nu inget oförutsett inträffar. Precis innan jag skulle gå, pratade vi protes. Om jag nu måste vänta minst tre månader till, vill jag nog ha en delprotes så länge. Och jag har årets uttag kvar, så det är bara att gå och prova ut. Då började hon helt plötsligt svamla om att jag nog skulle vilja prova ut ytterligare en protes. Sen. Efter nästa operation. Och hon blev mäkta förvånad över att jag kunde tänka mig att förminska ända ner till samma storlek. Är det jag som är helt galen? Eller är det helt omöjligt att förstå att man hellre väljer att ha två små naturliga bröst än att behöva fortsätta med protes? På in- eller utsidan. Fast det är klart. Just i den frågan är jag nog en väldigt otypisk patient på en klinik där det dagligen utförs diverse rena "skönhetsingrepp"... :)

Apropå jobba, så ligger nu senaste numret av Cancerfondens "Rädda livet" ute på deras hemsida. "Jobbet som medicin" på sidan 12-13 handlar om mig. Alltid konstigt att se sig själv sådär lite utifrån men den här gången är jag rätt nöjd med resultatet.

http://issuu.com/raddalivet/docs/rl_nr04_webb

Jag sov i stan i natt efter att ha varit hemma ett dygn och inspekterat hus och snömängd. Snöskottningen begränsades till det allra nödvändigaste och gick över förväntan. Allt i huset fungerade men det har varit minst ett strömavbrott, så jag fick gå en runda och ställa om mina timers.

Igår på eftermiddagen satt jag hemma framför TV:n och tog det lugnt. Jag hörde en av sprängningarna. Troligtvis bilen eftersom det höll på ett tag. Fast just då reagerade jag inte. Här sprängs det ju mest varje dag, så jag tänkte att det antagligen var någon extrasprängning för Citybanan. Inte förrän i morse insåg jag vad det var jag hade hört. Så kan det gå när man tar en nyhetsledig kväll. Har följt fyrans nyhetsmorgon och tycker att dom har lyckats vara väldigt välbalanserade. Man häpnar lite över regeringens tystnad, förutom ett twitterinlägg av Bildt. Kanske har dom fått ökad förståelse för att det inte är så lätt att hantera oväntade situationer...

Nog om det. Just nu i alla fall och här i bloggen. Jag klarar mig helt utan smärtstillande sen i fredags. Visst gör det lite ont fortfarande, framför allt när jag måste sitta längre stunder på vanliga stolar, men det går att hantera. I morgon ska jag tillbaka till sköterskan. Det ska bli spännande att höra vad hon säger den här gången. Hoppas hon tar stygnen, så jag snart kan få börja sova på högersidan igen.