Helgen har gått åt till att förbereda Japanresan, och framför allt dom tio dagar som jag inte kommer att vara på hemmaplan. Tack och lov för dator och mobiltelefon! Med hjälp av dom hinner jag nog fixa en hel del på plats också. Fast just nu har jag bestämt mig för att det blir som det blir med det. Nu tänker jag njuta av nuet och försöka få ut så mycket som det bara går av en resa som jag sett fram emot på så många olika sätt. Framför allt har ju resan varit ett mål och en sorts symbol för min kamp för att överleva och bara det är väl ett skäl gott som något att ta vara på nuet.

Jag har också hunnit fundera en hel del över besöket hos plastikkirurgen och min ovilja att få ett implantat. Hur jag än vrider och vänder på det, kommer jag till samma slutsats. Jag vill inte ha ett främmande föremål i min kropp. Jag har helt enkelt haft ett för mycket, dvs Hemske Harald. Helt förnuftsmässigt förstår jag ju att man inte kan jämföra en aggressiv tumör med en silikonklump men känslomässigt spelar det ingen roll. Jag vill inte ha fler främmande föremål. Punkt. Och just i den här frågan har jag ju faktiskt möjlighet att hålla i kontrollspaken.

Glömde förresten att rapportera det mest positiva inslaget från kirurgbesöket; min operation blir redan den 28 november. En söndag! Har man väl kommit in i privatvårdens värld, med hjälp av vårdgarantin, sparas uppenbarligen inga medel för att erbjuda det som en gång lovats. Jag kan inte låta bli att fundera över varför inte landstinget kan leverera detta i egen regi? Eller kan och kan... Om bara den politiska viljan fanns...

Apropå politisk vilja, skulle väl i den bästa av världar all cancerforskning finansieras via skattsedeln. Nu är det inte så. Långt ifrån så. Därför är jag oerhört tacksam och stolt över alla bidrag som hittills kommit till min insamling:

http://www.cancerfonden.se/sv/Stod-oss/Insamlingar/?collection=4432

Målet på 5000 kronor uppnåddes redan i förra veckan, så nu har jag höjt ribban. Än en gång, tack på förhand!