Lite jobb och lite mer semester. Jag har ju gott om semesterdagar eftersom hela förra sommaren gick åt till cellgiftsbehandlingen. Och när jag väl piggnade till efter den och efter operationen var jag ju bara sugen på att komma igång på riktigt med jobbet igen. Nu försöker jag ändå se till att det går åt lite dagar. Jag började så smått med att jobba tre dagar den här veckan men avslutar med några lediga dagar. Hoppas att kunna göra detsamma nästa vecka.

Vi har kommit en bit in i augusti och det är dags att dela ut 310 stjärnor i himlen! Jag är förmodligen väldigt tjatig men jag förstår inte riktigt hur det kommer sig att jag fortfarande har besökare i bloggen. Det är ju inte precis så att jag skriver särskilt mycket längre. Och det jag skriver, när jag väl skriver, blir ju bara tråkigare och tråkigare. Tycker jag själv i alla fall. Kanske är det så att det kommer nya läsare som läser gamla inlägg? Oavsett vilket har jag bestämt mig för att låta bloggen ligga där den ligger. Kan den vara till nytta för någon så är det väl bara positivt. En och annan uppdatering lär det väl bli. Redan nästa vecka är det dags för bröströntgen och nån gång i september är det besiktning igen. Men jag tänker inte planera för något annat än att få en godkändstämpel även denna gång! :)

Oj, så fort tiden går när man är ledig! Jag har haft semester i nästan två veckor och tycker att det bara känns som att det var ett par dagar sen jag skrev sist... Att ha semester är en gåva. Förstår jag nu. Förra året blev det ju ingen semester eftersom sommaren gick åt till förgiftning. Det blev ju inte särskilt mycket gjort åt varken hus eller trädgård heller, av samma anledning.

Så nu försöker jag komma i kapp, samtidigt som jag försöker vila. Inte helt lätt att hitta den balansen men lite hjälp har jag av det svenska sommarvädret. Det går ju helt enkelt inte varken att måla eller att tämja djungelträdgård när regnet öser ner...

Tyvärr har jag också "hjälp" av mina antihormoner... Jag börjar få rejält ont i lederna. Än så länge (peppar, peppar...) har det inte inverkat på rörligheten men man pallar inga längre stunder uppflugen på en stege med ledvärk. Lite jobbigt känns det, med tanke på att jag ska äta den här medicinen i minst fem år. Men som vanligt får jag ju påminna mig om att alternativet är så mycket värre!

Novartis alltså. Jag fick iväg ett mail i fredags och fick svar samma dag! Visserligen var dom mest intresserade av att veta om min brist på närminne kunde vara en biverkan av Femar men ändå. Jag är klart imponerad av snabbheten. Dosett är inte aktuellt, fick jag lära mig. Tabletterna är mycket fuktkänsliga och ska vara i sin originalförpackning. Visst skulle det väl rent teoretiskt gå att klippa sönder kartan men det är nog bara att glömma när det gäller mig. Mitt förslag om att märka kartan skulle i alla fall vidarebefordras. Jag har fortfarande inte en susning om hur många - eller hur inga --- piller jag tog i tisdags men sen dess har jag i alla fall haft full koll.

Ja, otroliga summan av 398 stjärnor i himlen delas härmed ut till juni månads besökare! Det är verkligen helt otroligt att så många kikar in trots att jag har blivit så usel på att skriva. Men kul!

Om det inte vore för värmen, så skulle det mesta vara ganska perfekt. Tack och lov för min BH-lösning i alla fall! Jag plockade fram en av dom andra sportisarna i måndags och sydde i en ficka i den också. Den blev ännu bättre. Inte så att det är jättebekvämt. Det tror jag inte är möjligt ens. Men det skaver inte och det känns mer som mig när jag kan använda en BH som jag ändå helt och hållet har valt själv. Nu har jag dessvärre slut på fickor, så det får bli en tur till Amoena nästa vecka.

Annars har veckans stora problem varit att försöka lista ut om jag tog min medicin eller inte i tisdags. Jag är helt säker på att jag gick ut i köket för att ta medicinen. Jag är också säker på att jag tog fram en ny karta för att fylla på förrådet i handväskan. Men det är ett enda stort hål i minnet mellan dom två händelserna... Och inte kommer jag ihåg när jag började på kartan heller. Jag trodde att jag mindes det men det fanns inte en chans att det kunde stämma. Så vad gör man? Jag kollade i FASS och det verkade som att det var värre att överdosera än att glömma en dag. Så jag tog i alla fall inte en till. Om jag nu tog den första. Ibland är det besvärligt med cytohjärna. Eller om det är åldern. Eller värmen. Eller en kombination av alla tre.

Käcka arbetskamrater tycker att det är dags att skaffa en sån där doseringsask, eller vad det nu heter. Men jag vet inte. Det känns så definitivt på nåt vis. Om jag för en sekund trodde att jag skulle komma ihåg att sätta en liten prick i kalendern varje gång jag tar ett piller, skulle jag testa det. Men det loppet är så kört på förhand. :) Möjligen att jag skulle klara av att komma ihåg att notera dom dagar jag börjar på ny karta. Men f-n trot. Jag förstår inte varför inte tillverkarna kan göra som med p-pillerkartorna, dvs märka kartan med veckodagarna. Det skulle ju vara till otroligt stor hjälp. Och det är ju liksom bara såna som jag som äter sån medicin... Jag ska ta och maila till Novartis och föreslå det.

Det funkade! Jag hittade en gammal sport-BH och sydde i en ficka. Och visst, det kanske inte riktigt håller med tajta tröjor men det funkar alldeles utmärkt med mer normala kläder. Och det skaver inte. Inte det minsta! Tjohooo!!!

Och det bästa av allt är att jag har två BH-ar till av samma modell. Så nu ska här fixas fler fickor!

... och det blir alltmer sällan som jag skriver i min blogg. Och det är väl bra, antar jag. Det är ju ett tecken på att livet blir alltmer som vanligt. Jag insåg igår att det inte ens kändes något speciellt att köra rally längre. Visst är det skönt att slippa ta hänsyn till hundar eller andra passagerare men det var inte i närheten av känslan från förra året. Men då var det ju dom enda gångerna som jag kunde låtsas vara lite normal. I bilen, med hög musik och lite rallykörning.

Nu har jag ätit den nya medicinen i en månad och än så länge har biverkningarna varit förvånansvärt få. Lite fler vallningar än förut men å andra sidan ganska lindriga. Lite illamående ibland och lite stelhet i lederna. Och än så länge har jag åtminstone inte gått upp i vikt. Inte ner heller men stå stilla får duga så länge...

Det som är jobbigast just nu är nog faktiskt att jag "måste" använda protesen varje dag. Det är liksom inte helt funktionellt med munkjacka när temperaturen börjar kliva över 25 grader. Det är inte protesen i sig som är det jobbiga. Det är att BHarna skaver. Jag ska nog testa att plocka fram en gammal mjukis och sy in en protesficka. Eller möjligen hämta ut en annan sorts protes som man fäster direkt på kroppen. Men det känns inte helt lockande när det är sommar och varmt. För första gången börjar jag faktiskt se fram emot en rekonstruktion. Men det är minst 1 1/2 år kvar innan det ens är aktuellt. Så det är väl bara att jaga vidare i BH-djungeln så länge.

Idag var det dags för bentäthetsmätningen. Väldigt odramatiskt liggande på en bänk medan en apparat rörde sig över kroppen och scannade in ett antal bilder. Fort gick det också. Och jag fick komma in en kvart före utsatt tid, så det är väl bara att känna sig nöjd med det äventyret. Jag lär inte få nåt svar förrän vid nästa återbesök i augusti, antar jag. Om det nu inte skulle visa sig att jag redan är benskör, förstås, men det finns absolut ingen anledning att tro att det skulle vara så. Den här mätningen är ju för att skapa ett jämförelsetal.

Annars kan jag bara konstatera att det ännu en gång har straffat sig med att ropa hej... Tre dagar tog det efter det senaste inlägget och sen var illamåendet tillbaka. Fast bara i några dagar. Och det kanske egentligen berodde på förkylningen. Om det nu är en förkylning jag har. Läser jag i FASS så finns dom flesta förkylningssymptomen med på listan över biverkningar... Utom ont i halsen! Och det har jag. Också. Alltså måste det vara en vanlig förkylning, eller hur?

Idag har det gått en vecka sen jag bytte medicin. Än så länge går biverkningarna att hantera. Vallningarna har tagit fart igen. Inte värre men tätare. Jag börjar få ont i lederna, framförallt i benen. Det gäller att se till att röra på mig så mycket som möjligt. Hela tiden. Annars stelnar jag till och då får jag ont. På måndag ska jag göra en bentäthetsmätning, så vi vet vad mitt utgångsläge är.

Det är i alla fall skönt att slippa illamående. Hur det blir med vikten är ju alldeles för tidigt att säga. Både viktökning och -minskning finns ju med som biverkningar men det är väl alltför optimistiskt att hoppas på det senare. Humöret åker lite berg- och dalbana men det kan ju bero på att jag har börjat sova dåligt igen.

Så har det blivit dags för stjärnutdelning igen. 409 stycken. Till alla er som var in på bloggen under maj månad!