Idag var det så dags. Blodprov halvåtta, sedvanlig frukost i Radiumhemmets fik och sen blev jag slutligen insläppt till min något teknikstressade professor.

Han var väldigt nöjd med det han såg och bestämde sig raskt för att jag nu får byta medicin eftersom min tumör ändå var rätt "otäck". Så nu ska vi utforska en ny värld av biverkningar... Femar heter den nya medicinen och den har minsann sin beskärda del av biverkningar. Som vanligt känns det tryggt att ha den samlade kunskapen hos Cancertjejerna att ta till. Vissa får väldigt jobbiga biverkningar och andra känner ingenting. Det enda som var stressande att lässa om i FASS var att en av biverkningarna är håravfall. Visserligen väldigt ovanlig men just nu känns det mer än övernog att jag har en del kala fläckar av psoriasisen som har blommat ut...

Men, den som lever får se. Skoven ger sig förhoppningsvis med tiden. Kroppen har ju onekligen utsatts för en hel del och psoriasis har tydligen en hel del med immunförsvar att göra. Just idag är jag i alla fall helt nöjd med att ha blivit utsläppt på tre månaders grönbete!

Eftersom jag nu har uppmärksammat ett antal av dom mer bisarra jubileumsdagarna, kan det väl vara på plats att faktiskt komma ihåg den dagen när hoppet återvände.

Idag för precis ett år sen var jag på mitt första återbesök hos professorn efter den första ET-kuren. Jag kommer nog aldrig att glömma känslan när han sprack ut i ett stort leende över att Harald hade krympt. Lättnad, glädje. Och hopp. Om än bara lite, lite. Så ändå lite hopp om framtiden. Något att hålla fast vid när cellgifterna tog allt större utrymme i livet. Och när jag mådde som sämst.

Och på tisdag är det dags för besiktning igen. Den här gången känner jag mig inte direkt orolig. Det finns liksom inget som pekar mot att jag skulle få några dåliga besked. Fast visst finns den där och lurar, den lilla orosknuten i magen... Håll gärna en ledig tumme eller tass på tisdag vid niotiden!

Jag höll ju på och målade tak i mitt nya kök, när jag upptäckte Harald. Planen var att även måla badrummet men så blev det inte. Förrän idag. Nu är fönster- och dörrkarmar strukna en gång. Och taket. Vitt och fint blir det och äntligen passar allt ihop med dom grå tonerna på väggar och golv.

Men jag ska inte sticka under stol med att det var lite påfrestande. Det väckte många minnen till liv från dom där dagarna innan diagnosen. Det var nog faktiskt den värsta tiden. Väntan, oro och ångest. Även om själva cancerbeskedet slog ner som en blixt, så gav det i alla fall något att förhålla sig till.

Idag är det precis ett år sen peruktjejen rakade av mitt hår. Mycket har jag förträngt men den känslan när jag såg mig själv i spegeln efter det, kommer jag nog aldrig att glömma... Tack och lov fortsätter håret att växa. Det är fortfarande väldigt bebisfjunigt och alldeles grått. Men det är hår. Mitt hår!

Ja precis. Bara för att mitt behov av att skriva blir mindre och mindre, behöver jag väl inte bli ouppfostrad. Alla ni 365 som läste bloggen under april ska naturligtvis ha en lika stor stjärna i himlen som alla andra läsare har fått!

Idag är det ett sånt märkligt ettårsjubileum igen. Den kvällen när jag nästan förlorade medvetandet på hallgolvet. Och dessutom första gången jag tog en spruta på mig själv. Det var något jag aldrig riktigt vande mig vid... Men som med det mesta annat, har jag nästan lyckats förtränga det obehaget också.

Nu är fokus mer på roligare jubileer. Som på lördag när gamla kära Adolf Fredrik firar 70 år. Ska bli så kul att träffa gamla kompisar och förhoppningsvis få sjunga lite vårsånger i glada körvänners lag.

Elva dagar. Mitt behov av att skriva av mig i bloggen blir, just nu i alla fall, mindre och mindre. UVIn gav sig nästan direkt när jag väl fick börja äta penicillin. Tyvärr fick jag inte vara glad särskilt länge. Jag bet nämligen sönder en tand i förra veckan. Cellgifter och tänder är ingen lyckad kombination. Jag hade planerat att börja boka in lite tider hos tandläkaren under våren men nu fick jag ju onekligen lite hjälp på traven... Rotfyllning och krona. Tur att man är högavlönad.

I morgon är det ett sånt där bisarrt jubileum igen. Då är det precis ett år sen jag petade i mig dom första 32 kortisontabletterna. Maxdos för en vuxen person, enligt FASS, är åtta så jag var rätt orolig när jag hade tagit första dosen med 16. Satt på en stol i trädgården, så att nån i alla fall skulle hitta mig om jag fick en anafylaktisk chock (det är väl så det heter? jag börjar förtränga en hel del...). Nu blev det inga andra biverkningar än väldans sosseröda kinder och en energi som hade fått en duracellkanin att svimma av avundsjuka. Och dan efter påbörjades arton veckors förgiftningskur. Men den har jag verkligen förträngt det mesta av!

I morgon ska jag göra det jag inte gjorde förra året, dvs åka in och demonstrera. Men jag åker inte till Stockholm. Har faktiskt ingen lust att lyssna på Wanja. Det blir Norrtälje och Christina och Thage G. Lite sugen är jag på att åka till Södertälje och lyssna på Evin men jag inser redan nu att latmasken kommer att segra.

I cancerlandet är det uppochnervända världen ibland. Igår kväll insåg jag att jag hade sprungit väl många gånger på toaletten. Och att det började svida rätt rejält. Dessutom upptäckte jag att jag hade blod i urinen. Mycket blod. Jag googlade lite och på alla sidor jag hamnade stod det att det var skäl till läkarkontakt (och naturligtvis hittade jag en hel del sidor där blod i urinen stod som ett möjligt cancersymptom...). Detta hade jag alls ingen lust med på fredagkvällen och tänkte först strutsa mig igenom helgen men kom ändå på bättre tankar och ringde sjukvårdsupplysningen.

Sköterskan jag pratade med tyckte att det lät väldans allvarligt och försökte skapa kontakt mellan mig och onkologjouren men dom är tydligen enbart till för den som är mitt i en cellgiftsbehandling. I stället beordrade hon mig att ringa på en gång till Närakuten. Vid det laget var jag rätt uppstressad och gjorde naturligtvis som hon sa och fick en tid en knapp timme senare.

Jag behövde knappt vänta i fem minuter på att få träffa en läkare. Han bara skakade på huvudet åt sjukvårdsupplysningen. Att mitt urinprov såg ut ungefär som tomatjuice, såg han inte alls särskilt allvarligt på. Tydligen är det väldigt vanligt att man blöder vid urinvägsinfektion. Däremot tyckte han att det var bra att jag kom ändå, så att jag fick en chans att lindra symptomen. Betydligt lättare till sinnes tog jag bussen ner till Apoteket och beredde mig på några timmars väntan. Men se, det tog inte mer än tio minuter innan jag var på väg hem med penicillinet.

Två tabletter blev det igår, enligt doktorns ordination, och redan i morse kändes det nästan helt bra. Det kommer fortfarande blod men det ska väl ge sig det med. Och det spelar liksom ingen roll. Bara det att det var en helt vanlig - och helt botbar sjukdom, gör att jag kan stå ut med det mesta. Precis så märkligt kan det vara i cancerlandet. Att man är överlycklig över en urinvägsinfektion. Yippeee!

Det är ju påskafton idag. Och påsken är ju som bekant rörlig. Så det är ju inte alls precis ett år sen jag hittade Hemske Harald. Men visst känns det. Eftersom det var just på påskaftonen som jag satte mig i fåtöljen. Och kände det där som inte fanns där innan...

Idag behöver jag i alla fall inte sätta mig och googla med all den ångest jag hade förra året. Nu vet jag ju att man faktiskt kan leva med saker som i alla fall jag aldrig skulle kunna trott var möjliga. Innan resan. Och är det nu så att resan kommer att fortsätta, så tar vi tag i det också... Men jag tänker hålla mig så långt från herr C som det bara går! Och just nu mår jag bara bra! Solen skiner fortfarande efter en strålande vår- (eller sommar-) dag och fåglarna är fortfarande i full fart.

Tack alla som hjälpte till att göra ettårsdagen till en positiv upplevelse! Alla ni härinne, alla på Cancertjejer och alla vännerna på fejan! Det kunde så lätt ha blivit ett tillfälle för att grotta ner mig men nu blev det en riktig framåtdag. Stor stjärna i himlen till er alla!

Och ni 430 besökare som var inne under mars månad. Ni fick en stjärna igår - men här kommer en till!

Det kommer nog inte precis att bli tätare mellan inläggen. Om nu allt fortsätter att gå bra, förstås (peppar, peppar...). Nästa milstolpe blir i mitten av maj, då det är dags för återbesök igen hos professorn (om nu inte han får nytt jobb...). Men man ska aldrig säga aldrig. Och nån liten veckorapport blir det nog. Om inte annat är det praktiskt att kunna läsa igenom hela tremånadersperioden inför återbesöken. Helt återhämtad är inte cytohjärnan...