Dagens besök hos tortyrdoktorn gick ungefär som vanligt. Vi börjar ju känna varandra rätt väl vid det här laget och nu verkar han äntligen ha fattat att det går att skämta om eländet. Han får rota mer och mer för varje tömning allteftersom vätskan hittar nya gömställen och just idag tror jag han hittade ovanligt många gömställen där det faktiskt finns fungerande nervtrådar. I bilen hem, i takt med att lokalbedövningen släppte, började det göra ovanligt ont. Jag som under den senaste tiden till och med har lyckats lägga i backen med bara högerhanden några gånger i alla fall, kunde nu knappt få i tvåans växel.

Dom sedvanliga 10 millilitrarna är i alla fall borta och det kändes faktiskt som det viktigaste. Jag hade hoppats få lite nytta gjort i trädgården under påskhelgen men det är nog bara att vänja mig vid tanken på att det mest blir att sitta på altanen. Inte bara under påsken utan varje helg tills det faktiskt har gett sig. Lite stressad blir jag av att jag snart ska upp på operationsbordet igen och få räkna med två hyfsat obrukbara armar när det gäller fysiska ansträngningar. Jag kan ju inte riktigt komma undan hur länge som helst med att låtsas som att djungelmodet är det senaste på trädgårdsfronten...

Faktiskt har det gått till och med lite drygt tre veckor sen jag var på kliniken och tömde ur. Det får man ju faktiskt ta med i beräkningarna. Måste bara ta med i beräkningarna eftersom det just nu är en väldigt liten droppe som försöker få mig att fortfarande se dom halvfulla glasen.

Jag vaknade nämligen med en väldigt stor droppe som signalerade något helt annat. Eller droppe och droppe. En skvalpande svullnad som jag inte känt på länge och som effektivt hämmade den rörelseförmåga som jag ändå trodde att jag hade vid det här laget.

Skit! Om ni ursäktar språket. Eller förresten. Blunda en stund om ni inte ursäktar språket, för Skit! är vad det är. Det gick ju så bra. Längre än någon gång tidigare. Och jag hade verkligen börjat hoppas att det äntligen hade vänt. Hoppas och kanske, kanske, kanske lite, lite, lite börjat utgå från att det faktiskt var så. Men så står han där runt hörnet. Herr C. Verklighetens egen mister Jante, med ett hånflin på läpparna. "Och vem tror du att du är då? Tror du på fullaste allvar något annat än att du bara har kontrollspakarna till låns? Gör om det där, så kanske jag slänger in en knöl nästa gång".

Några timmar senare var det bara att inse att det inte blev bättre. Jag fick nästan panik. Tänk om kliniken har stängt för att det är helg? Ska jag behöva gå hela påsken och ha obehag och ont, bara för att jag blev lite övermodig? Eller får jag inte sova under hela påsken bara för det? Tack och lov fick jag tag på kloka syster C (eller möjligen K) efter några timmar (syster T var på semester). Hon litade på mitt ord och fixade en specialtid med tortyrdoktorn eftersom det var lite trickigt förra gången. Du förtjänade verkligen en stjärna i himlen idag syster C/K! Innan jag fick prata med dig var glasen inte ens halvtomma. Så i morgon bitti är det bara att inställa mig på kliniken igen. Att det sannolikt kommer att innebära att jag mår som sämst när jag behöver som mest krafter på påskafton, orkar jag inte ens tänka på.

Ikväll ska jag titta på Rapport, 19:30. Då är vännen Anna intervjuad. Spännande för henne och kul för oss. Tänk att dropparna fyller på varje gång jag skriver av mig med ett gnällinlägg. Snart är ju dom halvfulla glasen där igen!

Gissa på en skala mellan ett och tio hur skönt det är att lösa bristen-på-tryck-i-vatten-systemet-i-lilla-huset helt utan fysisk inblandning av någon annan. Lite "fusk" är det väl inblandat. Redan för några år sen fick jag rådet på byggahus.se att kolla filtren i kranarna. Och om jag hade varit lite mer på alerten nu, hade jag möjligen kunnat komma ihåg det redan för ett par veckor sen. Men bättre sent än aldrig! Nu är filtren sköljda och vattnet strilar som aldrig förr! Och mitt självförtroende som husägare är just nu på plus! Me like!!!

Lilla H Idag är det ett år sen du lämnade oss och jag saknar dig så mycket. Vi var väl egentligen väldigt olika och hade verkligen valt olika stigar i livet. Utanför cancerlandet hade vi nog aldrig ens försökt närma oss varandra. Men nu hittade vi en gemenskap och en ömsesidig respekt i cybervärlden. Du fick dela en av mina hemligheter och det känns fortfarande som att du är med mig på mina äventyr. Som en vindpust på kinden.

Idag går mina tankar till dina älskade killar. Jag hoppas så att dom har hittat mängder av lycka mitt i all längtan efter dig. Men det har dom säkert. Som din älskade M skrev -  dom har lärt sig av en mästare. Jag har ett ljus tänt till ditt minne, vännen. Och jag uppmanar alla att marinera mera! Slösa med och skicka vidare all kärlek ni har. En tillgång som bara växer ju mer ni delar med er av den. Live, laugh, love! Lev livet här och nu!

Jag är ingen spelare, direkt. I alla fall inte när det gäller spel om pengar. Och absolut inte när det gäller spel på nätet. Där begränsar sig mina erfarenheter till ett tioveckorslotto med fyra fasta rader och ett Jokernummer som hängt med i många, många år. Och kanske någon trisslott då och då. IRL (i verkliga livet, alltså) har jag väl spelat lite roulett och dragit i en enarmad bandit under en och annan utekväll eller på en och annan Ålandsbåt men aldrig i någon större omfattning.

Lite nyfiken blir jag i alla fall när jag får erbjudanden via bloggnätverket om att skriva om just spel. Min blogg ligger under rubrikerna "cancer", "sjukdom", "vård", "överlevnad" och "livsglädje". Rätt långt från casino kan man ju tycka. Hur tänkte dom, liksom?

I och för sig är jag ju med i ett stort och väldigt avgörande spel, även om det deltagandet sker helt och hållet på herr C:s villkor. Det med livet som insats. Kanske är det just det som gör att jag inte är särskilt intresserad av att utmana ödet alltför mycket genom att hålla på med andra spel.

Mitt ibland alla sviter efter operationer och andra behandlingar, smyger sig en och annan annan krämpa in. Nästan alla av mina något äldre och många av mina jämnåriga kamrater brukar flina lite rått och konstatera att man får räkna med en och annan krämpa. Det ingår i paketet när man börjar komma upp i åren. Och så är det väl.

Synen är väl ett av dom tydligare exemplen. Jag har ju varit bortskämd med att slippa glasögon så här långt. Helt tack vare en väldigt klok ögonläkare som avrådde mig från att skaffa glasögon mot min översynthet i tonåren. Om jag bara stod ut några år med att behöva sitta längst bak på bion (och lite andra saker förstås), så skulle det rätta till sig. Och det gjorde det.

Men nu är jag där igen och konstaterar att avståndet till datorskärmen blir längre och längre för att inte texten ska bli suddig. Och hur jag än letar lär jag inte hitta någon ögonläkare som ger samma råd nu. Det här kommer inte bli bättre med åren. Trist men sant.

Jag har faktiskt redan ett par glasögon. Jag gick iväg till optikern för ett par år sen och fick terminalglasögon. Det tog bara två dagar innan dom var undanstoppade i en låda. Dels blev jag helt yr i huvudet om jag inte satt som förstenad men dessutom tyckte jag inte att jag såg skärmen bättre heller. Så sen dess har jag faktiskt strutsat och tänkt att det går så länge som det går. Och jag har ju ett stort skrivbord och hjul på stolen...

Än så länge har det fungerat men jag inser att den dagen kommer när jag måste börja ta tag i det. Om inte annat för att jag faktiskt kör en hel del med bilen och då kan det ju vara en fördel att se som man ska. Jag vill inte ha glasögon. Det är tillräckligt meckigt när jag behöver använda solglasögon, tycker jag. Och linser känns inte som ett alternativ, med tanke på hur jag brukar reagera så fort något kommer i närheten av mitt öga. Jag brukar inte bli helt populär hos sminköser när ögonlocken helt reflexmässigt åker igen i tid och otid. Det skulle nog bli ett ständigt letande efter tappade linser.

Kanske kan en laserbehandling vara ett alternativ? Eller är det för bra för att vara sant? Jag kommer åtminstone kolla upp det ordentligt den dagen det är dags. Men innan dess strutsar jag vidare ett tag till.

Jag har valt att betala för att göra min blogg reklamfri. Främsta anledningen till det är att jag vet att reklam kan utestänga läsare. Och då tänker jag främst på alla mina vänner i cancerlandet. Inte så mycket för att det är reklam i sig utan för att det ofta handlar om rörlig och/eller blinkande reklam. För den som genomgår cellgiftsbehandling eller fortfarande kämpar med sviterna av cellgifterna. För den som väntar på strålbehandling för hjärntumörer, genomgår strålbehandling eller lider av efterverkningarna. Och så vidare... För många blir det helt enkelt omöjligt att läsa. I alla fall någon längre stund. Just rörlig och/eller blinkande reklam har blivit mer och mer vanligt i bloggar här på bloggagratis/bloggplatsen. Så då väljer jag att köpa oss alla en reklamfri blogg.

Trots det funderar jag på att släppa in lite "smygreklam". Eller vad jag nu ska kalla det. Jag har blivit inviterad till ett bloggnätverk där jag kan få betalt för att blogga om olika produkter eller tjänster. Min blogg har bedömts som seriös (och med tillräckligt många läsare, antar jag). Efter att ha grubblat fram och tillbaka bestämde jag mig för att gå med i nätverket. Jag får skriva precis vad jag vill och vara exakt hur positiv eller negativ jag vill om det jag får i uppdrag att blogga om. Viktigt för mig är att dom pengar man får är beskattade enligt konstens alla regler. Det är inga stora pengar. Åtminstone inte om man som jag bloggar i dom lägre divisionerna (mätt i antal läsare) men jag kommer ändå inte att göra det för egen vinnings skull. Kanske kan jag få in några kronor här och där som jag kan peta in i Cancertjejers "reklamfritt forum" och/eller Cancerfondens insamlingar. 

Så jag testar nog ett tag. Och förvarnar härmed om att det kan dyka upp en och annan betraktelse eller recension om än det ena eller det andra.

Det var nog först när jag kom hem i fredags eftermiddag som jag riktigt förstod hur mycket jag längtat efter detta. Det blev till slut väldigt mycket av varan bara vara. Jag insåg rätt snabbt att den som har absolut snöskottningsförbud kanske inte ska ge sig på att såga enar. Dom är ju ändå döda, så det gör varken till eller från. Visst hade det varit bra om jag hade hunnit släpa ner dom till eldningshögen inför föreningens städhelg men någon katastrof är det ju inte om dom får vänta till i höst med att eldas upp. Ett litet orosmoment är vattnet. Det finns fortfarande ett mikroskopiskt hopp att det sitter en ispropp någonstans. Annars läcker det. Men det problemet bestämde jag mig för att spara till nästa helg. Städat blev det i alla fall. Och som sagt stora portioner av bara vara. Jag fick till och med sova ovanligt mycket i två nätter. Bara en sån sak.

Idag har det gått två veckor sen senaste tömningen och nu börjar det vara på gränsen. Men jag ska försöka dra ut på det lite till den här gången. Förr eller senare måste väl ändå kroppen börja förstå att det ingår i paketet att ta hand om den här vätskan på egen hand. Helst förr. Om inte nästa operation ska börja ligga i farozonen.