Först däckade jag i feber och förkylning i måndags. Eller det började nog redan i söndags. Dom två senaste dagarna har det varit olidligt kvavt och jag trodde att jag var sämre än jag var. För en liten stund sen kom det ett ordentligt regn och jag mår redan mycket bättre. I alla fall rent fysiskt. Men lite ordentlig åska skulle inte vara fel.

Egentligen mår jag inte alls särskilt bra rent fysiskt. Eller psykiskt. Jag blir aldrig av med den där vätskan och nu har jag fått lite känsel också. Och det gör ont och skaver både här och där. Jag känner mig orolig inför nästa operation. Rätt irrationellt med tanke på att det, med undantag för in- och ut med venporten, är ju den minst dramatiska operationen i mitt liv. Hittills i alla fall, peppar peppar... Men alla bakslag efter förra operationen har gjort att jag inte riktigt vågar hoppas på att den här ska glida på någon räkmacka heller.

Och det stör mig väldigt mycket att jag inte ens kunde få ta proverna innan operationen. Det bidrar självklart till osäkerhet och nervositet. Och inte blev livet lättare av att vi fick reda på att en av våra vänner har somnat in. Visserligen redan förra året men det hjälper ju inte när vi inte visste. Fiffi, den relativt korta tid som jag fick förmånen att ha kontakt på Cancertjejer och till och med träffa dig i verkliga livet, gav verkligen bestående intryck. Nu är du hos dom andra tjejerna och gör bestående intryck där. Vila i frid, vännen.

Jag har nog helt enkelt fått en "släng" av dödsångest. Jag har verkligen försökt att inrikta mig på framtiden under dom här dryga tre åren men förr eller senare kommer väl verkligheten ikapp. Och mycket elände har det ju varit under det senaste halvåret. Kanske är det dags att få träffa en kurator och få lite hjälp med att sortera ut begreppen? Kanske är det dags att erkänna att den som bara "kan själv" faktiskt inte alltid är den som är starkast? Kanske kan jag behöva att någon visar upp dom halvfulla glasen för mig? För dom finns där. Det vet jag ju.

Det där med att sova på nätterna var snabbt övergående. Nu är det som vanligt igen. Vid fyratiden i morse fick jag dessutom hjälp med att hålla mig vaken. Av en skränande fasantupp som tydligen har utsett min och grannarnas tomter till sitt revir. Var är inkräktarkatten när den behövs som bäst? Igår låg den minsann och solade på trappen till utedasset. Och den lämnar tydliga hårspår i min läsfåtölj på altanen.

I alla fall gav jag upp alla försök att somna om till slut och satte mig med morgonkaffet framför TV:n. Det var Fråga Doktorn och det råkade handla om hur en bröstcancerdrabbad kvinna upplevde diagnos och operation. Hon tyckte att det hade behövts mer gullegull, så att man skulle slippa känna sig ensam. Och så tyckte hon att det borde finnas ett patienthotell där man skulle få bo och bli ompysslad efter operationen. Programledarna kvittrade glatt och tyckte att det där med gullegull lät så bra. Vad dom egentligen ville få fram med inslaget förstod åtminstone inte jag.

Med all respekt för hennes känslor och upplevelser men jag kan nästan garantera att man efter drygt fyra månaders resa i cellgiftshelvetet på jorden, sätter gullegull rätt långt ner på prioritetslistan. Det gjorde åtminstone jag. Min högsta prioritet var att äntligen få bli av med min knöl. Och min andra prioritet var att det skulle ske på ett professionellt sätt. Det spelar ju liksom ingen roll hur gullig en sköterska är om det första hon meddelar är att hon nog inte klarar av att sätta dropp genom venporten. Fast jag särskilt hade begärt redan vid inskrivningen att den skulle användas. Vid det laget var jag ju nästan omöjlg att sticka.

Och mycket riktigt. Hon misslyckades med porten. Hon misslyckades med att sätta droppet i armen också. Fast då trodde hon inte på mig när jag påpekade en halvtimme senare att jag inte fick i mig något. Och jag hade gärna sluppit känna det som att få en kniv i armen när hon skulle tvinga in droppet med hjälp av en spruta. Fast vid det laget var hon i och för sig inte det minsta gullegullig längre. Nej, jag hade mycket hellre blivit nertransporterad till narkosavdelningen på en gång. Där fungerade det vid första sticket och då struntade jag fullständigt i att hon som stack var både sur och vresig. Och jag hade hellre fått rätt information om nästa steg i behandlingen än fel, om än från en aldrig så gullig kirurg. Och så vidare...

Fast det är klart. Dagen efter operationen fick jag inte ens behålla sängen utan blev utslängd i väntrummet, medan jag väntade i nästan 1 1/2 timme på sjukgymnasten. Jag var helt slut efter att knappt ha sovit en blund. Ont hade jag också. Då kanske det hade varit skönt med lite gullegull i alla fall? Eller ändå inte. Att få behålla sängen hade varit hundra gånger bättre. Tycker jag.

Jag ringde i morse för att se vad som gick att göra med den olämpliga onkologtiden. Inte trodde jag på allvar att det skulle gå att tidigarelägga och jag hade inte ens tänkt att strida för det. Jag vet ju vilka jag "slåss" om tiderna med. Däremot tyckte jag att jag hade kommit på en rätt finurlig kompromiss. Min blodprovsremiss gäller från den 25:e. Om det gick att tidigarelägga det till den 24:e skulle jag ju åtminstone kunna få labbsvaret innan operationen. En halv "frisedel" vore ändå bättre än ingen. Men se då hade jag ju inte tagit någon hänsyn till att regler är regler...

Egentligen vet jag inte riktigt vad som hände när jag äntligen blev uppringd. I stället för att vara mitt normala jag, dvs en riktigt jobbig/krävande/envis/pain in the ...-patient, hamnade jag i en väldigt undergivet läge. Lite förbluffad var jag nog av att den jag pratade med verkade så ointresserad och oförstående. Annars är jag väldigt bortskämd med kontakterna med B&S. Men idag var det liksom inget att be om. Jag försökte lite försynt att lägga fram min kompromiss och blev avsnäst med att dom minsann ville ha labbsvaren så tätt intill onkbesöket som möjligt. Och i samma andetag sköt hon upp onkbesöket en dag, eftersom jag ju inte kan den 31:a. Utan att ändra remissen.

Tyvärr hinner jag inte åka och ta blodprovet den 25:e eftersom jag ska infinna mig på kliniken redan vid åttatiden. Annars hade jag gjort det. Bara för att, liksom. Eller så kunde jag tänkt mig att pussla lite med skohornet för att ändå behålla den 31:a och få tidigarelagt blodprovet eftersom det helt plötsligt gick att förlänga tiden mellan prov och onk. Men regler är regler. Och tydligen går dom bara att tänja på när det passar. Henne. Det hjälpte inte ens att jag försökte övertyga henne om att det inte var plastikkirurgen som begärt proverna denna gång utan jag själv. Och det är ju faktiskt jag och ingen annan som tar risken att trigga igång eventuella metastaser när jag lägger mig på operationsbordet. Men regler är ju regler...

Inte var hon särskilt trevlig när jag frågade vad anledningen var till att jag fick byta onkolog igen heller. "Så är det bara. Dom är så upptagna." Missförstå mig rätt här. Jag vet att det är väldigt kvalificerade bedömningar som finns i bakgrunden och egentligen är det ju enbart positivt att jag placeras i lägre och lägre prioriteringsgrupper. Men jag är ju faktiskt fortfarande i en relativt hög riskgrupp. Om än något lägre än för ett halvår sen. Och jag måste väl ändå få fråga om ännu en av mina onkologer har slutat? Hoppas att hon bara hade en dålig dag. För i så fall förstår hon nog innerst inne hur dåliga dagar vi har, vi invånare i cancerlandet, till exempel varje gång ett återbesök närmar sig. Och kan då hantera framtida samtal på ett helt annat sätt.

Idag fick jag kallelsen till nästa återbesök hos onkologen. Det fanns två dagar som var direkt olämpliga. Den ena var den 25:e, som ju är nästa operationsdag. Den andra var den 31:a, då vi har vårt årsmöte i förbundet och jag är föredragande på lite väl många punkter för att det ska kännas bra att inte vara där. Det blev den 31:a. Jag har i och för sig bestämt mig för att mina läkarbesök är viktigare än något annat men jag får nog försöka få till en ändring ändå. Helst vill jag ju få med mig en "frisedel" upp på operationsbordet. Och går det inte att fixa en tidigare tid, känns det inte som någon katastrof att skjuta på det ytterligare några dagar. Vi får se.

Efter påskens lägenhetstömning och helgens bokhyllemontering, blev jag lite övermodig. Det kändes som att kroppen hade hanterat alla ansträngningarna utan att hämnas med nya vätskefickor. Det kändes faktiskt så pass bra att jag tog en måndag utan tortyrband. Och med protes. När jag tog av mig BHn på kvällen kändes det minst av allt bra och trots två dagars kompensation med hela tortyrkitet, är det skvalpigt igen. Tröttsamt. Men det var rätt kul att kunna hänga på mig en helt vanlig kavaj i alla fall, om än bara för en ynka liten dag. Och jag ringer inte kliniken förrän tidigast i morgon. Det orkar jag bara inte.

Däremot orkar jag naturligtvis tacka er fantastiska 1207 unika läsare som kikade in i april. Varsin stjärna på himlen har ni självklart förtjänat och tilldelas härmed!

Har förresten fått ett hedersuppdrag idag av granndottern:

Jag kan med 100 procents säkerhet rapportera att det är skillnad på 40+50 kilo knähundar och en på totalt fyra. På ett ungefär. Hon når ju knappt upp till knäna när hon står på bakbenen. Söt är hon i alla fall och efter några oroliga svängar runt i lägenheten (antagligen finns det väl lite lukt kvar från dom som hon upplevde som stora monster) ligger hon och snusar vid mina fötter. Sämre uppdrag kan man ha.

Bildbeviset kommer här:

Det tog nästan fem timmar, med lite gråt och tandagnisslan och väldigt mycket fix och trix, men nu står den där. Min fina stringhylla. Den behöver fästas i väggen men det kan jag fixa i morgon. Nu tycker jag nog att jag är värd lite vila.

Jag klarar bara en natt i taget hemma i den lite hårdare sängen. Om någon nu undrar varför jag inte håller mig hemma när jag väl har möjlighet. Jag hade en helt underbar eftermiddag på altanen igår och på det en hyfsad nattsömn men vill inte utmana ödet alltför mycket.

Faktum är att jag har sovit väldigt många timmar i tre nätter nu. Enda kruxet är att jag håller på att totalt vända på dygnet. Jag somnar redan före åtta på kvällen och vaknar följdaktligen bara tidigare och tidigare. Fast just nu bryr jag mig inte. Det är en så otroligt skön känsla att få sova 7-8 timmar och ändå skönare känsla att få vakna och vara lite pigg, även om klockan är nånstans mellan tre och fyra på natten! Tids nog hinner jag säkert skruva tillbaka till en "normal" dygnsrytm.

Jag kanske rent av ska tacka både Putin, Försäkringsbolaget och Banken. Kanske var det ren utmattning efter gårdagens äventyr som gjorde att jag sov hela åtta timmar inatt! Det var verkligen ett tag sen. Visserligen hade jag föredragit att somna något senare och sluppit vara klarvaken klockan fyra i morse men man kan ju inte få allt här i livet. Åtta timmar är ändå åtta timmar!

Och jag kan ju hoppas att Banken är huvudansvarig för detta. Jag tog mig nämligen igenom kapitel två av Jakten på det gömda Bankkontoret idag, så då kan jag kanske få sova en hel natt till. Det blir som det blir med det. Helt lätt var det inte att hitta det där Kontoret som faktiskt hade öppet ända till 18.00 Det låg inte där det alltid har legat. Där hängde bara en skylt uppe innanför ett glasfönster men något Bankkontor såg jag inte skymten av. Jag ringde till kundtjänsten som försäkrade att det skulle ligga en bit längre ner i nästa gathörn.

Och det låg faktiskt ett Kontor där. Men det var naturligtvis ett helt vanligt (enligt nutidens mått mätt allltså) Kontor, dvs ett utan pengar. Det fanns kölappar för "snabba ärenden" men när jag frågade en ledig handläggare meddelade hon lite lätt nedlåtande att överföring från utbetalningskort till konto inte räknades dit. Däremot skulle det finnas ett ställe 30 meter längre bort där dom faktiskt kunde ordna sånt. Där satt det en stor skylt redan vid ingången som stolt förklarade att det minsann inte finns nån myntmaskin. I alla fall inte där! Huruvida det gick att byta pengar med Banken där, framgick inte.

Men det fungerade i alla fall att utföra mitt ärende. Jag fick också ett löfte om att samtliga framtida utbetalningar som går via Banken, till utbetalningskort eller inte, ska sättas in på mitt konto. Och det får väl räcka för idag. Fast jag funderar fortfarande på vilka ärenden som räknas som "snabba ärenden". Mer än "Hej, kan man utföra "normala" bankärenden här? Nehej, jaså inte..." Och just dom ärendena verkar ju lite dyrt att ha speciella Kontor för. Särskilt om det bara är 30 meter till det gömda Bankkontoret där man faktiskt kan utföra åtminstone några "normala" bankärenden.

Det blev åtminstone inte så mycket tid över till att reta mig på dagens femmånadersjubileum. Idag var det dessutom lite svalare, vilket onekligen förenklar saker och ting. Det är liksom betydligt enklare att dölja diverse storleksskillnader, skavanker och framför allt tortyrredskapet om man kan använda relativt tjocka och bylsiga kläder. Men när temperaturen börjar nå upp till sommarhöjder blir det svårare. Jag hämtade ju ut en delprotes före jul men den har jag bara kunnat använda en enda gång. Och egentligen inte ens då men ibland får man faktiskt lida pin för att vara/få känna sig fin. Nu är det i alla fall mindre än fyra veckor kvar till utjämningsoperationen, så någon nytta har jag ändå av detta jubileum.

Idag kunde varit en ganska bra dag. Om det inte hade varit för Putin, Försäkringsbolaget och Banken. Inte så att jag tror att dom hade kokat ihop nåt tillsammans men effekten av dom tre blev rätt stor. Åtminstone räknat i antalet minuter. Först var det Putins kortege ut till Arlanda som ställde till med problem när vi skulle åka från Bålsta och in till jobbet igen. Oavsett vilka alternativa vägar jag försökte mig på var det liksom igenkloggat i mitten. Och köer överallt. Tur att man har AC i bilen i alla fall. Där, Putin, stal du ungefär en timme av mitt liv. Och Monicas...

När vi väl var framme, passade jag på att länsa brevlådan på vägen upp. Där låg ett utbetalningskort från Försäkringsbolaget. Kära Försäkringsbolaget, jag har vid fyra tillfällen just i detta ärende försökt förmedla informationen att jag vill ha pengarna på mitt konto. Uppenbarligen förgäves. Den som hade beordrat utbetalningen hade dessutom passat på att smita iväg på semester. Eller nåt annat. Inte tillbaks förrän på fredag. Så då började jakten på ett Bankkontor. Och inte bara ett Bankkontor utan ett Bankkontor som tar emot alldeles vanliga människor. Det visade sig nämligen att det finns ett Bankkontor bara 124 meter från jobbet. enligt Bankens egen så kallat informativa App i mobilen. Med fina Öppettider och allt fast när jag ringde och kollade visade det sig att det inte var några öppettider för vem som helst inte.

Jag kan inte påstå att jag blev förvånad. Mest uppgiven och ändå lite förundrad. Jag är egentligen inte kund i Banken utan tillhör en liten fristående föreningssparbank som är en del av den stora Bankens Koncern. Och i min lilla bank sysslar dom verkligen med suspekta verksamheter. Dom hanterar riktiga pengar. Bara en sån sak. Dom öppnar fler kontor och dom anpassar öppettiderna efter kunderna. Skrattretande eller hur!

Dom andra storaBankkontoren som finns i "närheten" stängde 16.00 Jag bestämde mig för att försöka hinna till ett av dom. Då hade jag inte räknat med Putins inflytande över busstidtabellerna... Trots att en dryg timme hade gått sen avspärrningarna i innerstan hade hävts gick det liksom bara bussar söderut. Och när det äntligen kom en som gick åt rätt håll var klockan så mycket att jag inte ville chansa på att hinna. I stället satte jag mig på en buss åt andra hållet för att åka till det enda kontoret som faktiskt har öppet lite längre. Och då visade det sig att Putin hade lyckats få till ännu nån avspärrning vid Tegelbacken, trots att det nästan var två timmar sen han lämnade innerstan. Jag gav upp vid Norra Bantorget och gick hem. Ytterligare nästan 1 1/2 timme fattigare...

Kanske har jag gnällt av mig nu. Kanske tillräckligt mycket för att se allt det bra i morgon. I stället för det trista faktum att det är femmånadersdagen av operationen och att jag fortfarande är rätt svag och uschlig. Den här påskhelgen har jag väl i och för sig lite mig själv att skylla men man kan inte tömma en lägenhet helt utan fysisk ansträngning. Framför allt inte när det finns andra som också har krämpor men ändå gör så gott dom kan. Och vi blev nästan helt klara. Det kan vara värt både lite träningsvärk och lite svullenhet.

Jag var rätt risig efter besöket hos tortyrdoktorn. Både torsdag och fredag. Och om jag ska vara ärlig även idag. Men idag fanns det inget utrymme för att må dåligt. Helt enligt familjetraditionen att fira storhelger på alla möjliga ovanliga sätt; idag var det dags att tömma mammas lägenhet.

Mamma har ju flyttat till nunneklostret, med ungefär en fjärdedel av sina saker. Vi har försökt att åtminstone ta hand om lite mer värdefulla (materiellt eller rent affektionsmässigt) saker men allt får inte plats hos oss barn, barnbarn eller nära vänner. Att allt har fått plats från början i en pytteliten trea är ganska otroligt. Det är bara att konstatera att dom la ner stor kraft på att hitta fiffiga stuvutrymmen i slutet av 50-talet. Och att skicka en tacksamhetstanke till Stockholmshem för att dom har byggt ordentliga grovsoputrymmen. Åtminstone därhemma i Bagis.

Efter nästan sex timmars mer eller mindre oavbrutet jobb gav vi oss för idag. Inte bara för att vi var helt slut fysiskt utan för att det faktiskt tar även känslomässigt. På oss alla i familjen. Nu tar vi en vilodag och fortsätter på måndag.

Här hemma har jag nu en nedmonterad stringhylla, golvvarianten, apropå värdefulla saker. Blotta tanken på att försöka få ihop den igen gör mig alldeles utmattad. Inte minst med tanke på att den var näst intill omöjlig att montera ner efter dryga femtio år. Att skruvar kan sitta så hårt.