Jag håller som bäst på att packa ihop allt som finns i min övernattningslägenhet inför flytt till en annan. Mest är jag fascinerad över hur många saker man egentligen kan pressa in i 30 kvadrat...

I städskrubben hittade jag en hopknuten brun soppåse. Den visade sig innehålla mina använda Neupogensprutor, som jag toalt hade förträngt. Brrrr! Av allt elände jag har tvingats gå igenom, var nog det där med sprutorna det som framkallade mest ångest. Att behöva ta sprutor på mig själv. Och att veta att dessa sprutor med största sannolikhet skulle ge mig värk och feber. Samtidigt som deras uppgift faktiskt var att förhindra värk och feber eftersom dom skulle stimulera produktionen av vita blodkroppar. Det var verkligen inte helt lätt att avgöra vilken feber som berodde på vilken behandling....

Men även om det vissa dagar tog nästan en halvtimme att övertala mig om att jag faktiskt kunde klara av att injicera mig själv, så gjorde jag det! Jag har skrivit det förr och jag skriver det gärna mer än en gång igen; vi klarar så mycket mer än vi nånsin tror i cancerlandet! För att vi måste. För att vi inte har något val. Nu är sprutorna vederbörligen avknipsade och återlämnade till Apoteket. Skönt!

Idag hoppas jag att världens bästa Ylva har världens bästa fest!