Idag flyttade Busan hemifrån. Min lilla snorpelorpa bor inte hos oss längre. Jag har vetat bra länge att det inte fungerar för mig att ha hund längre. När jag skaffade dom var det liksom i en helt annan verklighet. Förutom att jag var frisk, hade jag dessutom helt andra arbetsuppgifter. Mitt arbetsfält var i stort sett begränsat till Stockholms innerstad och jag kunde dessutom jobba hemifrån 1-2 dagar per vecka. Idag ser min verklighet helt annorlunda ut. Jag förväntas, och bör, vara ganska mycket ute i hela landet och dessutom blir det en del utlandsresor. När jag inte är ute och reser måste jag nästan vara på plats på jobbet.

Hittills har det ändå hjälpligt gått att fixa och trixa, fast med en växande klump av dåligt samvete i magen. Tack vare att jag har min övernattningslägenhet har det gått att lösa något sånär. Men i förra veckan kom droppen som fick bägaren att rinna över. Då drog sprängningarna igång på allvar. Det är ju både själva Citybanan och en arbetstunnel som går ganska precis här under oss och vi har blivit varnade för att dom som far mest illa är barn och husdjur. Och Busan for verkligen illa. Då kände jag att det är hög tid att ta mitt ansvar.

Efter ett samtal med världens bästa uppfödare tog det inte mer än en kvart så var problemet löst. Och idag flyttade Busan till Åkers styckebruk. Det finns inte stjärnor nog i himlen för att visa min tacksamhet till Adrienne och Anders, Evy och Adina som ställer upp för både mig och Busan! TACK!!! Och förstås, tack Busan för dom dryga sex åren du förgyllde vår tillvaro! Oändligt många stjärnor i himlen till dig också!

Lite oroliga var vi inför överlämnandet eftersom det är två tikar men tack vare att Busan inte hade några planer på att utmana sin dominanta nya lillasyster, gick dom alldeles utmärkt ihop.

Men Yoker då? Jodå, gammelgubben och jag är tillbaka där vi började. Han far inte illa av några sprängningar, inte. Och han sover väldigt mycket nuförtiden, så vi försöker hanka oss fram ett tag. Det blir nog inte så länge till. Även där vill jag ta mitt ansvar innan det är för sent. Men vi hankar oss fram ett tag först.