I min mailväxling med läkemedelsverket fick jag, pinsamt nog, erkänna att jag hade läst min läxa lite dåligt. E 102 tillhör inte dom allra värsta färgämnena. Men väl illa nog för att Sverige ska inta en mycket restriktiv hållning. Nu förändrar detta inget i sak i min argumentation. Hade jag varit överkänslig mot tartazin, hade ansvaret legat helt och hållet på mig. Om jag nu hade överlevt. Och faktum kvarstår att bedömningarna om vad som är likvärdiga läkemedel verkar ske helt utanför patienternas verklighet. För övrigt kommer vi nog inte längre, xx och jag. Vill jag förändra nuläget, är det den politiska vägen som gäller. Så det får nog bli en liten skrivelse till departementet framöver.

Och apropå att mycket verkar ske utanför patienternas verklighet, var jag och hälsade på mamma på SÖS i dag. Efter närmare två månaders ryggsmärtor fick hon äntligen den operation hon behövde. Man blir ju helt förstummad av att det ska behöva ta så lång tid innan vårdapparaten förstår att det är allvar. Och då har hon ändå berättat om sina bortopererade brösttumörer från det allra första besöket på vårdcentralen. Jag önskar att jag hade varit med vid läkarbesöken... Men det tjänar inget till att gråta över spilld mjölk. Nu är det som det är och från och med nu kommer jag åtminstone att vara med vid onkologbesöken.