SItter med dagens andra kopp kaffe och ett stort leende på läpparna. Jag är nyduschad! Vilket vackert ord. Nyduschad. Och vilken härlig känsla! Helt enligt instruktionerna håller jag just på att lufta sårområdet innan diverse kompresser och tejpbitar ska på igen. Och det kan väl inte finnas bättre sysselsättning medan luftningen pågår, än att dricka en kopp kaffe och äta en pepparkaka?

För säkerhets skull satte jag på en extra tejpbit vid slanghålet innan jag klev in i duschen. Det hade kanske inte behövts för det ser jättefint ut. Det gör resten också. Efter omständigheterna alltså. Det ser egentligen ganska läskigt ut med stygn, levrat blod, blåmärken och svullnader. Men det är helt normalt. Jag har en liten svullnad på ryggen, där Fido hade sin arbetsuppgift, men inte större än att det troligtvis kommer att tas om hand av kroppen.

Efter förra operationen hade jag nästan enbart ett kliniskt förhållande till ärr och läkningsprocess. Det enda jag var intresserad av var att det skulle läka tillräckligt bra för att jag skulle komma igång med strålningen. Hur det såg ut ville jag helst inte ens veta. Den här gången är det helt andra känslor inblandade. Nu är jag mest nyfiken på hur det kommer att se ut när väl alla svullnader har lagt sig. Dessutom känns det lite viktigt att jag gör allt jag kan för att ärret ska se så bra ut som möjligt. Det struntade jag totalt i förra gången.

Igår trappade jag ner rejält på medicineringen. Totalt tre Panodil, en spruta och en morfintablett. Jag fick väldigt ont efter lunch men det var helt och hållet mitt eget fel. "Bär inte", sa dom ju faktiskt men det var precis vad jag gjorde. En hyfsat tung kasse mellan Odenplan och Norra bantorget. Dumma jag tänkte att det går nog bra om jag bara bär med vänsterhanden. Riktigt så enkelt var det inte. Efter en timmes koncentrerad vila i sängläge var jag i alla fall i farten igen. Svårt det där med att veta var gränserna går egentligen. Efter förra operationen och axillutrymningen skrämde dom ju upp mig, så jag knappt vågade röra mig alls. Då kom jag ju inte ens in i röntgentrumman, när jag skulle strålningsförberedas. Fast nog kunde jag bära hyfsat tunga kassar då... Ja, ja, det blir i alla fall ingen snöskottning på ett tag. För säkerhets skull. Idag tänker jag försöka klara mig enbart med en morgonpanodil.

Jag fick dra ur den äckliga slangen idag! Om jag bara är beredd på att det kan innebära att jag måste tömma ur med stora sprutan. Och det är jag. Vad som helst, bara jag slipper Fido. Däremot får jag ändå inte duscha förrän på onsdag. Det är bara att bita ihop och gilla läget. Hon var väldigt nöjd med läkeprocessen för övrigt. Nu ska jag försöka använda sport-BH och förstärka trycket över ärrdelen av ryggen med en ihoprullad kökshandduk. Tur att jag var och köpte en extra stor munkjacka igår. Annars kan ju folk börja undra var dom egentligen placerade det nya bröstet :)

Idag har jag börjat att trappa ner alla värktabletterna och hoppas vara klar med det till i morgon kväll när det också är dags för sista sprutan. Med en dusch på onsdag morgon, så kan väl livet börja återgå till mer normala former. Fast jag fick lova att ta det lugnt även denna vecka. I alla fall med fysiska aktiviteter, som snöskottning. Tur att jag faktiskt har möjligheten att stanna kvar i stan. Annars hade det varit lite krångligt att uppfylla det löftet.

Jag gick och la mig en stund på eftermiddagen eftersom jag kände mig både sömnig och trött. Vet inte riktigt varför med jag provade att lägga mig på sidan. Den utan slangen. Och det fungerade! Med täcket som stöd på ena sidan och en kudde på andra. Jag sov en dryg timme och jag lovar att jag sov gott! Tänk att det kan betyda så mycket, både för humör och allmänt välbefinnande. Det började verkligen göra ont precis vid sårslutet när jag låg på rygg, så jag var nästan lite nervös för att inte få sova alls inatt. Men nu ska här sovas!

I morgon ska jag på återbesök. Förhoppningsvis får jag byta ut all tejp som har suttit sen förra söndagen och kan få lite hjälp med att få bort dom kliande tejpresterna som sitter på ryggen. Och förhoppningsvis får jag dra ut slangen, förstås, så jag kan kasta mig i duschen när jag kommer hem. Jag har tvättat håret idag igen och försökt att komma åt så mycket som möjligt av kroppen med en tvättlapp. Men oj, vad jag längtar efter en riktig dusch.

Nu har vi hunnit en bra bit in i december och det är hög tid att följa traditionen. Ännu en gång har antalet besökare slagit nya rekord. Under november var ni 1164 alldeles unika besökare, som härmed får varsin alldeles unik stjärna i himlen! Och Anna http://anna-lindkvist.bloggagratis.se , som tack för awarden får du naturligtvis två.

Dagen började lite dramatiskt. Jag hade precis kommit upp, fått i mig alla mediciner och skulle just sätta mig med en kopp kaffe när min hjärna registrerade nåt ovanligt. Ett ilsket pipande från trappuppgången. Det var brandlarmet som gick nere på jobbet. Det luktade ingenting men när man bor längst upp, är det dumt att chansa. Jag tog mig i alla fall tid att klä på mig lite snabbt och gick sen ner för att kolla. Stötte ihop med en förvirrad fastighetsskötare, som inte ens kunde komma in överallt. Med gemensamma resurser lyckades vi lokalisera varnaren som löste ut larmet. Där fanns det inga spår av någon brand, så vi gick och stängde av oljudet. Konstigt nog hade varken brandkåren eller larmfirman fått någon signal. Det där får vi ta och kolla upp på måndag.

Något senare och väldigt mycket vaknare, fick jag till slut mitt morgonkaffe. Fido hade faktiskt ökat till 50 ml idag, så det var väl lika bra att han fick hänga kvar då. Även om det bara skaver värre och värre. Att sluta med värktabletterna blev inget av med. Inte ännu i alla fall. Jag får se hur det känns i morgon men jag väntar nog tills på måndag.

Förutom en promenad på förmiddagen, har jag bestämt att detta får bli en riktigt onyttig slappardag. Chips, ostbågar, pepparkakor och godis. Och julmust. Varvat med små sovstunder då och då. Sämre kan man ha det.

Jag och Fido får dras med varandra hela helgen. Tur att man har varit med förr. Jag misstänkte ju att det skulle bli så. Trist att man varit med förr, kan man också säga. Trist att behöva veta redan i förväg att det är så här i vårdsvängen. Att det bollas runt gränsvärden som inte är värda nånting. Att det ställs ut hopp som bara grusas i slutändan. Stackars alla som råkar ut för det för första gången. Då blir man både ledsen och besviken. Nuförtiden blir jag mest uppgiven. Fast idag blev jag faktiskt förbannad också. Så förbannad att jag slängde luren i örat på sköterskan.

Det var inte så mycket beskedet i sig jag var förbannad på. Jag hade ju som sagt redan mina misstankar. Det är klart att jag är grymt besviken över att få gå i tre dagar till utan att duscha. Det är klart att jag inte gärna går tre dagar till med en slang som börjar skava och irritera rätt rejält. Och som tillsammans med påseländet är i vägen, vad jag än ska göra. Och som fastnar överallt. Det är klart att jag känner mig lurad på konfekten. Jag hade ju ändå under dom förespeglade 50 millilitrarna och hoppet fanns där. Men jag har ju som sagt varit med förr.

Det som började reta upp mig var att hon drog in mig i en Moment 22-diskussion. "Du ligger ju bara på rygg, eller hur?" Jo, det fick jag ju medge. Har liksom inget alternativ så länge jag har en slang indragen strax under armvecket. "Då rinner det ju bak hela tiden och då måste du ju ha dränet kvar". Men om vi tar bort det kanske jag kan lägga mig på sidan? "Jo men du ligger ju på rygg hela tiden, eller hur?". Vid det laget hade jag gett upp. "Vi ska se till och boka en tid åt dig" fortsatte det klämkäckt i andra ändan. Men jag ska ju dit på måndag morgon, försökte jag. "Ja, just det!" kvittrade hon på. "Det här blir så bra så!". Jag hann säga neej, vilket hon totalt struntade i och i stället fortsatte med "då får jag önska dig en trevl" Mitt i detta "trevl" insåg jag att jag hade två alternativ. Antingen ge henne tidernas utskällning där och då eller helt sonika att slänga på luren. Jag valde som sagt det senare.

Det kanske är ofrånkomligt att jag ska gå med en äcklig slang och påse under helgen. Det kanske till och med är bäst ur ren medicinsk synpunkt att jag gör det. Och jag är rätt van vid att gilla läget efter drygt 2 1/2 år i cancerlandet, så det är bara bita ihop. Men jag är faktiskt helt och hållet kapabel att värdera vad som känns bra. För mig. Och dit räknas inte en helg med Fido, hur nödvändig han än kan vara. Så mycket empati kan det väl inte behövas för att förstå det? Eller?

Fido har krympt till 40 ml och hoppet har vaknat. Hoppet om att jag och sjuksköterskan ska vara helt överens om att jag ska åka bort till kliniken och dra ur dränaget. Hoppet om att få åka hem och duscha. Vill, vill, vill! Men är för säkerhets skull inställd på att dom vill att det ska sitta kvar över helgen. För säkerhets skull.

Igår tog jag av mig det linne jag haft på mig nästan hela tiden eftersom jag ville skölja upp det. Oj, vad det satte igång att strama både här och där. Men ont gör det bara när jag försöker lyfta armen mer än 90 grader. Eller lyfta tungt. Så länge jag tänker mig för går det bra, med andra ord. I helgen ska jag testa att inte ta någon annan medicin än sprutan (och det fulgula förstås) så jag får svaret på hur det egentligen känns.

Golvkillen är klar. Nu är det bara elektrikern kvar och han ska bara fästa lite kontakter. Sen är lägenheten helt och hållet min igen. Jag ska ändå ner och köra en videokonferens under förmiddagen, så förhoppningsvis går det pusslet ihop på smidigaste sättet.

Golvet är inte klart. Han höll på länge igår men så var han bara borta rätt vad det var. Och grejerna står kvar. Jag var i riktigt dålig form efter nästan en hel arbetsdag på jobbet. Det var ju inte riktigt vad jag hade tänkt mig. Eller behövde, för den delen. Tvärtom behöver jag faktiskt vila nästan hela tiden nu eftersom det svullnar och stramar mer och mer. Dessutom gör det riktigt ont när Panodilen slutar verka. Det måste vara dom långtidsverkande som har gått ur kroppen nu. Jag har inte tagit nån sån sen i måndags, så det verkar väl logiskt. Det är så typiskt bara. Att när jag nu för en gångs skull behöver, måste och framförallt vill vara hemma och vara sjuk, så funkar det inte. Hoppas golvkillen snabbar sig idag.

Lilla Fido, dvs dränpåsen som hänger i sin vidriga lilla slang, lär få hänga med i ett dygn till. När jag mätte nu på morgonen var det 60 ml igen. Gränsen går vid 50. Men det tjänar inget till att gå och gräma sig över det. Alternativet är att bli ännu mer svullen och tvingas åka och tömma ur med stora sprutan. Så Fido får väl hänga med så länge som det behövs. Det värsta är att jag inte får duscha innan slangen är utdragen. Det börjar kännas lite sunkigt att inte ha duschat sen i söndags. Framför allt om jag ska tvingas häcka nere på jobbet i flera dagar till. Fast jag satte mig på en stol bredvid badkaret igår och tråcklade ner huvudet, så jag kunde tvätta håret med handduschen i alla fall.  Det gjorde tillvaron betydligt mer uthärdlig.

Jodå, jag fick åka hem. Tyvärr fick jag sällkap med dränet men det är sånt man får räkna med. Det blir dessutom kvar minst en dygn till, enligt morgonens mätning. Den där riktigt stora euforin över att få åka hem gnagdes ner lite av att jag fick vänta på taxin. När jag ringde efter 20 minuter, hade beställningen försvunnit. Till slut kom i alla fall en taxi och jag kunde åka hem.

Precis när jag satte nyckeln i dörren och märkte att den var olåst, insåg jag att jag hade räknat fel på dagarna. Mycket riktigt stod målaren med slipmaskinen i högsta hugg när jag kom in i lägenheten. Jag hade ju sagt att jag skulle komma hem på onsdagen och då skulle alla hantverkarna vara klara. Det var bara att gilla läget, helt och hållet mitt fel som det var, men vid det laget var euforin som bortblåst. Jag satte mig en stund i köket och när det började närma sig lunchtid proppade jag i mig diverse värktabletter och gick ner på jobbet.

Efter att ha varit ute och ätit och suttit och pratat strunt en stund började jag känna hur slut jag faktiskt var. Precis när jag kom upp i lägenheten igen, meddelade målaren att han skulle återkomma om ca 1 1/2 timme för nästa strykning. Gissa vad jag gjorde under den tiden! Precis den tupplur jag behövde för att känna mig något sånär fräsch igen. Resten av dagen gick åt till avancerat slappande i fåtöljen.

Vid sextiden var det dags för mer medicin och för hatobjektet sprutan. Jag fick ta den själv på avdelningen igår också, för att visa att jag kunde. Till skillnad mot Neupogenet gör den här rätt rejält ont precis när man tar den och nån halvtimme efteråt. En vanlig reaktion enligt Fass. Sen har inte jag haft några fler biverkningar i alla fall och det är ju skönt.

Inatt har jag sovit rätt gott. Så gott som det nu går när man bara kan ligga på rygg. Nu sitter jag med en andra kopp kaffe och väntar på nästa hantverkare. Det får väl bli en visit på jobbet idag igen, medan golvet blir klart. Sen vill jag nog sova igen.