Jag åkte hem en sväng igår. Fråga mig inte varför men nånstans hade jag nog hoppats att dom senaste dagarnas mildväder skulle ha gett lite resultat. Och det hade det säkert också men det var ändå helt överväldigande mängder kvar...

Jag lyckades klättra och pulsa mig fram till huset och fick bekräftat att allt fortfarande fungerar. Sen pulsade jag tillbaka till bilen och åkte in till stan igen. Har man snöskottningsförbud så har man.

På måndag väntar nästa återbesök. Lite spännande är det faktiskt. Det är ganska mycket vätska men ändå kanske inte lika mycket som tidigare. Åtminstone inte nu. Jag hoppas att vi kan börja gå över i ett läge där kroppen själv kan få ta hand om eländet. Men det blir som det blir. Det är i alla fall helt underbart att slippa dunderantibiotikan. Visserligen hänger en och annan biverkning kvar fortfarande men jag är så mycket piggare nu!

Inte hjälpte det att få lokalbedövning utan adrenalin. Det är nog själva dräneringen och rotandet med storsprutan som är boven. Jag mådde ju rätt bra hela eftermiddagen och kvällen igår och somnade utan bekymmer. Drygt tre timmar senare vaknade jag och sen var det gamla vanliga visan igen... En kvarts sömn på sidan i sängen. En vaken halvtimme på rygg i sängen. Tjugo minuters sömn på rygg. Två vakna timmar, varav sista kvarten i fåtöljen. Sova i fåtöljen en kvart. Och så vidare. Ingen vidare kvalité på den nattsömnen. Idag tycker jag ändå att det känns rätt bra. Nog blir det kortare och kortare tid till återhämtning. Och vätskan fylls på långsammare och långsammare. Det känns att det går framåt!

Och den här gången var det ingen större fara på taket med den misslyckade karriären som försökskanin. Annat var det den gången för cirka 20 år sen när jag deltog i ett försöksprojekt om nickelallergi. Vi var ett antal personer som fick gå med en 25-öring fasttejpad på ryggen respektive i handflatan under 24 timmar. Meningen var att vi skulle bevisa att vi inte var känsliga i handflatan, trots att vi var bevisat allergiska just mot nickel. Vad han skulle med den kunskapen till framgick inte av informationen vi fick. Men när jag kom och visade upp två lika präktiga vattenblåsor med fullt av små ilskna svarta prickar under, utbrast den stackars forskaren "Du har förstört hela mitt projekt!!!". Vad svarar man på sånt? "Hemskt ledsen men kan jag få lite kortison nu?" Som lite plåster på hans sår, och trots en näst intill olidlig klåda, stannade jag i alla fall kvar så länge att han kunde hitta en fotograf som fick dokumentera det raserade projektet. Och sen fick jag mitt kortison till slut. :)

Det går helt klart åt rätt håll! Nu har jag varit utan antibiotika i drygt fyra dygn och det verkar som jag kan fortsätta så. Peppar, peppar!!! Biverkningarna hänger kvar, med smärre justeringar. Det sentimentala humöret är borta. Inga fler utbrott över trasiga bensinpumpar, alltså. Däremot dök en liten svampinfektion upp under helgen. Liten men ack så kliande... Jag bestämde mig för att den skulle ge sig av sig själv vilket, enligt lite efterforskningar på nätet, en majoritet av alla svampinfektioner lär göra. Och det verkar faktiskt som att den gjorde just det. Idag var jag på återbesök igen och dagens skörd i storsprutan blev 45 ml. Alltså tio färre än förra veckan. Bäst av allt ändå är att jag känner att energin börjar återvända. Det tackar vi för!

Precis när hon skulle trycka in lillsprutan, dvs ge lokalbedövning, fick jag en idé. Jag frågade om det möjligen kunde vara den som gjorde att jag mår så urkigt i ett par dagar efter dräneringarna. Så nu är jag försökskanin på att få lokalbedövning utan adrenalin. Än så länge mår jag betydligt bättre än tidigare gånger. Det är inte helt jämförbart eftersom jag har tömt ur på morgnarna förut och det bara har gått drygt fyra timmar sen återbesöket. Men med lite tur så... Och med lite mer tur, fortsätter vätskekurvan att peka neråt. Det vore onekligen skönt att få slippa resorna till Storängsvägen ett tag. Nu vill jag helst börja samla kraft inför nästa operation!

Härom dagen såg jag att reklamen hade invaderat min blogg igen. Jag hade missat det eftersom jag oftast läser i inloggat läge. Nu är det i alla fall åtgärdat för ett helt år framåt.

Peppar, peppar! Det första dygnet utan antibiotika verkar ha gått riktigt bra. Visst skvalpar det. Jag får fortfarande springa på toaletten stup i kvarten. Och rodnaden är där men såvitt jag kan bedöma är det inget som blivit sämre sen jag tog den sista tabletten från kartan. Bara att fortsätta hålla tummarna!

Inatt sov jag bra igen. Till skillnad från igår natt när det bara blev några timmar. Om jag får sova bra varannan natt är jag i och för sig nöjd. Betydligt bättre än att sova dåligt för jämnan.

Jag har just sett ett avsnitt av Plastikkirurgerna på 4:an. Jag vet inte hur jag ska förhålla mig till det programmet. Trots allt har jag minst en operation kvar och kanske borde hålla mig undan för att slippa se när dom bänder och karvar som värst?  Men jag kan inte riktigt slita mig från det. Det är ju inspelat på "min" klinik. Till och med "min" plastikkirurg är med, även om han ännu inte har varit i närheten av något bröst under dom två avsnitt jag sett hittills. Jaja, det lär väl lösa sig rent praktiskt nästa vecka när jag kommer att ha fullt upp med jobb när reprisen sänds.

Jag hoppas i alla fall att jag ska orka med att jobba fullt. Förhoppningsvis blir jag lite piggare när jag inte längre behöver proppa i mig dundermedicin (peppar, peppar som sagt...). Kanske kan humöret få sig en välbehövlig kick uppåt också? Jag tänker åtminstone bidra med det jag kan och ta det lugnt resten av helgen.

Jag hoppas att det är så i alla fall och inte tvärtom. Igår kväll kändes det som väldigt många steg bakåt. Sköterskan var väldigt nöjd med hur rodnaden hade gått ner. Däremot tyckte hon att vi skulle in och rota med stora sprutan. 55 ml blev det den här gången. Eftersom det var en hel vecka sen sist var det åtminstone mindre än totala mängden veckan innan det. I stället för att lätta på trycket, mådde jag bara sämre och sämre igår. När det väl var dags att sova, kunde jag varken ligga på rygg eller sida längre än nån halvtimme. Jag fick varva med att sova halvsittandes i fåtöljen. Det blev inte mycket sömn inatt, precis. Och i morse var rodnaden betydligt mörkare igen.

Idag har det åtminstone gått åt rätt håll. Och när jag läser igenom dom senaste inläggen ser jag ett mönster. Varje gång dom har dränerat mår jag riktigt risigt i upp till ett par dagar. Så nu har jag bestämt mig för att det är så även denna gång. Och tänker inte oroa mig det minsta för vad som kommer att hända när jag tar sista (?) antibiotikatabletten på torsdag. Den dagen, den sorgen. Och det kan ju faktiskt gå alldeles utmärkt! Och med lite tur har mängden minskat ännu lite till när jag ska på nästa återbesök på måndag. Fler steg framåt!

Till alla er 1561 som kikade in under december vill jag så klart ge varsin strålande stjärna. Och till er och alla andra som varit här under året eller tidigare, vill jag önska ett gott nytt år!

Min nyårsafton blev väldigt lugn. Dessvärre vet jag inte om det gjorde någon större nytta. Idag har jag varit rätt risig igen. Men om man nu ska se det hela från den positiva sidan (och det ska man så långt det bara går) fick jag åtminstone må riktigt bra dubbelt så länge den här gången. Och riktigt lika mycket skvalpande som tidigare är det inte. Nog står jag ut en dag till men det känns rätt skönt att ha ett återbesök inbokat på måndag.

Det verkar som att antibiotikan äntligen börjar göra det den ska. I och för sig gör den mycket annat också men mer om det sen. Måndagkvällen och tisdagen var inte roliga. Jag kände mig präktigt hängig och var ett tag rätt övertygad om att jag inte tålde medicinen. Igår morse mådde jag ändå rätt bra. Det kändes att svullnaden inte hade ökat. Kanske hade den till och med gått ner lite och det skvalpade inte alls särskilt mycket.

Jag bestämde mig för att passa på eftersom jag hade återbesöket inbokat idag. Jag åkte hem! Visserligen bara fram och tillbaka men jag fick se att allt var okej och stänga av dom saker som bör vara avstängda när jag inte är där. Och jag skottade ingen snö. Faktiskt inte. I stället fick jag pulsa mig fram mellan bilen och huset. I plogvallen försvann hela benet. Men det gick att ta sig fram!

Inte ens efter det äventyret var jag särskilt svullen och inte heller i morse. Jag funderade på att avboka återbesöket men insåg att jag förmodligen skulle ångra mig redan sekunden efter. En hel nyårshelg med oro och ångest över att jag kanske gjorde fel - nej tack. Men jag hade gissat rätt. Hon tyckte inte heller att det behövdes någon dränering idag och jag behöver inte oroa mig om det svullnar lite till. Skönt. Då känns det som att jag har kontroll över var gränserna går. Nu ska jag bara försöka ta mig i kragen och fortsätta ta det lugnt. Och det är inte helt lätt nu när jag börjar må som en människa igen...

Tillbaka till antibiotikan. Den har ju en rätt diger biverkningslista och igår roade jag mig med att jämföra den med fulgulpillrets. Dom har en hel del otäckheter gemensamt och jag funderar på om pillrena tillsammans förstärker just dom biverkningarna. Taskig mage är med förstås men det hade jag ju redan, både av förra antibiotikan men alltsom oftast även av fulgulpillret. Och underligt nog verkar den här lite snällare än förra sorten. Fast bara lite. Ledsmärta är en annan gemensam nämnare och både den och skelettsmärtan har varit på topp senaste dagarna. Fast det kan ju i och för sig bero på väderomslaget. Att jag har sovit betydligt mindre än vanligt (och då sover jag väldigt lite i vanliga fall) har jag skyllt på ärren och infektionen men nu ser jag att sömnproblem respektive sömnlöshet finns med.

Nedstämdhet, förvirring, oroskänsla och retbarhet är en liten mix av båda listorna. Så jag antar att jag kan skylla på mina mediciner att jag fullständigt brast ut i gråt igår. Av en fullständigt löjlig anledning, nämligen en trasig bensinpump. Nog kan jag vara både ledsen, gnällig och på rejält dåligt humör i vanliga fall med det skulle jag nog aldrig grina över annars. Det kändes ungefär som när jag började med Tamoxifen och satt och grät störtfloder framför Lilla huset på prärien. Insåg jag när det hade gått över, lika fort som det började, och jag kunde skratta både åt mig själv och situationen. :)

Två riktigt bra dagar blev det, julafton och juldagen, men igår började det samlas vätska igen. Och som det inte var nog med det kom rodnaden tillbaka. Som tur var hade jag en tid inbokad idag. Så nu är jag 30 milliliter lättare och försedd med en riktig värstingantibiotika. Suck. Jag hatar bipacksedlar! I vanlig ordning är det en diger lista på biverkningar, även om dom flesta faktiskt är sällsynta eller väldigt sällsynta. Inte kass mage, förstås. Illamående och diarré står naturligtvis som vanlig biverkning. Men det har jag ju redan efter första sorten... Nu ska jag dessutom helst tvinga i mig mat tre gånger om dagen. Men bara medicinen hjälper, så lovar jag att inte klaga.

Mitt snöskottningsförbud är i högsta grad aktuellt fortfarande. Ta det lugnt och vila är instruktionerna. Gissa om jag börjar bli less på att ta det lugnt och vila. Efter fyra veckor. Men nu orkar jag inte annat än att följa ordinationen. Så jag är möjligen fortfarande en jobbig patient men nu är jag åtminståne lydig. Och för säkerhets skull har jag en ny tid inbokad på torsdag.