Nej, det är väl inte så troligt att mitt nuvarande sätt att klä mig ska sätta något djupare spår i modevärlden. Synd, för annars kunde jag kanske göra karriär som nån sorts blondinbella senior... Åtminstone tills det sista av blekningsmedlet har växt bort. Eftersom det är fullt av skov i hårbotten har jag inte vågat bleka på länge och dom få strån som växer ut kan knappast kallas för blonda. Mer Gråbella liksom.

För att visa lite mer vad jag menar med en icketrendsättare bjuder jag härmed på en av dom sällsynta bilderna på mig själv:

Inte bara på mig själv utan jag och mitt tortyrredskap. I lite empirisk stil. Den lilla pricken som syns i mitten på det vita bandet är en liten broderad blomma. Så sött... Och ja, jag förstår att det är meningen att bandet ska sitta under t-shirten men jag tänker inte dö av att ha kliat ihjäl mig. Man kan ju också tydligt se den väldigt personliga och charmanta storleksskillnaden mellan höger och vänster. Tur att man är vänstervriden. Typ.

Och av bara farten kommer ännu en bild:

Min fina lilla kökshandduk. Som för säkerhets skull är mönstrad med diverse kökstillbehör. Med ytterligare lite kläder utanpå kan man ju se den som en liten kompensation för den väldigt mycket mindre bulan på höger framsida. Balans liksom. Fast jag får erkänna att jag hade föredragit en helt annan balans.

Idag smet jag lite tidigare från jobbet för att få se med egna ögon hur det står till därhemma. Så här

såg det inte alls ut längre! Tjohooo!!!! Visserligen var det en hel del snö kvar på tomten och en rätt rejäl hög framför altantrappen men det var faktiskt till och med mindre snö än vad jag hade förväntat mig. Det här betyder ju att jag med stormsteg närmar mig punkt ett och två på peklistan. Det behöver inte ens bli helt snöfritt. Bilen får plats ändå. Så om inget oförutsett inträffar, blir det en helg hemma. En hel helg!

Fast det där med att bara vara får nog vara till en annan gång. Det finns ett och annat att sysselsätta mig med efter att bara ha skött det allra nödvändigaste i nästan ett halvår. Som en och annan död en. Två döda enar alltså. Eller som ett tryck i vattenkranarna som är oroväckande lågt även efter mitt hus mått mätt. Eller som att det måste städas, tvättas, bäddas rent och packas upp allt som bara har ställts in vartefter. Men det gör ingenting. Jag hinner lufsa runt på lite promenader och sitta på altanen och njuta också.

Det verkar som att blödningen äntligen har gett sig. Och förkylningen. Och att jag kan uthärda utan seromtömning den här veckan. Och jag har haft betydligt mindre värk i skelett och leder nu när det har blivit varmare. Och ute skiner solen. Det är gott om halvfulla glas nu!

Nu är jag inne på den sjätte dagen av den blödning som började i torsdags. Tänk om biverkningslistan till fulgula pillret kunde varit utrustad med lite mer exakta tidsgränser. "Om du blöder mindre än x timmar, slappna av", "mer än x dagar, ring din onkolog". Men så bra får man ju inte ha det. Det enda som står på listan är att det är mindre vanligt, dvs hos 1 till 10 av 1000 patienter. Inte hur ofta eller hur länge...

Fast å andra sidan litar jag bara mindre och mindre på dessa biverkningslistor. Dom verkar ju aldrig uppdateras utan år efter år står resultaten från dom inledande studierna där. Och då verkar det inte spela någon roll vilka biverkningar vi patienter faktiskt får. Trots att vi mer än en gång kan konstatera att vi får biverkningar som inte alltid står på listan. Eller inte ens särskilt ofta. Mina erfarenheter av onkologbesöken är dessutom att man aldrig hinner med att behandla mer än en bråkdel av dom faktiska biverkningarna. Det innebär ju att inte ens onkologerna får kunskaper om hur det egentligen är.

Så lista eller inte lista, här sitter jag med min blödning och vet inte riktigt vad jag ska göra med den. Jag borde hundraprocentigt kunna avskriva möjligheten att jag helt plötsligt skulle ha böjat producera ägg och hormoner igen. Trots allt gick jag ju igenom ett helvetestest för att en gång för alla fastställa min tantstatus förra gången jag hade en rejäl blödning. Alltså bör jag kunna lita på att fulgulpillrena gör det dom ska. Frågan är nu om och i så fall när det börjar bli dags att oroa sig för att blödningen har någon annan orsak. Men jag orkar som sagt inte. Inte än i alla fall. Det har nog gått över i morgon!

Tack alla 1566 unika, underbara läsare som kikade in under mars månad! Varsin unik och alldeles underbar stjärna i himlen har ni!

Jag fyller tre år idag! Och det är inget aprilskämt. Med tanke på ursprungsprognosen är det en ren vinstlott. Två år till och jag åker ner i ännu en lägre riskgrupp. Det trodde vi nog inte riktigt, varken jag eller professorn, under dom första skälvande tre veckorna efter första cellgiftsbehandlingen. Självklart är det inte enbart professorns förtjänst utan väldigt många andra som jag stötte på under själva vårdtiden. Men om jag inte hade haft turen att hamna hos en onkolog som både hade kunskaper och befogenheter att ordinera en extremt ovanlig och läskig häxbrygd... Kanske hade min blogg avslutats för länge sen?

Det är i det här perspektivet alla mina gnällinlägg om tortyrdoktorer, ständiga resor till kliniken och jobbiga provtagningar ska läsas. Jag kan inte riktigt hålla på att inleda alla mina inlägg med att jag är tacksam över att vara i livet och att det är det som verkligen räknas. För så är det. Men samtidigt vill jag ändå försöka beskriva att livet inte bara är en dans på rosor för att man har haft turen att befinna sig på vinnarsidan i statistiken (peppar, peppar). Jag försöker helt enkelt beskriva hur det är. Och kanske, kanske kunna sprida lite mer förståelse för att alla drabbade i er omgivning mentalt lever kvar i cancerlandet långt efter att ni har trott att äventyret är över.

Det innebär inte att jag lever mitt liv som om jag vore en tickande bomb, med en ständig väntan på återfallssignaler. Eller att jag låter mina vakna timmar styras av biverkningar och återbesök. Verkligen inte. Större delen av mitt liv lever jag som vilken "vanlig" människa som helst. Men jag är faktiskt tvungen att ta en hel del varningssignaler på allvar. Och att lära mig att skilja signalerna åt, är nog bland det svåraste jag ställts inför. Ett vanligt ryggont kan betyda skelettmetastaser. Lite ont när man andas kan betyda lungmetastaser. En blödning kan betyda... Just det vill jag inte ens tänka på nu.  Jag är ju ändå ordentligt "tantkollad", så det får tillskrivas biverkningslistan... Det är säkert inget farligt! Men nu skulle vi ju fira! Tre år! Jag strutsar! Åtminstone ett par dagar till.

1 april innebär också att jag träder in som tjänstgörande administratör på

http://cancertjejer.forum24.se/

Det är helt otroligt att se vilka behov vårt forum tillgodoser. Och hur mycket vi faktiskt vet om herr C och hans värsta fiender. Och just det där med att hela tiden träffa dom som precis är drabbade. Som lever i det där vidriga väntlandet mellan undersökning och besked. Eller mellan besked och väntan på behandling. Som är helt övertygade om att dom kan hälsa hem (för det är vi nog alla i det läget). Det är nog det som får mig att fortsätta med bloggandet. Att visa att man kan leva ett tag till. Även om ingen vet hur länge. Och det vet ju faktiskt ingen. Oavsett om man träffat herr C eller inte.

Han fick inte ut mer än 10 ml men just nu känns det som att det var precis det som behövdes. Idag var han på gott humör, tortyrdoktorn, och gav sig till och med tid att ge bedövning. Nej då, vi skämtade bara om det, och jag försäkrade honom om att det inte verkar vara nån större skillnad om jag får lokalbedövning eller inte. Han verkar vara lite fascinerad över att jag aldrig skriker. Inte som tortyrmakare eller allmänt elakt sadistiskt då utan mer yrkesmässigt fascinerad. Både när han sticker och när han rotar kollar han gärna in mina reaktioner. Men varför skulle jag skrika? Oftast känns det ju inte alls och när det gör ont är det ändå uthärdligt. Förresten ska han väl vara glad för att det inte står en landstingspatient i vårdgaranti och gastar i högan sky. Eller för den skull någon patient. Det borde väl kunna skrämma bort dom (andra) betalande plastikpatienterna. Kan man ju tycka.

Efter besöket hann jag med att handla, släpa upp alla varorna till lägenheten (eller snarare dra. Tanter använder Dramater med stolthet), vila en mikrostund och till och med orka med en sväng ner till avtackningen av en arbetskamrat. Fast där blev jag inte långvarig. Det var så varmt att febersvetten bara lackade. Nu ska jag bara hålla mig uppe såpass att jag stupar i säng och sover hela natten. Eller lite mer realistiskt åtminstone någon timme då och då. Hostattackerna verkar åtminstone ha gett med sig. Peppar, peppar.

Jag sitter just och försöker samla ihop lite krafter inför dagens besök på kliniken. Igår lyckades inte syster T få ut något och tortyrdoktorn stod vid operationsbordet. Först skulle jag inte ens få någon tid igår men jag kan garantera att man inte ger sig så lätt efter fyra månader som stammis. Vid andra telefonsamtalet lyckades jag övertyga den jag pratade med att det väl vore bättre att jag fick komma dit 15:40 än att bli uppringd vid samma tidpunkt. Lite nytta gav ändå besöket eftersom vi passade på att ta ett CRP. Det visade inte på några förhöjda värden, så jag kan vara förkyld i lugn och ro.

Eller lugn och ro, förresten. Det rinner rejält ur näsan och täpper till på två röda sekunder. Nysningar och hostattacker avlöser varandra och varje gång det sker måste jag snabbt dit med vänsterhanden och hålla i det nya bröstet. Inte för att jag på allvar tror att det är något som ska lossna, efter så lång tid, men obehaget i sig gör att det är värt det.

Igår somnade ännu en ET-syster in. http://lindaskriver.blogspot.com/ Vi är många som följt din kamp Linda. Nu får du i alla fall vila. Jag tänker på din familj och övriga anhöriga. En extra klar stjärna lyser på er nu.

Inte mycket att fira precis. Men idag är det fyra månader sen operationen. Rent statistiskt borde jag vara återställd nu. I stället däckade jag totalt i fredags kväll. Det började med halsont under dagen och mynnade ut i en rejäl förkylning. Tror jag. Först nu inser jag att jag kanske borde kolla upp så att det inte är infekterat i sårområdet. Det kan ju faktiskt finnas en anledning till att syster T alltid frågar om jag har feber eller har allmänna sjukdomskänslor. Jag tippar ändå på vanlig förkylning eftersom det började med halsont men det är väl bäst att jag ringer i morgon om det inte har gett sig.

Nu vet jag. Facit kom i natt när jag vaknade klockan ett. I stället för halv tre som är lite mer normalt. Jag är alltså inte en av dom som får allt dom pekar på. Det var nog det jag misstänkte innerst inne. Men jag kan alltid trösta mig med att dom tre övriga punkterna ändå lär uppfyllas med tiden. Och att dom första femtio åren inte är helt bortslarvade.

Resårbandet och kökshandduken åkte på igår igen. Det kändes som att urkigheten inte tänkte ge med sig av sig själv, så jag bestämde mig för att ge kroppen lite hjälp på traven. Det fungerade. Bra eftersom det gjorde just det. Men blä eftersom jag lär få gå med det minst i några dagar till. Fast hellre det än att riskera att behöva gå på antibiotika igen.