Eller snarare sjuk sjuksköterska. När jag kom till kliniken för dagens återbesök möttes jag av ett okänt ansikte. Suck, tänkte jag. Nu ska det rotas och rotas med storsprutan men det gick faktiskt ganska bra. Vid det här laget har jag ju varit med själv så många gånger att jag kan ge viss guidning om var "min" sjuksköterska brukar sticka och framför allt kan jag ju bekräfta att man måste in och rota rejält djupt. Lite drygt 20 ml fick vi ut och det får anses som ett väldigt gott resultat eftersom det faktiskt har gått hela 10 dar sen sist! Med lite is i magen bokade vi in nästa tid den 21:a. Hoppas nu bara att jag får må hyfsat bra även efter tömningen också.

Sitter just och tittar på väderprognosen. Apropå att inte ropa hej... att inte utmana ödet... Det är inte mer än ett par dagar sen jag bestämde mig för att denna helg skulle äntligen bli den första hela helgen i huset på evigheter. Inte för att jag får skotta än men eftersom det inte hade snöat på så länge räknade jag glatt med att fotspåren från förra visiten skulle finnas kvar. Ha ha. Efter dagens snöoväder har onekligen längtan efter landet avtagit betydligt. Jag får väl se hur det ser ut i morgon eftermiddag. Är det sol kanske jag åker upp ändå. Eller så åker jag på lördag.

Om jag jämför gårdagens mående med tidigare söndagar, så hade det verkligen hänt något igår. Jag var helt enkelt piggare och kände mig i betydligt bättre fysisk form. En 1 1/2 timmes promenad i raskt (nåja, jämfört med dom senaste månaderna...) tempo kändes som bra bevis för att det verkligen har vänt nu.

Så vi bestämde tillsammans, sjuksköterskan och jag idag, att nu chansar vi. Alltså blev det ingen tömning idag. Gissar vi rätt, är det ungefär halva mängden jämfört med förra måndagen och nu börjar vi närma oss läget när det är dags att tala om för kroppen att den får fixa det här själv. Till att börja med bestämde vi att den åtminstone får jobba ett par dagar till. På torsdag har vi ny avstämning. Inte för att jag tycker att det är särskilt kul att åka dit en gång till men har vi tur kan vi kanske låta det gå ännu längre tid till nästa gång. Om vi inte får jackpot förstås för då kan det vara färdigtömt. Oj oj, nu blev det många peppar, peppar...

Gissar vi fel, var kanske helgens uppryckning enbart en effekt av lördagens Cancertjejer-forumfest. För gissa om det var fantastiskt! Som alla forumträffar. Oftast är det några som träffar varandra regelbundet, några som har varit med några gånger och några som är med på sin första träff. Så var det även denna gång men jag är rätt övertygad om att ni skulle haft svårt att se vem som var vem. Vi känner vi ju varandra rätt bra från cybervärlden och vi har alla ett behov av att få vara oss själva även IRL. Och det är nog precis det vi kan tillåta oss att vara. I alla fall dom vi är just i läskiga cancerlandet. Även om vi alla har olika diagnoser, behandlingar och upplevelser finns det alltid någon som kan haka på och bekräfta i någon del. Svårt att förklara men stort att uppleva. Även om vi alla helst skulle ha sluppit. Vara i cancerlandet alltså. Men när vi nu är där kan vi faktiskt kosta på oss att ha både trevligt och roligt tillsammans. Och största stjärnan i himlen till Katrine och hennes festfixartrupp för jättegod mat samt till A och hennes snälla chaufför som lät mig lifta både dit och hem!

Er alltså! Alla ni unika, fantastiska och väldigt betydelsefulla 1867 bloggbesökare under januari 2011. Som traditionen bjuder, ska jag ge er varsin lysande stjärna i himlen. Och det gör jag mer än gärna! Hur mycket jag än försöker intala mig själv att jag i första hand skriver bloggen för min egen skull, vore det att ljuga vid det här laget att påstå något annat än att ni läsare är en mycket stor del av det som gör bloggandet betydelsefullt. Så ni är mer än välkomna igen! Om ni vill förstås. :)

Men fortfarande fyller bloggen också sin funktion som jämförelseobjekt i tiden och mellan olika måenden. För mig själv. Till och med nu när jag bara läser en tid tillbaka, ser jag ju att jag faktiskt mådde dubbelt så bra den här gången som efter senaste tömningen. Dumoptimismen bestod i en förväntning att jag inte skulle må urkigt alls. Med det som bakgrund vågar jag mig kanske på en lite försiktig förhoppning inför måndagens återbesök. Peppar, peppar...

För den som inte hängt med på hela resan i cancerlandet, kan jag kanske framstå som onödigt vidskeplig. Men jag har lärt mig den hårda vägen att inte utmana ödet alltför mycket. "Det blir väldigt sällan som man tänkt sig, framför allt om man ropar hej innan man är över bäcken." Det där skulle kunna vara nån sorts sammanfattning av cancerlandets egen jantelag. Eller uttryckt på ett annat sätt, den vetskapen vi alltid bär med oss att bakom varje hörn kan herr C stå där och kasta sitt återfallsnät över oss.

Och jag är ju faktiskt fortfarande på resan. I cancerlandet. Hur jag än vrider och vänder på det, kan jag ju på intet sätt blåsa faran över. Även om jag passerat dom absolut första och största hindren, är min risk att få återfall fortfarande stor. Skrämmande stor ibland. Men oftast utgör den mest en anledning att leva livet så mycket det bara går, så länge det går.

Där finns också anledningen till att jag kan verka onödigt gnällig ibland över olika krämpor och biverkningar. Självklart är grunden till gnället att jag skulle vilja bli frisk igen. Punkt. Inte bara tumörfri, utan frisk. Inte bara tumörfri, utan att också få slippa diverse biverkningar av mediciner. Inte bara tumörfri, utan med en hel kropp. En kropp som inte är stel som hos en gammal tant. Och som inte värker. Jag har ju faktiskt jobbat rätt hårt för att nå dit, bland annat genom att pressa mig till att träna för att lindra diverse krämpor och öka mjukheten. När då förhoppningarna grusas, som att den senaste operationen innebär totalt träningsförbud, blir det lite tungt av och till. Inte minst med tanke på att jag vid det här laget har ont ungefär överallt.

Men ändå. Det är ju halvfulla glasen vi ska koncentrera oss på. Och med det vågar jag mig kanske än en gång på en lite försiktig förhoppning inför måndagens återbesök. Blir det dubbelt så bra, så kommer jag jubla högt! Peppar, peppar...

Ibland är jag mer än lovligt dumoptimistisk. På något sätt hade jag inbillat mig att det stora steget framåt efter måndagens tömning omedelbart skulle resultera i dubbelt bättre mående. När jag släpade mig upp efter totalt kanske 2-3 timmars sömn igår morse insåg jag - igen - att det inte alltid blir som man tänkt sig. Jag ville verkligen vara med på den där frukosten men orkade bara ut till busshållplatsen. Där gav jag upp och insåg att det inte var läge för att åka iväg. Nånstans. Över huvud taget. Jag gick tillbaka till jobbet och tog en kopp kaffe. Efter det gick jag upp i lägenheten och varvade vila och sömn i ett par timmar. Det behövdes. Och det hade jag kunnat förutse. Det är väl tionde tisdagen i rad nu som jag mår hur urkigt som helst. Surprise...

Idag hittade jag i alla fall artikel nummer två: http://www.1177.se/Tema/Cancer/Forsta-tiden-efter-beskedet/For-dig-som-star-bredvid/Reportage-Hur-ska-man-vara-mot-den-som-har-cancer-/

Dessutom fick jag en länk på mailen, med själva lanseringen efter frukosten, inspelad. Så den har jag tittat på nu. Det fungerade det med.

Inatt kom det där bättre måendet. Det började illa igår kväll. Jag somnade vid åttatiden och vaknade klockan nio. Gick upp och la mig i fåtöljen, somnade om efter en stund och vaknade vid tiotiden. La mig i sängen igen, somnade om efter en stund och vaknade strax före midnatt. Pigg som en mört men lyckades ändå somna igen, i fåtöljen denna gång, efter nån halvtimme. Och nästa gång jag vaknade, vid halvtvåtiden, kändes det helt annorlunda. Resten av natten tillbringades i sängen. Visserligen vaknade jag säkert 15 gånger till men jag kunde somna om ganska omgående varje gång. När klockan var halvsju kände jag mig nästan pigg igen. Särskilt svullet kändes det inte heller.

Och vad gör då den dumoptimistiska? Jo, naturligtvis gick jag och satte mig på ett heldagsseminarium idag, på en av dom absolut mest obekväma stolar jag suttit på. Tur åtminstone att seminariet var bra eftersom jag lär få lida för det ett tag framöver...

Jag blev glatt överraskad idag. 20 små ynka milliliter var dagens skörd i storsprutan! Ett stort steg i rätt riktning. Fortsätter det så här kan jag ju nästan börja drömma om att slippa sitta och åka till kliniken varje vecka (peppar, peppar). Det här behövde jag. Att få se nån sorts ljusning vid horisonten. Det har tärt rätt rejält på krafterna det här, både fysiskt och psykiskt.

Apropå fysiskt, har jag bestämt mig för ett nytt försök att minska i vikt. Eftersom jag inte får träna, kan jag göra ett nytt försök med LCHF-mat ett tag. Går det så går det. Behövs gör det i alla fall. Helst skulle jag naturligtvis få komma igång med att träna men nu är det som det är.

I morgon är jag bjuden på frukost. Det är lansering av 1177:s cancertemasida. Jag vet inte om jag är inbjuden som administratör för Cancertjejer eller för att jag är intervjuad men jag tänker gå dit oavsett vilket. Jag lär finnas med i två artiklar men har hittills bara hittat den ena:

http://www.1177.se/Tema/Cancer/Forsta-tiden-efter-beskedet/Beratta-for-andra/Reportage-Bloggen---ett-redskap-vid-sjukdom/

En vecka med resårbandet kändes lätt bortkastad när dagens tömning gav 40 ml. Samma mängd som förra veckan, alltså. Det märktes på sjuksköterskan att hon börjar tycka lite synd om mig. Jag försökte trösta henne med att jag är väl medveten om att jag kan få hålla på så här i ett halvår, med lite otur. Det vet jag tack vare den samlade kunskapen hos Cancertjejerna. Vår devis är ju "Tillsammans är vi starkare". Men den kunde lika gärna vara "Tillsammans är vi klokare". Så tack vare mina kloka hjältesystrar har jag vetat hela tiden att det skulle kunna bli så här och att det är alldeles för tidigt att tappa sugen.

Men tillbaka till dagens besök på Akademikliniken. Idag tillkallades även plastikkirurgen för att ge ett utlåtande efter tömningen. Han tittade lite sorgset på mig och sa med gravallvarlig röst att det ju inte var så mycket att göra annat än att vänta. Detta fick sjuksköterskan att brista ut i en en utskällning eftersom hennes syfte var att han skulle komma in med ett litet pep-talk. Han gjorde ett lite krystat försök med att klämma fram något käckt i stil med att "din kropp läker ju för fullt och själva lambån ser ju jättefin ut". Fast det var ju en omöjlig pedagogisk uppgift för den stackaren att vända från uppgiven till peppande, när jag nu stod där och både såg och hörde allt. Han såg liksom bara mer ledsen ut efter det. Så jag försökte trösta honom också med att tala om att jag är mentalt förberedd på det värsta. Det är ju det där med halvtomma eller halvfulla glas. Om jag nu ska springa där i ett halvår och tömma ur, har ju åtminstone en tredjedel av tiden redan gått. Eller hur!

Jag fick i alla fall ett solklart besked om att det på inga villkor kommer att bli aktuellt med operation nummer två redan i mars. Inget kul besked alls men ett tydligt besked. Och det är faktiskt alltid lättare att förhålla sig till ett mindre bra besked än inget besked alls. Just nu skulle jag vara glad om jag läker så pass att jag kan börja använda min delprotes. Jag börjar bli väldigt less på min minst sagt begränsade klädstil, som i princip har två varianter; bylsig jacka med luva eller bylsig jacka utan luva. Tur ändå att bylsigheten inte bara döljer storleksskillnad på framsidan och handukspuckel på baksidan. Det är en annan kroppsdel som växer obehindrat i färdriktningen som en effekt av avsaknaden av träning och lite väl mycket tröstätande. Jag vågar inte ens ställa mig på vågen längre...

Jag fick ett helt fantastiskt fint erbjudande idag! Två vänner, Lars och Anita, erbjöd sig att komma upp och skotta, när jag nu har snöskottningsförbud. Fast jag avböjde. Med obegränsade mängder tacksamhet och ödmjukhet. När jag nu har koll på att huset "klarar sig själv", har jag förlikat mig med att jag får vara stadsbo minst ett par veckor till. Även om jag nu skulle få till en parkeringsplats för bilen, är det så mycket annat som jag ändå inte kan göra. Och om jag ändå i stort sett bara kan fördriva tiden i en liggfåtölj framför TVn, kan jag ju lika gärna göra det mitt i stora stan. Där kan jag ju varva med små shoppingrundor och annat smått och gott. Men stort tack! Varsin extra stor och lysande stjärna i himlen får ni givetvis som tack för erbjudandet. Det värmer!

Nu har jag genomlidit snart fyra dagar med resårbältet. Inte vet jag, men än så länge känns det inte som att det gjort någon som helst nytta. Lite surt är det, för det har skavt och klämt så det räcker. Men det är lite för tidigt att uttala sig om slutresultatet. Däremot kan jag konstatera att jag just nu tar mig fram lite på drygt halvfart. Visst är jag piggare sen jag slutade ta antibiotikan men seromvätskeansamlingarna och dräneringarna tär på mig. På måndagarna är jag ju som mest vätskefylld och det startar redan under söndagen. Inte för att det gör särskilt ont eller så men det  påverkar både direkt och indirekt möjligheten att ligga bekvämt. Och framför allt att sova. När jag äntligen på måndagen får komma in och rota och tömma med storsprutan väntar ca två dygns obehag innan kroppen har vant sig vid det uttömda läget. Allt detta ska tajmas ihop med dom sömnbesvär jag redan har sen 2 1/2 år tillbaka. Och just den här gången inföll fullmåneperioden just precis när jag skulle få sova lite mer koncentrerat...

Ännu en bloggvän har gått ur tiden. Hans skrev inte så ofta men varje gång det kom ett nytt inlägg, kunde vi se fram emot en stunds alltid lika klok och underfundig läsning. Hans, till dig behöver jag inte ge nån stjärna i himlen. Du är redan en! Sov i ro.    http://hansmbg.blogspot.com/

Idag var det återbesök igen. Tyvärr var det bara att underkasta mig ännu en dränering. Fast det hade åtminstone minskat till 40 ml. Och blodprovet visade inga som helst tecken till infektion. Ingen mer antibiotika just nu i alla fall. Man får vara glad för det lilla. Och jag kan lova att magen tackar alldeles särskilt för att slippa ännu en antibiotikakur! Nu är jag försedd med ett extra tortyrredskap. Ett resårbälte som ska skapa extra tryck på ryggen, är det tänkt. Fast det känns mest som att det trycker på helt andra ställen. Och kliar gör det. Men om det kan leda till att jag slipper dessa eviga dräneringar, så är det klart värt det.