Det kändes väl inte som världens bästa timing att bli stylad på årets varmaste dag. Hela kroppen svullnade upp av det kvava och fuktiga och det kändes som att sminket skulle hinna rinna bort innan jag kom i närheten av en kamera. Lite segt var det. Mycket väntan i värmen. Stylisten var jag inte alltför imponerad av först men tillsammans med den duktiga fotografen blev faktiskt resultatet över förväntan. Som jag skrev härom dagen, brukar jag avsky att se mig själv på bild men idag gick jag därifrån med en skiva med 16 bilder. Ett par av dom  är jag faktiskt riktigt nöjd med.

Visst är det fortfarande minst tio kilo för mycket. Och visst återstår det många timmars träning innan det börjar bli lite form på hängfläsk här och där... Men jämfört med den grådaskiga korsningen mellan flodhäst och glödlampa som satt och flämtade på altanen för två år sen, mitt i cytohelvetet, tycker jag ändå att jag kan unna mig att vara lite nöjd.

Några bilder på mig från den där vidriga perioden finns inte. Helt medvetet. Jag kunde inte hitta ett enda skäl till varför jag skulle vilja ha någon bild då och jag ångrar mig inte nu heller. Den spegelbilden sitter ändå för alltid etsad på näthinnan och tro mig, det är ingen bild man blir glad av.

Man kan ju tycka det. Att jag vid det här laget borde ha lärt mig att inte ropa hej... Efter en rätt lång period med åtminstone sex timmars nattsömn, blev det ett ordentligt bakslag i natt. Jag vaknade strax före 03.00 och kunde sen inte somna om förrän hundarna hade fått frukost och morgonrastning. Det kan förstås bero på att det är en rätt olidlig värmebölja just nu. Hoppas kan man ju alltid... även om just den här värmeböljan börjar kännas som att den aldrig kommer att ge sig.

Värme har väl aldrig riktigt varit min tekopp och i år mindre än någonsin känns det som. Jag och knähundarna sticker ut våra nosar en stund på morgonen/tidig förmiddag och en stund på sen eftermiddag/kväll. Däremellan tillbringar vi vår tid inomhus i den välsignade svalkan från luftvärmepumpens AC-funktion. I skydd av den orkar jag till och med träna ett pass då och då.

Men på kvällarna är det som sagt skönt att sitta ute. I kväll hade jag sällskap med The Real Group och lite senare Kammarkören, som sjöng svenska vår-, sommar, och stämningssånger. En härlig upptäckt gjorde jag! Äntligen börjar ickerökandet ge effekt på stämbanden. Helt otränad börjar jag faktiskt kunna hänga med i altstämmorna! Det var onekligen ett antal år sen.

Hur det står till med viktminskningen vet jag faktiskt inte. Jag har äntligen bestämt mig för att inte hålla på och ställa mig på vågen var- och varannan dag. Det synliga resultatet får väl sitt facit på måndag. Då ska jag nämligen utnyttja ett erbjudande om att styla och fota mig. Även om jag hatar att se mig själv på bild, ska det faktiskt bli riktigt spännande...

Det tog ett tag att övertyga mig om att skifta diet men till slut har jag glidit över i en mer traditionell allsidig "äta något mindre-träna lite mer-bantning". Efter cirka en vecka med kolhydrater i kroppen är skillnaden helt enorm! Fem kilometer på crosstrainern som i drygt 1 1/2 månad har varit pest, pina och ett måste har helt plötsligt glidit över till att gå lätt som en plätt. Tränare Bob hade helt rätt med andra ord. Inte för att jag har gått ner något mer i vikt än. Så enkel är inte det fulgula pillret som motståndare. Men så mycket bättre jag mår! Och förhoppningsvis kan jag väl på allvar börja använda träningen till omfördelning och omvandling. Och muskler väger onekligen en hel del dom också.

Dom senaste dagarna har jag haft oroande ont i kroppen. Ledvärk och muskelvärk. Jag hade ju hoppats att det skulle hålla sig borta under sommarsäsongen men så blev det inte, tydligen. Just nu är det väderomslag, så det kanske är precis det det handlar om? Annars får jag nog lov att säga att jag ändå kommit lindrigt undan med det fulgula pillret. Övervikt och värk är väl ändå sånt som var och varannan klimakteriekäring får lära sig att leva med?

Hur som helst mår jag bra av att vara lite ledig. Faktiskt har jag sovit ovanligt bra. Förutom i lördags då, när grillkvällen med matlaget varade halva natten (men det var det värt!). Nu sover jag åtminstone sex timmar i rad nästan varje natt. Hur härligt som helst! Ska bli intressant att se vad som händer när jag går tillbaka till jobbet.

Nu har jag haft några riktigt lata semesterdagar. Vännerna kom med ett mellanstort släp som fylldes med diverse skräp och som sen levererades till tippen. Efter ytterligare putsning av trädgården valde dom att åka in för att göra en helkväll på stan. Stora stan alltså. Det var dom verkligen väl värda! Precis lagom efter att dom åkt, låg "Solsidan" och "Mad men" säsong tre och väntade i brevlådan. Att torsdagen var lite mulen gjorde med andra ord ingenting.

Idag är det desto soligare. Och varmare. Det lär bli årets varmaste dag. Och med min osedvanliga förmåga till timing, är jag naturligtvis inne i stan. Stora stan alltså. Fast ärligt talat är det riktigt svalt och skönt i lägenheten, så det går ingen större nöd på oss. Och anledningen till att jag är här är bara kul. Gamla matlaget har nämligen grillkväll. Visserligen är det semestertider även i matlagskretsen. Vi blir inte fler än sex vuxna och några ströbarn (vet inte riktigt hur många) men redan pågår planering för fullt för ytterligare träff i augusti. Det är så himla kul att ha hittat tillbaka till det här gänget igen!

Just nu är det trögt igen med vikten. Det är alldeles för lätt att ge efter för söt- och saltsug när man är ledig. Jag har ökat på träningsdosen lite, så förhoppningsvis går jag inte upp i alla fall. Fast just idag har jag träningsfri dag. Och frikort inför kvällen!

Hoppas ni alla också får en härlig sommarkväll. Nu när det snart börjar bli lite mörkare på kvällarna igen, kan ni kika upp på himlen en liten stund. Där hittar ni er alldeles egen stjärna på himlen! Alla ni 507 som kikade in under juni. Och ser ni en alldeles väldigt klart lysande stjärna, så tillhör den Ulrica som begravdes igår efter ett alldeles för kort liv. Mina varmaste tankar till David, barnen, övrig familj och vänner.

Igår var det äntligen dags och tro det eller ej men det här var en kirurg som var både trevlig och vettig! Fast jag börjar seriöst undra vad det är för fel på mina journaler. Han hade nämligen lagt fram en broschyr med en implantatrekonstruktion som jag avvisade på en gång. När vi pratade vidare förstod jag att han inte visste att jag är strålad... Jag lyckades övertyga honom om att jag är det och att man gott och väl hinner med både operation, cyto och strålning så att allt är klart till slutet av november så länge man får cyton före operationen.

När vi hade kommit så långt var det klart att börja förhandla. Implantatet åkte rätt snabbt undan som tänkbart alternativ. Jag ville ju egentligen göra en kroppsegen konstruktion med hjälp av magen, så kallad DIEP Lambå, men det visade sig vara minst ett års kötid. Dessutom är det en lång operation, ca en veckas vårdtid på sjukhuset och sex veckors sjukskrivning (fast det går säkert att jobba ändå. Det har ju gått hittills.)

Han rekommenderade i stället en latissimus dorsilambå, vilket på svenska betyder att man tar en muskel med ovanliggande fett och hud från ryggen och snurrar till det till ett nytt bröst. Nåja, väldigt förenklat men på ett ungefär. Betydligt kortare operation, vårdtid och rekommenderad sjukskrivning. Och framför allt, ungefär halva kötiden.

Vi diskuterade fram och tillbaka lite och slutbudet blev att jag själv fick välja. Med andra ord fick jag fortsätta förhandlingen en stund på egen hand med mig själv. Jag gick igenom det som känns som viktigaste punkterna för mig. Nummer ett är att jag inte vill ha ett främmande objekt inopererat i min kropp, om det går att undvika. Nummer två är att jag så snart som möjligt efter operationen kan vara tillbaka i mitt vanliga liv. Är man arbetsnarkoman så är man... Helt fåfängt hade jag väl gärna satt som nummer tre att jag vill ha en platt mage. Det kan man ju få på köpet i en DIEP. Men rent principiellt kan jag inte gärna låta det styra mitt val. Vill jag ha en platt mage får jag väl kämpa för det. Eller betala min egen fettsugning. Och för tydlighetens skull var det helle inte huvudargumentet för en DIEP. Egentligen inte ett argument alls. Mer en positiv bieffekt.

Så jag slängde ut en liten krok om att jag kanske möjligtvis skulle kunna få fira min 50-årsdag tvåbröstad om jag nu valde ryggmuskelalternativet. Jag fyller i november. Han nappade och dikterade in en rekommendation om att operationen bör utföras i höst. Jag sa ju att han var både vettig och trevlig!

Det som gäller nu är att fortsätta kampen mot dom fulgula pillren och gå ner helst tio kilo till. Visserligen kommer det andra bröstet att lyftas lite vid operationen men det är fortfarande en klar fördel om man är nära den vikt som ska bli beständig vid själva operationstillfället. Det kan jag själv råda över. "Bara" att fortsätta träningen och äta rätt. Det andra är att jag ska passera mammografin i augusti med MVG. Det kan jag ju inte alls råda över men jag inbillar mig att träning och lite sundare liv gör nytta även där.

Apropå 50-årsdag frågade x-et och numera gode vännen för ett tag sen vad jag ville ha i födelsedagspresent. Ja, vad vill man ha när man redan har "allt"? "Kom med något praktiskt, som att måla huset eller så", blev mitt svar. Och sagt och gjort. Fem goda vänner anmälde sig till tjänstgöring i morse (fast det är knappt fem månader för tidigt)! I en imponerande hastighet tvättades huset. I väntan på att det skulle torka klipptes och trimmades en god del av min vildvuxna djungel. Jag och en av vännerna skickades ut på expedition för att köpa material till ett nytt tak till mitt lilla vattenpumputrymme och det producerades sen snabbt och effektivt. Och mitt i alltihop lyckades dom hinna med all målning också. Plus att tv-antennen plockades ner. Och vi som trodde att dom knappt skulle hinna med målningen på tre dagar... Men så höll dom på i nästan elva timmar också!

Så i morgon är det ren bonusdag. Dom fick löfte om sovmorgon, vilket dom minst sagt förtjänat. Sen får jag hjälp med att tämja resten av djungeln och att köra allt möjligt stort och smått bråte till tippen. Vilken present! Jag som ända sen diagnosen fullständigt har halkat efter på område efter område när det gäller hus och trädgårdskötsel, ser plötsligt en "warpzon" (som det väl hette i Super-Mario"). Två magiska dagar ger mig en fantastisk möjlighet att blanda lite hälsosamt kroppsarbete med vila under semestern. I stället för chanslöst slit och växande ångest. En gåva som för alltid kommer att finnas i mitt hjärta! Tack Lassarna, Bertil, Mariette och Sixten!!! Och naturligtvis alla ni runtomkring som kunde undvara alla fem under två dagar! Alla får en extra stor stjärna i himlen!

Jag blev intervjuad igår. Om att blogga om min sjukdom. Fast det kändes verkligen inte som att bli intervjuad utan som ett stundtals väldigt djupt samtal mellan två människor som varit med om alldeles för mycket. Tack, Ola! Det ska bli spännande att se vad du får ihop till slut.

Och till alla er andra - ha en helt underbar midsommar!!!

Nu är det inte ens en vecka kvar till besöket hos plastikkirurgen och viktminskningen har kommit av sig lite. En helg i Nyon med ostfondue, chips och lite annat smått och gott kan möjligen ha haft en bidragande orsak... Men det var det värt!

Utöver det fick jag en aha-upplevelse framför TV:n i helgen. Jag har ju försökt att dra ner kolhydraterna till ett minimum. Tränare Bob i Biggest Loser kommenterade en av deltagarna som hade gjort precis detsamma och hamnat under strecket. "Att ta bort kolhydrater fungerar ju bara för den som bara sitter still". Och även om jag inte är i närheten av träningsintensiteten hos gänget i Biggest Looser, kör jag ju ändå en timme per dag, minst fem dagar i veckan. Och det går trögt med muskelbygget. Nu byter jag diet, med början med havregrynsgröt i morgon bitti, så får vi se vilka resultat det kan ge.

Det är faktiskt inte enbart positiva upplevelser med att gå ner i vikt. Helt plötsligt när fettlagret krymper, hittar man små knölar både här och där. Dom små knölarna är naturligtvis ben. En helt naturlig del av skelettet, som bara inte har gått att känna på väldigt länge. Men innan hjärnan har hunnit registrera och bearbeta all tillgänglig information för att så småningom just dra den slutsatsen, hinner man genomgå en halv cellgiftsbehandling. Typ. Om man inte väljer att strutsa. Dvs att bortse från allt som faktiskt skulle kunna vara en varningssignal. Välkommen till en glimt av livet som resande i cancerlandet!

På något sätt får man försöka balansera mellan ytterligheterna. Det jobbiga är att den som har ypperliga prognoser faktiskt kan få återfall. Det positiva är att även vi med rätt usla prognoser kan överleva. Och det är ju faktiskt både bra och dåligt att ingen kan förutspå vem som hamnar i vilken grupp. Tycker jag i alla fall. Om det nu skulle gå så illa att jag får återfall, vill jag åtminstone ha levat ett fullt liv fram till dess.

Men först tänkte jag se till att måndagens besök på KS blir så framgångsrikt som det bara kan bli!

Äntligen rasar kilona. Jag fick till slut ge mig inför det faktum att det inte finns några genvägar. Sen återbesöket, alltså precis för en månad sen, har jag hårdsatsat. Dragit ner på kolhydrater till ett minimum och dragit upp antalet träningstimmar rejält. Minst en timme om dagen minst fem dagar per vecka, antingen på promenadbandet eller crosstrainern. Oftast mer. Då blir det resultat även om man äter fulgula piller. :)

En minskning med fem kilo blev vågens glädjestrålande resultat i morse. Än är det ett par veckor kvar till 28 juni och sen lär jag väl ha sommaren på mig att nå det som får bli min trivselvikt. Och varför är det så viktigt nu då, helt plötsligt? Jo, om jag nu får gå vidare och göra en rekonstruktion, så bör ju det nya bröstet vara lika stort som det andra. Och även om rekonstruktioner där man använder egen kroppsvävnad till viss del växer respektive krymper med övriga kroppen, så är det ändå i begränsad omfattning. Så om nu samhället är berett att satsa ganska stora resurser på att få min kropp hel igen, får väl jag bidra med det jag kan för att resultatet ska bli både bra och varaktigt.

Dessutom mår man ju faktiskt bara bra av att röra på sig och att ha lite lagom med muskler. Och det är hur kul som helst att helt plötsligt få plats i ett antal klädesplagg.