Idag flyttade Busan hemifrån. Min lilla snorpelorpa bor inte hos oss längre. Jag har vetat bra länge att det inte fungerar för mig att ha hund längre. När jag skaffade dom var det liksom i en helt annan verklighet. Förutom att jag var frisk, hade jag dessutom helt andra arbetsuppgifter. Mitt arbetsfält var i stort sett begränsat till Stockholms innerstad och jag kunde dessutom jobba hemifrån 1-2 dagar per vecka. Idag ser min verklighet helt annorlunda ut. Jag förväntas, och bör, vara ganska mycket ute i hela landet och dessutom blir det en del utlandsresor. När jag inte är ute och reser måste jag nästan vara på plats på jobbet.

Hittills har det ändå hjälpligt gått att fixa och trixa, fast med en växande klump av dåligt samvete i magen. Tack vare att jag har min övernattningslägenhet har det gått att lösa något sånär. Men i förra veckan kom droppen som fick bägaren att rinna över. Då drog sprängningarna igång på allvar. Det är ju både själva Citybanan och en arbetstunnel som går ganska precis här under oss och vi har blivit varnade för att dom som far mest illa är barn och husdjur. Och Busan for verkligen illa. Då kände jag att det är hög tid att ta mitt ansvar.

Efter ett samtal med världens bästa uppfödare tog det inte mer än en kvart så var problemet löst. Och idag flyttade Busan till Åkers styckebruk. Det finns inte stjärnor nog i himlen för att visa min tacksamhet till Adrienne och Anders, Evy och Adina som ställer upp för både mig och Busan! TACK!!! Och förstås, tack Busan för dom dryga sex åren du förgyllde vår tillvaro! Oändligt många stjärnor i himlen till dig också!

Lite oroliga var vi inför överlämnandet eftersom det är två tikar men tack vare att Busan inte hade några planer på att utmana sin dominanta nya lillasyster, gick dom alldeles utmärkt ihop.

Men Yoker då? Jodå, gammelgubben och jag är tillbaka där vi började. Han far inte illa av några sprängningar, inte. Och han sover väldigt mycket nuförtiden, så vi försöker hanka oss fram ett tag. Det blir nog inte så länge till. Även där vill jag ta mitt ansvar innan det är för sent. Men vi hankar oss fram ett tag först.

Jag håller som bäst på att packa ihop allt som finns i min övernattningslägenhet inför flytt till en annan. Mest är jag fascinerad över hur många saker man egentligen kan pressa in i 30 kvadrat...

I städskrubben hittade jag en hopknuten brun soppåse. Den visade sig innehålla mina använda Neupogensprutor, som jag toalt hade förträngt. Brrrr! Av allt elände jag har tvingats gå igenom, var nog det där med sprutorna det som framkallade mest ångest. Att behöva ta sprutor på mig själv. Och att veta att dessa sprutor med största sannolikhet skulle ge mig värk och feber. Samtidigt som deras uppgift faktiskt var att förhindra värk och feber eftersom dom skulle stimulera produktionen av vita blodkroppar. Det var verkligen inte helt lätt att avgöra vilken feber som berodde på vilken behandling....

Men även om det vissa dagar tog nästan en halvtimme att övertala mig om att jag faktiskt kunde klara av att injicera mig själv, så gjorde jag det! Jag har skrivit det förr och jag skriver det gärna mer än en gång igen; vi klarar så mycket mer än vi nånsin tror i cancerlandet! För att vi måste. För att vi inte har något val. Nu är sprutorna vederbörligen avknipsade och återlämnade till Apoteket. Skönt!

Idag hoppas jag att världens bästa Ylva har världens bästa fest!

Jag undrar hur trött man kan bli innan kroppen fattar att den måste sova? I ett par månaders tid har jag sovit cirka 3-4 timmar per natt. Sedan har jag legat klarvaken i ett antal timmar och på sin höjd slumrat till några minuter då och då. Jag har inga problem med att somna på kvällarna. Det går på några minuter bara, vilket är rätt ovanligt när det gäller mig. Men jag vaknar som sagt efter 3-4 timmar...

Så länge jag hade semester gick det väl an. Jag skyllde på värmen och tänkte att det väl skulle gå över när det blev svalare. Men det gjorde det inte. Nu har jag börjat jobba för fullt igen och det börjar kännas rätt rejält både fysiskt och psykiskt nu att jag behöver min dyrbara nattsömn. Inte ens igår när jag vaknade med rejält halsont eller idag när jag vaknade med feber, gick det att somna om ordentligt. Det spelar heller ingen roll om jag övernattar i stan eller sover hemma. Men skam den som ger sig. Jag får väl öka på mina promenaddoser under en period och se vad det kan få för effekt. Frisk luft ska ju göra underverk, sägs det.

Ny månad och dags att tacka alla er 681 underverk med varsin stjärna i himlen! Alla ni som tog er tid att kika in på min blogg, trots att jag är så dålig på att skriva nuförtiden. Tack!

Listan över vedervärdiga provtagningar i cancerlandet har fått en ny ledare... Jag hade nog aldrig trott att det skulle kunna bli värre än när jag gjorde grovnålsbiopsin i bröstet och finnålsbiopsin i lymfkörtlarna. Men se det kunde det!

Idag var det alltså dags för besöket på KS Kvinnoklinik. Min läkare hade mycket begränsad erfarenhet av just Femar men annars verkade hon ha koll på det mesta. Vi började med en helt vanlig gynundersökning. Inte särskilt behagligt men ont gör det ju inte. Efter det var det dags för ultraljud. Det var en ny upplevelse. Inte heller det särskilt behagligt men det gjorde inte heller ont. Min slemhinna var tydligen det som var det mest intressanta och den ska, i det här sammanhanget, vara så tunn som möjligt tydligen. 4,5 mm (?). Ber om ursäkt för att alla detaljer inte är helt på sin plats men man är inte särskilt mottaglig för information när man ligger i en gynstol... 4,5 hade tydligen betytt att mensen var borta för alltid. Min var på 4,9 och ett gränsfall.

För alla eventualiteters skull ville hon kolla upp min livmoder ordentligt. Med en biopsi. Hon "hotade" med att det kunde göra lite ont men jag brukar vara rätt smärttålig och kände mig därför inte särskilt orolig. Dom första små "betten" var verkligen inget att bekymra sig över heller. Men sen bröt helvetet loss. För att få fatt på den sista delen av provet, skapade dom (en sköterska hade anslutit) ett vakum. Och det gjorde ONT! AJ!!!! Och i detta vakum skulle små, små bitar av min livmoder plockas ut. AJ! AJ! Och JÄTTEAJ! Jag får lov att erkänna att jag skrek rakt ut! Som tur var gick det ganska snabbt och jag fick ändå lite beröm för att jag hade klarat av det rätt bra. Men vidrigt var det och den här biopsin har nu tagit en solklar tätposition på listan med vidriga provtagningar.

Fyra till sex veckor kommer det att dröja innan jag får svar. Fyra till sex veckor i det hemska väntanlandet, som ligger precis vid gränsen till cancerlandet. Får jag blödningar under tiden, ska jag ringa omedelbums! Utan att passera gå, dvs onkologerna. Fast om det blöder under dom närmsta dagarna, är det helt normalt och en effekt av biopsin. Då behöver jag inte höra av mig. Jo, det låter onekligen helt logiskt. Jag har i alla fall bestämt mig för att inte oroa mig i onödan. Det blir som det blir.

Jag vet unte riktigt vad dimsyn är. Kanske är det samma sak som att se lite suddigt? I så fall är det nog dimsyn jag har. I alla fall under 3-5 timmar på morgnarna, sen nån vecka tillbaka. Och då kan det med rätt stor sannolikhet tillskrivas det fulgula pillret som har dimsyn med på listan, som mindre vanlig biverkan.

Lite besvärligt är det. Framför allt om jag sover hemma och ska in till jobbet. Jag kan ju inte gärna köra bil om jag ser suddigt. Men även om jag sover i stan, är det rätt begränsande att inte kunna läsa ordentligt förrän frampå förmiddagen. Den enkla logiska lösningen är väl att krypa till korset och göra som fugulpillertillverkarna föreslår, dvs att ta pillret på kvällen. Det är bara det att jag har så himla svårt för att komma ihåg saker som ska göras på kvällarna... Jag får väl lägga in en påminnelse i mobilen och åtminstone prova ett tag.

Det kunde onekligen varit värre. I cancerlandet får vi verkligen påminnelser om det. Alldeles för ofta. Idag var det ännu en av mina finaste ET-systrar som fick besked om att hon har bc-celler i skelettet, dvs metastaser; Linda: http://lindaskriver.blogspot.com/ Titta gärna in och lämna en styrkekram. Det är hon så väl värd!

Idag nådde jag målet! 100 mil på crosstrainern! Jag hade bestämt mig för att klara det inom ett år. Och det gjorde jag verkligen. Den inköptes den 22 augusti, så en hel månad har jag tillgodo! Jag är klart imponerad av mig själv faktiskt. Visserligen klarar jag bara att träna på dom två lägsta motståndsnivåerna eftersom jag skulle få alldeles för ont annars. Men det syns, framför allt på benen att det ger effekt ändå. Och jag mår bra av det, så i morgon påbörjar jag nästa 100-milaomgång!

Nu har jag fått tid för gynundersökning. Det blir om en vecka. Blödningen gav sig i och för sig efter fyra dygn men det skadar ju inte att kolla upp.  

Man är inte direkt billig i drift i cancerlandet. Hur mycket cellgiftsbehandlingar, operation och strålning gått på törs man ju knappt tänka sig. Och igår fick jag en påminnelse om att även efterbehandlingen har sin prislapp. Jag hade nästan slut på fulgula piller här hemma och passade därför på att uppsöka ett apotek när jag ändå skulle till Norrtälje.

Det fulgula har naturligtvis ett namn. Det heter Femar och den aktiva substansen heter Letrozol. Det ingår i en familj av läkemedel som kallas aromatashämmare. Min Hemske Harald var ju östrogenkänslig. Femar minskar östrogenmängden i kroppen genom att blockera ett enzym (aromatas) vilket deltar i östrogenproduktionen. Detta ska då hindra att eventuella mikrometastaser som kan ha hunnit smita ut genom lymfsystemet inte ska få något att livnära sig på. Om man nu verkligen har passerat klimakteriet, som sagt. Men det bekymret tar vi när jag väl har fått komma på gynundersökningen.

Tjejen som expedierade receptet var tvungen att kolla en extra gång. Hon tyckte det var väldigt dyrt för mig. 1724:50 var min andel för 100 piller. Men med tanke på att bruttokostnaden var 3546:50, kom jag väl rätt billigt undan ändå. Och ett enda uttag räcker ju för att direkt slå i högkostnadstaket, så resten av årets konsumtion blir ju gratis. För mig. Det enda jag inte riktigt förstår är hur det kunde bli 1724:50. Högkostnadsskyddet börjar vid 1800 jämnt och jag hade gärna betalat dom 5:50 som återstår...

Hur som helst. För den totala kostnaden av 3546:50 får jag förhoppningsvis möjligheten att leva sjukdomsfri ett tag till. Minst fem år om nu medicinen fungerar. Tyvärr ingår det en lång rad biverkningar i paketet. Det brukar liksom göra det när man äter starka mediciner. Jag ska inte trötta er med den långa biverkningslistan. Vill ni läsa finns den på www.fass.se när ni söker på Femar. Jag tycker nog att jag klarat mig rätt bra när det gäller biverkningar. Hittills i alla fall. Ta i trä!!!

Jag har just lagt på luren efter ett samtal med en av sköterskorna på Bröst & Sarkom. Ett samtal som jag gått och väntat på i nästan sju timmar. Det är väl själve f-n att man aldrig får vara riktigt glad och nöjd. Så fort man börjar känna sig som en vanlig människa. Och till och med se ut som en vanlig människa, så står han där runt hörnet och hotar. Herr C, alltså.

Den här gången levererade han en blödning. Den kom igår morse. Inga stora mängder men tillräckligt för att väcka oron till liv. Det absolut värsta som skulle kunna hända är väl att få ytterligare en cancer. Det näst värsta vore att få mens igen. Skulle det vara det, innebär det att mina fulgula piller troligtvis inte ger något som helst skydd mot återfall. Tvärtom. I stället skulle dom ha pushat igång hela ägg- och hormonproduktionen igen och glatt och villigt strömmat ut mat till eventuella metastaser i kroppen.

Det där kan hända om man går över på fulgula piller utan att vara helt hundraprocentigt säker på att man har passerat klimakteriet. Just tjejer i min ålder är dessutom väldigt svårbedömda. Och vi hade onekligen rätt bråttom med att bli av med Tamoxifenet, både professorn och jag, eftersom jag hade blodpropp i släkten. Fast jag trodde nog efter drygt ett år att faran var över...

Så nu hoppas jag på att det är en tredje variant. Det finns blödningar på biverkningslistan för dom fulgula. Visserligen som "inte vanlig" men jag är ju rätt bra på att samla på ovanliga biverkningar. Hur som helst bestämde jag mig efter ett dygns strutsande att ta en kontakt med Radiumhemmet. Helst vill man ju att dom ska vifta bort det hela med en alldeles rimlig förklaring men riktigt så enkelt är inte livet i cancerlandet. Så sköterskan jag pratade med i morse ville först prata med någon av läkarna innan hon återkom.

Vad gör man i nästan sju timmar, med ovanstående som bakgrundsbild? Inte mycket kan jag ju ärligt säga. Mer än att måla upp den ena värre bilden än den andra. Till slut ringde hon ju igen i alla fall. Jag hade nog förväntat mig att dom ville att jag skulle åka in och ta ett blodprov men det tyckte dom inte behövdes just nu. Däremot skriver onken en remiss till en gynundersökning. För säkerhets skull. Och så får vi gå vidare utifrån resultatet där. Ingen akutremiss eller så, utan just för säkerhets skull. Men ändå. Det är tillräckligt för att göda oron. Och för att herr C ska kunna stå där runt hörnet och hånflina.

Och jag som nästan hade lyckats inbilla mig att det enda hindret som behövde passeras innan rekonstruktionen, var en mammo i augusti och lite ytterligare viktminskning. Att jag aldig lär mig...