Idag begravdes så min ET-syster och forumvän Anna. Det var väldigt mycket folk. Närmare hundra personer skulle jag tro som kommit för att få vara med och ta farväl. Det var en väldigt vacker ceremoni. Fast sorglig. Det går ju liksom inte att vara annat än ledsen när en så fantastisk och dessutom så ung människa bara rycks undan. Men så mitt i det sorgliga stack en Pippi tätt följd av en Tilda, upp ovanför pappas huvud. Hon lekte tittut, helt enkelt, och bjöd verkligen på ett och annat leende där mellan tårarna.

Vid minnesstunden efteråt hade Henrik gjort ett fantastiskt ljud- och bildspel. Inledningen var en saga om mammas trasiga kropp och sen följde en serie både fina och finurliga bilder från Annas, och deras gemensamma liv.

Jag hade med mig en bukett vita rosor till själva begravningen och så naturligtvis dom magiska guldpengarna, som några av Cancertjejerna hade skramlat till. Jag valde att lämna asken till Henrik, så får han ta fram den när det passar. Tack snälla Henrik och din och Annas familjer för att jag fick chansen att vara med och lycka till med resten av livet!

Samma tid idag begravdes också en annan forumsyster, Nina. Vila i frid ni båda. Jag tänder ljus för er ikväll.

Eller turen. Eller ren och skär mänsklighet när den är som bäst. Välj själv. Idag uppstod ett litet tomrum mellan tandläkarbesök och information på Finansdepartementet. I stället för att göra som vanligt och gå upp och sätta mig på jobbet utan lunch, bestämde jag mig för att irra runt lite planlöst i affärer på väg ner mot banken på Hamngatan. Lunch fanns med i ursprungsplanen men det blir ju inte alltid som man vill.

Helt planlöst var inte irrandet. Jag var nämligen på jakt efter något väldigt fint, där många magiska guldmynt skulle få plats. Magiska guldmynt som ska hjälpa en liten tjej och hennes pappa att få tankarna på annat än att vara ledsen över att mamma fick lämna sin trasiga kropp. Det visade sig vara svårare än förväntat. Jag bestämde mig för att byta strategi och i stället börja med att säkra dom magiska guldmynten. Detta hos Banken på Hamngatan.

Där fanns det en väldigt fin maskin som förvandlade sedlar till mynt (och tvärtom också). Före mig i kön stod en ung tjej och växlade in tusentals kronor. Precis när hon var klar och det var min tur, insåg hon att hon inte hade något att bära sina myntrullar i. Hon tittade på mig, funderade en sekund och frågade sen om hon kunde lita på mig. Ja, det kan du, sa jag så ärligt jag kunde och med en fast blick. Och så sprang hon iväg och hämtade en påse. Hur coolt är inte det? Mitt i Stockholms innerstad. Och eftersom jag är jag, stod jag naturligtvis och vaktade hennes pengar som en hök när hon kom tillbaka. Som tack för hjälpen fick jag låna hennes kort. Det visade sig nämligen att den fina maskinen bara var till för såna som har särskilda kort. Inte var den särskilt fin heller, för den spottade ut nästan alla papperspengarna. Jag tackade min fina nya vän för lånet ändå och gick vidare in på banken.

Där var det inte helt klart om det faktiskt fanns riktiga pengar i kassan eller inte. Precis sådär som det är på bankerna nuförtiden. Jag tog därför två nummerlappar; en till kassan och en till kundtjänst. Kundtjänst vann. Han försäkrade mig att det fanns guldpengar och att jag bara behövde ta ut den summan jag ville ha från mitt konto.

När jag väl kom fram till kassan, visade det sig att vännen i kundtjänsten och Bankens Ledning hade lite olika uppfattningar. Att förvandla papperspengar till guldpengar är nämligen inget som privatpersoner ska bry sig om. Det är bara till för Företagen. Privatpersoner förväntas nämligen inte ha något Behov av guldpengar. Eftersom nu min vän i kundtjänsten redan hade lovat och eftersom han i kassan snabbt gick över på min sida och också blev min vän, så Struntade vi i Bankens Ledning och lät mitt plastkort dela med sig med ett riktigt guldregn. Jag behövde knappt ens berätta vad dom magiska guldpengarna skulle vara till.

Vid det här laget fick lunchplanerna snabbt arbetas om till en chokladkaka. Och trots ett alltmer strukturerat irrande i affärerna hade jag ännu ingen fin ask. Men efter besöket på departementet lossnade även det. Jag smet in på Stora Varuhuset på väg tillbaka till jobbet och hittade en helt perfekt ask. Lite orolig var jag att den skulle vara för liten men det har jag testat nu. Alla magiska guldpengarna får plats. Och jag hann till och med glida förbi favorithamburgerstället, så jag fick i mig något innan nästa möte. Visserligen fem timmar senare än normal lunchtid men bättre sent än aldrig.

Visst var alla änglarna på min sida idag! Faktiskt redan hos tandläkaren, där en förväntad bautasumma inte ens nådde upp till en tusenlapp. Och sen under hela resten av dagen. Eller också var det jag som släppte ut den lugna och rätt snälla människa som faktiskt bor därinne, innanför det stressade och hårda skalet. Kanske var det hon som lockade fram sin motsvarighet hos dom vi mötte? Hur som helst vill jag med stort eftertryck dela ut varsin stjärna i himlen till min maskinvän, till min kundtjänstvän och till min kassavän! Och till Stora Varuhuset som hade finaste asken som bara väntade på mig.

Inte enligt onkologerna. Dom tycker att man ska räkna från den dagen då tumören opererades bort. Men i så fall skulle jag ju få vänta ända till september... Och hur man än vrider och vänder på det är det två år sen den där dagen när jag knuffades in i ett stort svart hål. Dagen D. Diagnosdagen.

Och då, 1 april 2008, trodde jag ju ändå att jag hade en i och för sig lite väl stor knöl. 23 millimeter var ju det läkaren sa. Jag trodde att den skulle opereras bort inom ett par veckor och att det kanske skulle bli nån sorts efterbehandling. Kanske var det rena rama turen att jag inte fick reda på hur det egentligen var. Om det nu berodde på inkompetens hos läkaren eller att dom har nån sorts rutiner som innebär att dom bara ger standardsvar. Inte vet jag. Men jag vet hur fruktansvärt bara ordet cancer lät.

Hade jag då fått veta att det fanns starka skäl att misstänka spridning till lymfsystemet. Att dom skulle leta efter metastaser för att dom faktiskt på allvar misstänkte att det kunde finnas just det. Att jag skulle få ett 18-veckors helvete på jorden med ET och att jag troligen ska tacka min lyckliga stjärna för att jag över huvud taget lever idag. Ja, då vet jag inte hur jag hade tagit mig igenom det hela...

Fast nu gjorde jag ju det och trots en del krämpor som väl ändå får anses uthärdliga, så lever jag. Och det har gått två år. Så grattis till mig och hurra för livet!

Och jag tackar naturligtvis min lyckliga stjärna. Och ger er, kära läsare traditionsenligt varsin stjärna i himlen. Lite trångt kan det bli för i mars var ni många. 853 stycken och definitivt rekord för min lilla blogg. Tack för att ni tittade in och hjärtligt välkomna tillbaka!

Visst är det ett vackert ord. En generös människa. Jag skulle i alla fall vara stolt över att bli kallad det. Det finns ju många sätt att vara generös på. Få av dom handlar väl om att ge bort pengar eller saker. Egentligen.

Många av bloggvännerna kallar jag definitivt väldigt generösa. Dom som verkligen släpper in oss i deras liv. Det går ju inte att räkna upp alla, så George http://georgeschottl.wordpress.com/ och Lilla H http://hejoh.blogspot.com/ får representera alla er fantastiska därute. Och, dessvärre, ibland blir vi även insläppta i det riktigt sorgliga. Fast också så vackra. Linns inlägg om Ninas bortgång http://ninalj.blogg.se/ och Henriks http://annajansson73.blogspot.com/  ord om sin Anna är så fina exempel på det. Och hur generöst är det inte att öppna en minnesstund som du gör, Henrik.

Ett annat exempel på generositet är Ragnhild. En av forumvännerna som jag träffat ett par gånger. Då har samtalet bland annat kommit att röra sig kring Rosabandetknutpins i silver. Ragnhild lovade att skicka över en så fort hon fick möjlighet och det gjorde hon! Tillsammans med meddelandet att några pengar ville hon naturligtvis inte ha, trots att den faktiskt kostade två hundra. Bättre att satsa dom på fler reklamfria visningar på Cancertjejer, tyckte Ragnhild. Så då fick vårt kära forum 250 000 sådana eftersom jag tyckte att jag utan problem också kunde avvara två hundra kronor. Lite win-win med andra ord. Och silverknuten är jättefin, som bonus på det hela!

Idag begravs Elin, en av våra forumsystrar. Och som om det inte räckte med det, såg jag att även Nina somnade in härom dagen. Det har verkligen varit en tung tid i cancerlandet. Så många som har fått enkelbiljett, alldeles för tidigt i livet. Och så lite man kan göra åt det...

Eller kanske ändå inte. Det finns nog en hel del om vi tänker efter. Vi kan stötta alla som blir kvar. Med medkänsla och kärlek. Och kanske lite mera handfast. Barnpassning, hjälp med handling, bjuda på mat, ett biobesök... fantasin är den enda begränsningen. Man kan faktiskt stötta med rena pengar också. Det är kanske lite osvenskt men det betyder inte att det inte behövs. Med dagens politik behövs det inte många månaders sjukskrivning för att rasera en familjs ekonomi.

Och vi kan stötta alla som blir sjuka. Eller ännu hellre innan dom blir det. Även om jag ibland blir fullständigt galen på att inte samhället tar ansvar för cancerforskningen, så inser jag ju att någon måste ta ansvaret. Varje liten krona till någon av fonderna räknas. Och kan kanske rädda liv. Jag personligen brukar ge bidrag antingen till Cancerfonden eller till någon av Radiumhemmets forskningsfonder. Det finns visserligen en särskild Bröstcancerfond men jag gillar inte tanken om att begränsa sig till en enda cancerform.

Men tungt är det. Och sorgligt. Ibland får jag lust att bara lämna hela resan i cancerlandet bakom mig och avsluta mitt engagemang i Cancertjejer och alla underbara bloggvänners resor. Många gör just det. För att ge sig själva en knuff in i ett mer "normalt" förhållande till livet. Men jag vet ju att jag inte kommer att göra det. Dels ger det så mycket. Nya vänner som man, utan att ens i många fall träffa, kommer så nära. Så många insikter om det lilla korta liv vi får på jorden. Att livet verkligen mäts i kvalitet och inte i kvantitet.

Den andra sidan är ju det otänkbara. Fast på intet sätt omöjligt. Att jag också står där en dag med återfall. Då vill jag kunna känna att jag bidrog när jag kunde, så att jag med gott samvete kan ta emot när jag behöver. Påminner rätt mycket om ren socialdemokratisk ideologi, eller hur?! :-)

...tror jag i alla fall... Jag har ju försökt att hålla i träningen på crosstrainern, även när det har värkt rejält. Nu har jag varit utan träning ett bra tag. Först förkyld, sen semestern och nu bara allmänt överlastad med andra saker än att åka hem och träna. Och bortsett från den träningsvärken jag fick av ett pass i lördags, så har jag också blivit väldigt stel och haft inte så lite ont.

Det finns en annan teori och det är att det under dom senaste dagarna har skiftat i temperaturer runt nollan. Det brukar inte min kropp gilla...

Fast jag väljer den första teorin och satsar på att träna vidare. Tills någon bevisar motsatsen!

... finns inte mer. Det är en så overklig tanke men inte desto mindre sann. Min ET-syster Anna, som kämpade så tappert. Som satt här i mitt kök och bara sprudlade av liv. Levde till hundra procent. All världens styrka till Henrik och Tilda!

Jag tänder ett ljus för dig ikväll, Anna. Vi får läsa våra bloggar någon annanstans däruppe, vännen. På molnet där du och dom andra änglarna sitter och dinglar med benen, kanske? Vila i frid, sötaste du.

Fem timmar senare än beräknat, kom vi hem. Flyget från Wichita var inställt på grund av dåligt väder i Chicago, så det blev ett senare plan och en liten omväg runt Amsterdam...

Strax efter senaste inlägget bytte vi plats, Anders och jag. Jag flyttade hem till Charlotte och Anders övertog min säng hos Ron och Carla. Två långa promenader bjöd söndagen på. En med Carla och en med Charlotte. Dagen avslutades med rester från gårdagens fest och många skratt men det blev en tidig avslutning. Vi var många som var alldeles slut efter allt surprajsande.

Måndagen ägnades åt seriös shopping! Jag hängde med Anders i första ronden men när han började på varv 2 i varuhusen, satte jag mig på en bänk och bara njöt av att sitta. Under resten av dagen hann vi med att "stuffa" en "pig", botanisera lite i Bethanys shop, kolla på Charlottes kontor och spela några omgångar på fiolen. Fler och fler låtar kommer fram ur minnesvrårna, även om det fortfarande är en och annan låt som vi bara kommer ihåg första reprisen av. Det jämnas å andra sidan ut av dom låtar som vi bara minns andra reprisen av. Tillsammans bildar dom en och annan helt ny låt :)

Måndagens avrundning blev en körkonsert, där bland många andra Charlottes yngsta dotter medverkade. En mindre kör framförde också två the Real Group-låtar, vilket måste varit extra spännande när nu Real Group-kändisen Anders satt i publiken. Självklart gick han upp efter konserten och bytte några väl valda ord med dom.

Apropå kändisar, fick Anders lite konkurrens i dom lokala snackisarna. Det visade sig att jag nästan var ännu mer berömd, i alla fall just nu, i egenskap av "presenten". Surprisepresenten, alltså.

Men nu är vi som sagt var hemma igen. Jag och lyckligen hemhämtade knähundarna. Det är lika groteskt mycket snö som när jag åkte hemifrån. Eller faktiskt till och med mer. Och tyngre. Men vi är hemma och tillsammans. Och vi mår bra!

Idag skänker jag alla mina varma, stärkande och kärleksfulla tankar till Anna73 och Lilla H. Och vidaresändningen går till alla er andra som kämpar.