Man kan ju tycka att jag borde ha lärt mig vid det här laget. Att man aldrig vet var nästa anhalt är på resan i cancerlandet...

Jag har en knöl på läppen. Eller inuti eller kanske egentligen strax ovanför. Den har suttit där ganska länge. Åtminstone sen i våras. Och den har aldrig fört nåt väsen av sig utan möjligen känts som den suttit i vägen för en och annan snus. Varje gång jag har känt den, har jag tänkt att det troligtvis bara är en liten broskbildning och sen har jag glömt bort den. Jag har ju onekligen haft lite annat att tänka på och oroa mig för under sommaren. Nu hade jag i alla fall bestämt mig för att fråga om den på senaste besöket hos professorn, bara för att kunna sortera undan den i något annat fack. Men det glömde jag naturligtvis bort.

Till slut insåg jag att det var dags att göra nåt i samma ögonblick som jag kom ihåg den. Så i förra veckan ringde jag och bokade jag tid på vårdcentralen här hemma och i morse var jag där.

Jag hade verkligen inte förväntat mig annat än att läkaren skulle bekräfta mina tankar om att det inte var något att oroa sig för. I stället satte hon sig direkt ner och skrev en remiss för punktion. På Radiumhemmet. Sen vände hon sig om och sa att det förmodligen inte var något att oroa sig för. Suck. Tvärtom hade väl känts något bättre. Det positiva var ändå att det finns en drop-in på Radiumhemmet, så jag kan gå dit i morgon med remissen i näven efter besöket på strålningen. Hoppas också att resultatet går snabbt att få fram. Men några dagars målande av fan på väggen lär det ändå bli... Tur att jag får ett drygt ton med värmeloggs levererade vid tomtgränsen i morgon, så jag har nåt att sysselsätta mig med under helgen i alla fall.

Och tur att jag ska till datortomografen innan jag har burit in alla dessa värmeloggs. Fast jag ska inte bära alla själv. Det vore nog inte så bra, med tanke på att det bara har gått fyra och en halv vecka efter operationen. Jag har blivit utlovad hjälp av två starka karlar. Men lite stel lär jag nog ändå bli.

Men just nu känns rörligheten riktigt bra. Inte hundra men drygt sjuttiofem, eller så. Förhoppningsvis tillräckligt för att få plats i röntgentunnan i alla fall. Jag har ju en kväll och en morgon till på mig och om jag ser till att vara där i tid, kan jag dessutom värma upp ordentligt innan.

Idag hände förresten nåt riktigt roligt (ja, det är som en berg- och dalbana. Upp och ner och upp och ner.). För den allt mer fåfänga delen av mig. Vi hade folk utifrån på möte hos oss idag på jobbet. Ingen av dom hade en aning om min sjukdom. När jag gick och öppnade dörren för den sist anlända deltagaren, tittade hon på min buff och utbrast "Snyggt!". Helt spontant och helt ärligt och utan att veta att det var kalt under. Det får absolut bli en stjärna i himlen till dig, Tina! För visst får man väl bejaka sitt fåfänga ego ibland?

Idag har jag verkligen gått omkring om tänjt och sträckt hela dagen. Igår kväll blev det ett rejält pass, när jag fullständigt struntade i att det gjorde ont. Det är lustigt det här med vilken information man tar till sig och vilken information man egentligen behöver. Om bara någon hade talat om för mig att jag behövde så pass mycket rörlighet som jag gjorde igår, hade jag redan för ett par veckor sen lagt in en högre växel. Med en helt annan avvägning mellan stramande och smärta. Men den informationen jag fick dagen efter operationen var så väldigt inriktad på återhållsamhet och försiktighet, så den gav helt andra signaler. I alla fall som jag uppfattade den. Nåja, det reder sig väl till slut.

I morse insåg jag att det var betydligt lättare att få det snordyra linnet på plats och dessutom få in gelehallonet i den inte alltför praktiskt placerade lilla fickan när man hade två extra händer till hjälp... Med bara mina egna händer och dessutom den ena tämligen begränsad av orörligheten blev det ett helt litet företag. Nu är väl jag inte riktigt känd för att ge upp i första taget och mycket riktigt satt dom på plats till slut. Riktigt snyggt blev det faktiskt, så nu har jag i alla fall två veckor på mig att klä mig som jag vill. Och inte bara som det är möjligt. Men i morgon får det bli BHn i stället. Då kan man till och med stoppa in gelehallonet i förväg, vilket gör det hela oändligt mycket smidigare.

Hundarna var lika glada över att komma hem som dom var att få komma in till stan i måndags. Det känns som att jag har utmanat ödet tillräckligt med att ha med dom halva veckan, så nu får dom vara hemma torsdag och fredag medan jag åker fram och tillbaka. Visserligen har det fungerat väldigt bra att gå med dom men då har vi haft lite tur och inte träffat på alltför många andra hundar. Trots att jag har tränat ända sen 1 april på att hålla båda kopplen i vänsterhanden, så glömmer jag bort mig titt som tätt. Och 90-kilosryck är jag nog inte riktigt redo för än.

Dagens datortomografi blev lite snopet avbruten. Eller rättare sagt aldrig påbörjad. Jag fick inte plats i datortomografen. Och nej. Visserligen har jag gått upp några kilon efter cyton men det berodde inte på det. Det var rörligheten i min högerarm som är så dålig att armbågen stack ut för långt. Med en stark uppmaning att tänja och stretcha så mycket det bara går utan att det blir obehagligt, blev jag hemskickad. På fredag gör vi ett nytt försök. Och jag som hade tänkt jobba hemma då. Men som vanligt är det bara att gilla läget. Jag tycker att jag har gjort framsteg med rörligheten men jag får väl sätta mig själv på lite tuffare övningar ett par dagar. Och framför allt flera. Dock vägrar jag ihärdigt att utsätta mig för fönsterputsning eller dammsugning. Nån måtta får det vara :)

Protesprovningen gick bra och jag gick därifrån med ett gelehallon (fast trekantigt och hudfärgat) i en låda. Det var väldigt stor skillnad att ha en riktig protes jämfört med den vid det här laget så omskrivna vaddkudden. Liksom lite reell motvikt mot den stackars ensamma kvarvarande tutten. Och det såg nästan naturligt ut. Det svåraste momentet var att hitta en BH som inte skaver mot venporten. Men är ju ett tidsbegränsat problem (väldigt tidsbegränsat kan man ju alltid hoppas). Mot all ekonomisk vett och sans, mitt i finanskrisen, fick gelehallonet sällskap i påsen av en BH och ett linne. Båda försedda med protesficka. Linnet var minst sagt snordyrt, 535 riksdaler trots tio procents rabatt, men det känns som att det blir det mest användbara alternativet. Svart var det också och det gjorde ju inte saken sämre.

Apropå venporten, börjar det bli hög tid att fundera över när den egentligen behöver rengöras, eller vad man nu ska kalla det. Min behandlingssköterska sa att om den användes under operationen, kunde jag vänta åtta veckor efter det. Nu fungerade ju inte porten, som vanligt, och på fredag har det gått åtta veckor sen sista cyton. Jag får nog ringa och fråga. Ska jag göra något nu, går det kanske att klämma in på fredag när jag ändå ska till Radiumhemmet. Otroligt, förresten. Åtta veckor sen sista cyton. Vart tog dom veckorna vägen?

Idag fick hundarna äntligen följa med in till stan. Det var på tiden, tyckte dom. Det fungerade riktigt bra att ha båda i koppel, så länge som jag bara kom ihåg att vara lite extra försiktig. Skönt att slippa åka hem idag, faktiskt. Jag har varit på gränsen till att bli förkyld idag men det känns just nu som om det inte blir några större åthävor.

I morgon ska jag på protesprovning. Jag har ingen aning om dom har proteser hemma så jag kan få med mig en på en gång. Det vore i och för sig skönt. Snedbelastningen börjar så smått kännas. Men det spelar å andra sidan inte alltför stor roll om jag får vänta ett tag. Det är ju bara två veckor kvar tills fem veckors BH-förbud inträder. Eller förbud och förbud. Det är en rekommendation. Men eftersom huden redan nu är ganska känslig, så lär det väl inte bli bättre om eller när den blir brännskadad...

Visserligen har det varit ett riktigt skitväder idag, med halv storm och ett evigt regnande. Men det är å andra sidan ett bra väder när man inte har lust att göra särskilt mycket. Igår kväll och idag på morgonen gjorde jag klart sifferjobbet som jag blev avbruten från i fredags. Skönt att ha det gjort och nu kan jag dessutom ta det lugnt i morgon bitti utan att skämmas.

Det blev nog lite väl mycket träning igår, för idag har det varit ovanligt svullet under armen. Det har i alla fall nästan helt slutat göra ont, så i morgon tar jag tjuren vid hornen och plockar med mig hundarna in till stan. Det ska bli riktigt skönt att ta det lite lugnare med bilkörning ett par dagar.

Idag har det varit en lugn och skön dag. Ingen fönsterputsning och heller ingen dammsugning. :) Sopat har jag gjort, förstås men det måste jag ju alltid göra varje dag oavsett hälsotillstånd, tack vare (eller på grund av) knähundarna.

Några timmar gick åt till att ta igen det som inte blev gjort igår i form av jobb. Några andra timmar gick åt till "So you think you can dance"-finalen. Efter det zappade jag över till 3:an och fastnade totalt hos Engla-Louise i Sjukhuset. En anorektisk tjej som väger 26 kilo. Så modigt av både henne och hennes mamma att låta visa upp detta. Det finns verkligen sjukdomar som är så mycket värre än att få bröstcancer. Som gammal dansare har jag ju sett en hel del av anorexia och det griper verkligen rakt i hjärtat varje gång. Att en människa verkligen bokstavligen är beredd att ta livet av sig, på grund av en skev självuppfattning. Snacka om att det ger perspektiv på mina småttiga bekymmer med avsaknad av bröst och hårväxt...

...Tack Gabriella för lite perspektiv på tillvaron! Det där med att inte känna sig "fin". Det är ju ingen ny känsla, att det känns ouppnåeligt ibland. Och det är ingen ovanlig känsla, sådär i största allmänhet hos andra heller. Alla känner vi väl så, titt som tätt. Inte behöver man vara i cancerlandet för det. Och inte springer jag omkring och tycker att alla andra ser för bedrövliga ut, så varför skulle alla andra tycka det om mig? Och varför skulle jag inte kunna nöja mig med att jag ser så bra ut som det går just nu?

Idag hade jag bestämt mig för att arbeta hemifrån. Det var faktiskt väldigt skönt att slippa dom tretton milen bakom ratten. Jag lyckades dessutom sova ända till kvart i sju och det är ju en sovmorgon som heter duga härhemma. Och sist men inte minst, behövde jag ju inte offra en enda sekund på att fundera på klädsel eller utseende.

Ända fram till strax före tolv höll jobbambitionen. Då kom Ulla och var lite sällskapssjuk. Lagom till att hon hade gått ett par timmar senare och jag tog tag i datorn igen, ringde mobilen. Då var det Gabriella som var pratsjuk. Men med tanke på att dagens arbetsuppgift, att hålla på med siffror, inte riktigt är min kopp te så var avbrotten mer än välkomna. Jag hinner gott och väl fixa resten i kväll eller under helgen.

Jag ringde för att kolla om den 20:e och naturligtvis krockar tiderna för sjukgymnastgrupp och strålningssimulering. Strålningstiden går inte att ändra och irriterande nog ringde aldrig sjukgymnasterna tillbaka. Jag får väl lägga in en påminnelse i mobilen och försöka igen på måndag. Om inte annat måste jag lämna återbud, för att slippa betala. Det blir väl till att ägna mig åt fönsterputsning i stället för sjukgymnastik, enligt "doktorns ordination". Eller kanske inte ändå. I broschyren jag fick med mig hem från avdelningen redan före operationen avråder dom från monotona rörelser, som fönsterputsning och dammsugning. Me like! Det står visserligen att man ska undvika längre stunder och ta täta pauser men som enveten städhatare väljer jag att bara läsa första halvan av meningen. :)

Jag har googlat lite mer på studien som jag eventuellt får delta i. I dom engelska beskrivningarna jag har hittat är det bara lokalt avancerad och dessutom inoperabel bröstcancer som är exkluderade. Så då är det väl bara att fortsätta att hoppas på att jag är på rätt sida av menopausen. Än så länge har jag inte hört varken bu eller bä.