Alla inlägg under oktober 2008

Av Ingela - 24 oktober 2008 18:47

Dagens strålning gick alldeles väldigt bra, fastän sköterskorna hade glömt att tända stjärnorna i himlen.  På tillbakavägen lämnades lilla bilen in för däckbyte och rengöring och efter ca en timmes möte kunde jag hämta tillbaka den igen. Snälla Roger och Valle stod nästan och bara väntade på att få hjälpa till. Och det är klart att dom fick! Varsin stjärna till er. Och till Monica, Svenne, Björn-Inge och My som bar däck igår!


Faktiskt tror jag ni förstår hur mycket det betyder att ni lånar ut lite muskelkraft Och om ni inte gör det, fick ni ju just en stjärna i himlen! Men, jag är inte riktigt säker på att nån förstår hur jobbigt det är för mig att behöva fråga. Inte ens jag förstår, så hur skulle nån annan?  Jag tror att det främst är två orsaker. Dels är det kontrollbehovet, dvs just i det här fallet behovet av att reda ut allt jag själv har tagit på mig. Rent förnuftsmässigt kan jag väl förstå att det inte på något sätt förminskar mig som människa, bara för att jag varken kan eller får bära på tunga däck. Men ni ska veta att det tar emot. Inte att ta emot. Utan att behöva fråga.


Och den andra orsaken handlar nog främst om rädslan av att inte få nån hjälp. När jag väl frågar. Och den är väl inte helt obefogad. Eller rättare sagt, av erfarenhet är det faktiskt så. Att alla som erbjudit hjälp är som bortblåsta ibland när hjälpen verkligen behövs. Så därför bad jag om hjälp redan igår morse. Bara så ni vet varför...


Lite tyngre har den definitiva tolfte dagen varit men ändå helt nikotinfri!

Av Ingela - 23 oktober 2008 19:03

Nu börjar vi tröttna på att vara stadsbor, jag och hundarna. En natt, en strålning, ett däckbyte, lite jobb och lite lunch står nu emellan oss och hemresan. Dagens strålning gick utmärkt. Idag hann inte ens händerna domna av. Jag tycker att det börjar kännas i huden redan nu, lite ömt och svullet, men jag kan inte göra så mycket annat än att lydigt smörja in mig med den rekommenderade krämen. Men hu, vad den luktar äckligt...


Dag elva blev helt nikotinfri! Definitivt!

Av Ingela - 22 oktober 2008 19:05

Det går fort att vänja sig i cancerlandet. Idag kändes det "precis som vanligt" när jag kom till strålningen. Jag var ute i rätt rejält god tid och passade på att få ett p-tillstånd för resten av tiden. Det kostar i och för sig lika mycket att parkera men då kan man stå precis utanför ingången. Och det känns bra eftersom jag kommer att ha hundarna med mig i bilen lite då och då.


Det första jag såg efter incheckningen, var en lapp som meddelade att dom var en halvtimme sena. När jag som bäst satt och funderade på om jag skulle gå ut och flytta bilen och lägga i nya parkeringspengar eller gå och fika, öppnades dörren och det var min tur. Lappen var från igår. Trots att det var röntgen idag, så var jag ute vid bilen igen strax efter åtta. Det är inte helt enkelt att köra efter att ha legat med armarna i denna hemska ställning. Framför allt vänsterarmen blir kraftlös och det gäller att tänka sig för innan tvära svängar. Men det går och det är onekligen väldigt bekvämt och tidssparande att ta bilen, om än dyrt. Nu var jag på jobbet innan kvart över åtta och blir det så i fortsättningen kommer detta att fungera galant. Om jag nu inte blir sådär trött som dom hotar med, förstås. Men det förhandlar vi som sagt om när eller om den dagen kommer.


Tiodagarsjubileet firades lugnt och stillsamt (dvs inte alls), utan annan nikotintillförsel än plåstret. Funderar på att ta elvadagen helt utan nikotin.

Av Ingela - 21 oktober 2008 19:15

Ja, nu är strålningspremiären avklarad. Inte fick man mer tider än en vecka i taget, inte. Eller inte ens det den här gången. Jag fick tider till och med fredag. Punkt. Men så långt allt väl för jag får komma redan tio i åtta. Blir det så i fortsättningen också ska jag verkligen inte klaga. Jag har i alla fall lämnat sex datum som är särskilt viktiga, tillsammans med den mer allmänna bönen om tidiga morgontider.


Idag domnade händerna ännu fortare. Det är väl lite hjärnspöke också, antar jag. Jag begåvades också med ännu mer klotter på kroppen. Och även om dagens klänning verkligen inte kan kallas urringad, syntes flera av linjerna. Det är bara att vänja sig. Fem veckor till. Själva strålningen kändes som utlovat inte alls men maskinen lät mer än vad jag hade väntat mig.


En liten kul detalj finns i alla fall att titta på när jag ligger där. Alla era stjärnor i himlen som jag delat ut! Behandlingsrummen är inredda på lite olika sätt. I simuleringsrummet var det fjärilar. I rum 2, där jag får min strålning är det stjärnor. Precis ovanför britsen finns en välvd båge, med infällda små ljus.


Med risk för att bli tjatig... men den rökfria dagen nio har också funkat bra. I morgon går jag ner en styrka till på plåster. Går det bra, får det nog vara slut med hjälpmedel sen. Och trots rökstoppet visade vågen idag att jag har lyckats gå ner tre av dom nästan åtta kilon jag gick upp under cytotiden. Men där återstår det många fler innan jag blir nöjd.

Av Ingela - 20 oktober 2008 18:26

Sjukgymnastgruppen var riktigt intressant. Mycket matnyttig information var det och tiden bara rusade iväg. Jag var ju tvungen att smita ifrån eftersom jag hade min strålningssimulering. Lite synd, faktiskt.


Så var det dags för simuleringen. Jag kan på inget sätt påstå att det var mer bekväm liggställning idag och det gjorde minst lika ont när jag skrattade, som sist. Och det var svårt att låta bli att skratta. Tyckte både jag och sköterskorna. Framför allt när dom skulle försöka ändra på min liggställning. Det gick i alla fall att hitta samma position. Händerna var helt bortdomnade efter en stund men det här ska vara längsta tillfället som jag måste ligga så. Från och med i morgon lär det gå fortare. Tejpa ska man inte göra under strålningen, säger strålsköterskorna. Tejpa ska man göra i minst tre månader, säger kirurgerna. Och mitt emellan står man där med sitt operationssår... Fast kirurgerna säger i ärlighetens namn att det är av kosmetiska skäl och det känns inte riktigt som att jag bryr mig om att just detta ärr blir så snyggt. Med tanke på att det ändå fattas ett bröst där... Har man tejpen på kommer huden att följa med när man drar av den, säger strålsköterskorna. Jag väljer att lyssna på strålgänget. Alla gånger.


Nu har jag "tjusiga" ritningar på min kropp. Jag hade nog trott att det skulle vara lite mer raka linjer, liksom, men det ser mer ut som om nån har suttit frampå småtimmarna efter en bättre fest och kluddat lite. Inte för att det spelar nån roll. Men det ser rätt absurt ut.


I morgon hoppas jag att få alla strålningstiderna. Jag ska åtminstone böna och be. Visserligen verkar ungefär alla utgå från att man blir så himla trött, så att det ändå inte blir aktuellt att jobba men det avvaktar jag med att tro på tills vi är där. Och det ska ändå dröja ett par veckor minst. Lite jobbigare kändes informationen att mina strålningsfält är placerade så att jag kan få problem med att svälja och bli illamående. Jag hade helt iskallt räknat med att slippa sånt. Obotlig optimist eller hur var det... Men även det tar i så fall ett par veckor och varför måla fan på väggen innan det behövs?


Dag åtta. Nu börjar till och med tankemönstret ändras lite. Jag går liksom inte längre omkring hela tiden och tänker på att jag inte röker. Jag bara gör det. Inte röker, alltså.

Av Ingela - 19 oktober 2008 18:58

Idag har vi tagit det lugnt. Det mest produktiva bestod i att jag satte upp en lampa brevid altandörren. Det behövdes, för nu börjar det bli riktigt höstmörkt här ute. Lite jobb har det också blivit, fast det gick inte särskilt bra. Jag vet ungefär vad jag vill skriva ner men det vill sig inte. I alla fall ville det sig inte idag.


I morgon är det dags för sjukgymnastgruppen. Jag är ganska nöjd med rörligheten i armen men det stramar fortfarande lite vid såret. Men apropå armen, så vaknade jag i natt och blev något glatt överraskad. Jag låg på höger sida! Riktigt hur det gick till vet jag inte men jag måste ha vänt mig i sömnen. Vilken känsla!


Idag är det sjunde rökfria dagen! Fortfarande utan problem. Jag är riktigt imponerad av mig själv.

Av Ingela - 18 oktober 2008 18:39

Så här är det: Jag har cancer. En ganska elak form, med inte alltför goda prognoser. Jag har genomgått en riktigt tuff behandling och står just nu rejält på minussidan beträffande bröst och hår. MEN! Jag är faktiskt fortfarande Ingela! Och här ställs verkligen mina tvivel och funderingar om bloggandet på sin spets. Det kanske kan se ut som om Ingela bara bryr sig om Ingela här i världen, för att bloggen just fokuserar på min resa i cancerlandet, men så är det inte. Jag gläds och sörjer med alla er andra också, fast jag kanske ibland glömmer att tala om det. Skyller i så fall som vanligt på cytohjärnan...


Min cancer blir varken snällare eller elakare av andras bekymmer. Eller glädje. Så är det! Men jag, Ingela, mår väldigt mycket bättre av att ni vågar behandla mig som Ingela. Inte som nån som måste lindas in i bomull för att hon har cancer.


Är det något jag har begåvats med, så är det galghumor. Och den försöker jag använda. Men jag inser ju att det som är ett skämt för mig, kanske framstår som nåt helt annat för andra. Alla har vi ju vår egen ryggsäck. Men jag fattar, faktiskt, också att andra kan skämta. Hellre ett halvdåligt skämt för mycket än inget alls! Det värsta som kan hända, tycker jag, är ett samtal som stannar av totalt. I tystnad. Bara för att jag råkar sitta där...


Och framför allt, ett normalt samtal innehåller ju både bra och mindre bra saker. Oavsett om man har cancer eller inte, eller hur?


Så Gabriella, jag blir nästan förbannad på dig! Men bara nästan. Du, av alla människor, har verkligen inget att be om ursäkt för! Du, om någon, har verkligen behandlat mig som Ingela. Och brytt dig! Och vågat höra av dig! Jag skäms verkligen över att jag inte gjort detsamma när du har varit borta från jobbet. Är det nån som gjort sig förtjänt av en tredje stjärna i himlen, så är det du!

Av Ingela - 17 oktober 2008 18:41

Igår kväll var det nära att sköldpaddan alldeles frivilligt la sig på rygg. Den fåfänga jakten på det "normala" utseendet kändes helt meningslös. För varje detalj jag "hämtar hem", kommer "herr C" eller medicinerna och snor något annat... Igår insåg jag att det snart är slut på både ögonfransar och ögonbryn. Totalt. Det är inte bara en känsla längre. Att man tappar hårstrån är väl inget konstigt. Det gör även friska människor. Men på friska människor växer det ut nya strån. Det gör det inte på mig. Än i alla fall. Och det var tillräckligt för att nästan vända sköldpaddan på rygg. Just då. Det är verkligen en ständig berg- och dalbana i cancerlandet. Och ibland är dalarna djupa. Så djupa.


Men så hände en bra sak i alla fall när jag hade lagt mig. Jag kunde ligga på höger sida! Visserligen bara i max fem minuter. Jag skulle inte våga somna så. Men ändå! Det var som att få träffa en gammal kär vän. En vän som gav hoppet tillbaka om att verkligen få sova gott nån gång i framtiden. Och som fick sköldpaddan att vänta lite med ryggläget.


I morse, efter kaffe och morgonpromenad med knähundarna, insåg jag dessutom att världen inte går under bara för att jag varken har ögonfransar eller ögonbryn. Faktiskt inte. Det hade troligtvis varit värre om jag nu (fortfarande) hade varit en sån som sminkar mig varje dag. Då hade skillnaden varit stor och minst sagt märkbar för alla och envar. Nu är det nog egentligen bara jag som verkligen ser att fransarna blir glesare och glesare. Och så buskiga ögonbryn som jag hade innan, är det väl bara en välgärning att dom tunnas ut lite...


Och mer och mer börjar jag inse att min fåfänga jakt egentligen inte är just det. Eller i alla fall inte bara det. Jag är ju inte den som brukar kämpa för att se "normal" ut annars. Det är mer en sorgeprocess, tror jag. Jag har ju ändå förlorat ett och annat som dom flesta ser som ett naturligt inslag i vardagen. Så för att backa bandet en gång till, kanske det ännu mer är en sorts anpassningsprocess. En anpassning till den verklighet som jag kastats in i och där jag inte har nåt annat alternativ än att stanna kvar i. Ett försök att hantera förlusten av kontrollspaken. Den kontrollspak som bland annat slutligen avgör om jag får tillbaka håret eller inte. Och även om det värsta skulle inträffa och jag förblir skallig, så får jag väl hantera det också. Men utan sorg är det inte. Inte ens nu, när hoppet ändå finns kvar om en återväxt.


Men visst. Visst har jag ändå ett stort behov av att tillfredställa min fåfänga. Och få lite bekräftelse ibland. Men jag blir så glad när jag också får lite perspektiv! Det är så himla lätt att grotta ner sig och tro att alla andra svävar runt utan minsta problem. Så tack än en gång, Gabriella! Du har visserligen redan fått en stjärna i himlen men nu har du två. Det finns ingen i hela världen som hade gissat nåt annat än att du hade kjol på dig för att den faktiskt var snygg.


För övrigt är definitiva dagen fem lika definitivt rök- och snusfri som resten av den gångna veckans dagar. "Fy fan vad vi är bra" - du och jag, mymlan!



Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
    1 2 3 4 5
6 7 8 9 10 11 12
13 14 15 16 17 18 19
20 21 22 23 24 25 26
27 28 29 30 31
<<< Oktober 2008 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards